Hoppet i Georgien

Arslan Ustael har på sig en stickad mössa och en tjock anorak. Han tittar på medan en borr tränger in i tunnelns bortre vägg och förvandlar det massiva berget till småsten. En skoplastare tar sig sakta upp ur den branta tunneln med ett ton sten i skopan och rullar bort mot en väntande lastbil ute i snöstormen. Arslan Ustael säger att han vill bidra till en modernisering av Turkiet och hjälpa till att bygga broar mellan öst och väst. Han skrattar när dynamiten kommer och han ser att den är tillverkad i Kina; den har korsat den här gränsen förut.

6 oktober 2010

Arslan Ustael har på sig en stickad mössa och en tjock anorak. Han tittar på medan en borr tränger in i tunnelns bortre vägg och förvandlar det massiva berget till småsten. En skoplastare tar sig sakta upp ur den branta tunneln med ett ton sten i skopan och rullar bort mot en väntande lastbil ute i snöstormen. Arslan Ustael säger att han vill bidra till en modernisering av Turkiet och hjälpa till att bygga broar mellan öst och väst. Han skrattar när dynamiten kommer och han ser att den är tillverkad i Kina; den har korsat den här gränsen förut.

Det blir inga explosioner i dag. Berget är så poröst att borren räcker. Arslan Ustael tittar ner i tunneln i riktning mot Georgien. ”Något guld har vi inte hittat än”, säger han. Stenarna som skoplastaren kört upp dumpas på lastbilsflaket. Det går nästan inte att höra vad han säger i oväsendet. ”Sidenvägen kommer att återuppstå.”

Det finns inga jobb i Achalkalaki, inte heller något guld. Det är på det hela taget inte mycket som glimmar i de ogästvänliga bergen utanför denna sydgeorgiska stad. Härifrån, där den gamla järnvägen från huvudstaden Tbilisi slutar, ska man anlägga 9,5 mil ny järnväg söderut genom Arslan Ustaels tunnel till Kars. Ytterligare tolv mil befintlig järnväg ska rustas upp. Arbetet börjar så snart det blir töväder.

Achalkalaki ligger i Georgien, men de flesta av stadens invånare är etniska armenier – och de är väldigt fattiga. Efter Sovjetunionens fall lades fabrikerna i Achalkalaki ner, och när jordbrukskollektiven stängde täcktes den en gång så bördiga jorden med ogräs. Brottslingar klippte av rälsbussarnas aluminiumkablar och kopparledare och sålde metallerna i Iran och Turkiet. Ekonomin drabbades av ett kraftigt bakslag år 2007, då ryssarna lade ner en militärbas i staden.

Därför åker männen till Moskva, där de jobbar som gatsopare och skickar hem pengar. Många av dem som har stannat kvar känner sig förbisedda av den georgiska regeringen. Det har varit många demonstrationer. I Achalkalaki och den omgivande regionen Javacheti är det få som talar georgiska, och i skolorna finns det ingen som kan undervisa i språket. På 1990-talet verkade det som om Javacheti skulle bli nästa region att bryta sig ut ur Georgien, liksom Abchazien och Sydossetien i norr, som förklarade sig självständiga i början av 1990-talet men som inte har fått något större erkännande.

I Georgien räknar man med att BTK-järnvägen ska sätta fart på ekonomin och att detta ska bidra till att den upproriska armeniska enklaven integreras med övriga landet. När planerna att öppna järnvägen lades fram protesterade Georgiens armenier, eftersom de tyckte att det var orimligt att den leddes förbi Armenien. I dag hyser dock folk i Achalkalaki ett visst hopp om att den nya järnvägen ska innebära att vedermödorna efter kommuniståren äntligen är över.

Grigorij Lasarev står på Achalkalakis utomhusbasar. Han har potatisar i kommission för en jordbrukare från trakten som han byter mot mandariner. Dessa säljer han sedan på marknaden för 40 tetri kilot. Han skulle vilja arbeta med järnvägsbygget. ”Jag är mekaniker, svetsare, ingenjör”, säger han. ”Jag mår inte bra av att sälja mandariner.” I bagageutrymmet på hans ryska bil av märke Moskvitj ligger en hög med frukt. Han ser på de många andra mandarinförsäljarna. Under sovjetåren fick bara officiella gatuförsäljare lov att bjuda ut varor här, säger Grigorij Lasarev. ”Men nu är alla försäljare.” Han är 58 år och har inte fler tänder kvar än att han nätt och jämnt klarar att tugga mjuk mat som citrusfrukter. Han har två små barn att försörja och bara några enstaka tetri i jackfickan. Grigorij Lasarev körde de två timmarna till staden Kartsachi för att söka jobb vid järnvägen, men fick inga napp. Därefter begav han sig till det läger som håller på att bildas utanför Achalkalaki, där turkiska och azerbajdzjanska yrkesarbetare snart ska samlas. ”Du kan inte köra schaktmaskin”, sa de. ”Du talar inte georgiska.”

Politikerna i Tbilisi tror att Achalkalaki kommer att bli en viktig station på Järnsidenvägen eftersom tågen ska växla mellan europeisk och rysk spårvidd där. För folk i Achalkalaki är det dock svårt att se på vilket sätt det skulle komma dem till godo. Liksom Grigorij Lasarev har hundratals lokalinvånare sökt jobb på järnvägen, men än så länge lyser jobben med sin frånvaro.

Läs också

Kanske är du intresserad av...