James Cameron utforskar Titanics vrak

Filmregissören James Cameron har tillbringat mer tid ombord på Titanic än fartygets kapten Edward John Smith gjorde. Cameron berättar här om ett av sina många dyk till vraket.

7 mars 2012 av James Cameron

?Det har gått fem timmar sedan min oförfärade robot Gilligan lämnade sitt garage på djuphavsubåten Mir 1 och försvann in i det enorma fartygsvraket. Mir 1 står parkerad på övre däck på historiens mest kända fartygsvrak, i evigt mörker och i ett tryck motsvarande 3,5 miljoner kilo per kvadratmeter, båda delar på grund av den nästan 4000 meter höga vattenpelaren ovanför oss.

Med försiktiga rörelser med styrspaken manövrerar jag den fjärrstyrda undervattensfarkosten (remotely operated vehicle, förkortat ROV) från min trygga position inne i Mir 1. Roboten Gilligan befinner sig i fartygets förrädiska innanmäte.

Den har nått fram till F-däcket och lägger ut en tunn optisk fiber efter sig i labyrinten. Trots att den lilla farkosten nu befinner sig sju däck under mig, känns det som om mitt medvetande finns där inne i roboten och att dess kameror är mina ögon som ser in i fartygets korridorer. Är den i fara är jag det också. Min puls ökar för varje ny risk vi ställs inför.

När jag girar runt ett hörn lyckas jag med nöd och näppe undvika att träffas av en fallande ”rosttapp”, en av de stalaktitliknande formationer som bildas av de bakterier som sakta äter upp fartygets stål.

På väg genom en dörr ger min strålkastare upphov till glittrande reflexer från en vägg med blått och grönt kakel. Schäslonger av teak – otroligt välbevarade – ligger kullvälta på golvet och ovanför dem syns en kupol med arabeskmönster och bladguld. Jag är inne i den vackra spaanläggningen på dåtidens mest luxuösa fartyg.

”Säg åt dem att vi nått de turkiska baden”, säger jag till marinarkeologen Mike Arbuthnot, som sitter bredvid mig. Han trycker på knappen till mikrofonen och meddelar dem uppe på ytan.

Robotarna får de bilder som aldrig togs

Vår arkeologiska undersökning av fartygets inre påbörjades 1995, då jag filmade de sista scenerna inne i vraket till filmen Titanic. Då hade vi bara en klumpig ROV vid namn Snoop Dog, men ändå lyckades vi manövrera in den till fartygets stora trappa och ända ner till D-däcket.

Ljuset från ROV:en visade att en stor del av de utsirade träpanelerna fortfarande var intakta. Snoop Dog ”löpte linan ut” och kunde inte ta sig längre in i vraket, men jag kunde inte låta bli att fundera på vad som dolde sig i skuggorna.

Efter Titanics premiär 1997 lät jag bygga två revolutionerande robotfarkoster, så att vi kunde återvända och utforska interiören på allvar. År 2001 och igen 2005 gjorde jag flera dyk till Titanic och sände robotarna långt in i vraket. Vi dokumenterade 65 procent av de kvarvarande inre rummen, bland annat hytter, matsalar och receptionen i första klass, hytter och allmänna utrymmen i tredje klass, diverse lastrum samt telegrafisternas rum.

Den ena otroliga upptäckten följde på den andra. I matsalen och receptionen i första klass fann vi stora, blyinfattade fönster som fortfarande var hela. De handsnidade mahognypanelerna sitter fortfarande uppe på väggarna och pelarna, och på vissa av dem sitter den ursprungliga vita färgen kvar. Det finns kristallkronor och perfekt bevarade mässingssängar i hytterna i första klass.

Järngaller med filigranarbete täcker de tomma hisschakten. När jag såg en intakt mässingsknapp för första gången kändes det som om jag kunde sträcka fram handen och trycka på den. Kanske skulle en spökhiss dyka upp?

Titanic sjönk på sin jungfrufärd, innan interiören hann fotograferas, så de flesta arkivbilderna som användes som referens för filmkulisserna var av systerfartyget Olympic. För första gången fick vi nu se hur Titanic verkligen var byggt, och inredningsdetaljerna har nu noga rekonstruerats utifrån robotens videoinspelningar. Nu vet jag var filmen stämmer och var den inte gör det.

Som att röra vid själva historien

De fynd som har gjort störst intryck på mig är föremålen som leder tankarna till personerna som har rört vid dem med sina egna händer. I Henry Harpers hytt ligger hans plommonstop kvar i det som återstår av hans garderob. I Edith Russells hytt skimrar fortfarande spegeln ovanför tvättstället. I dag reflekterar den ljuset från robotens lysdiod i stället för att visa Ediths förskrämda ansikte när hon skyndade sig tillbaka till sitt rum för att hämta sin lyckobringande leksaksgris, innan hon sprang ner och steg ombord i en livbåt.

I en annan hytt står det otroligt nog en glaskaraff och ett vattenglas på kommoden. Om glaset hade varit tomt hade det flutit ut ur stativet och försvunnit iväg när rummet fylldes med vatten. Någon drack emellertid en klunk och ställde tillbaka glaset halvfullt, och där står det än i dag.

Radiotelegrafen i det ljudisolerade Marconirummet har klarat sig. Knivströmbrytarna står kvar som telegrafisterna Harold Bride och Jonathan Phillips lämnade dem. Vi fick till och med bilder av transformatorn som de reparerade så sent som kvällen före förlisningen.

De båda ynglingarna bröt mot reglementet när de gjorde det, men de fick i gång anläggningen igen. Därmed kan de ha räddat livet på 712 personer, för utan strömmen från transformatorn hade de kanske inte nått det undsättande fartyget Carpathia med sitt historiska SOS. När vi tog de unika bilderna med roboten var det som att ta på historien.

Surrealistiskt ingenmansland, och ändå hemtamt

År 2001 ville jag ta mig in i sviten på C-däcket där Ida och Isidor Straus bodde. Det äldre äkta paret blev kända för att de valde att dö tillsammans hellre än att skiljas åt av evakueringsregeln ”endast kvinnor och barn”. Deras svit var fartygets mest överdådigt utsmyckade. Den var faktiskt inspirationen till Roses svit, rummet där Jack Dawson tecknar hjältinnans porträtt i min fiktiva historia om Titanic från 1997.

Jag lyckades styra vår trogna robot Jake så långt som till purserns kontor, men till paret Straus intilliggande svit kunde den inte ta sig. År 2005 var jag fast besluten att på ett eller annat vis ta mig dit, så jag lirkade den aningen mindre roboten Gilligan genom en förträngning och kom in i ett öppet rum. Den vackert utsmyckade kaminen av mahogny var fortfarande intakt. På kaminen stod dessutom en guldpläterad klocka, precis som på arkivbilderna och precis så som vi återskapade det i filmen. Det var ett surrealistiskt ögonblick där verklighet och fiktion möttes.

??Efter 33 dyk ner till vraket – vart och ett i genomsnitt 14 timmar långt – har jag tillbringat mer tid ombord på fartyget än till och med kapten Smith hann göra. Mina starkaste minnen från denna långa period av utforskning är de utomkroppsliga upplevelserna av att via min ROV-avatar sväva genom Titanics korridorer som en vålnad.

Fartygets gotiska ruin befinner sig i ett spöklikt ingenmansland, inte riktigt i vår värld, men inte heller helt och hållet någon annanstans. Trots att platsen är så främmande fick jag en déjà vu-upplevelse under utforskningen.

Efter att ha gått omkring i de verklighetstrogna filmkulisserna i flera veckor kunde jag svänga runt hörnet i vraket och veta vad som fanns där redan innan robotens videokamera visade det. Det var en kuslig känsla, men på något egendomligt vis även lugnande – som om jag hade kommit hem.

Läs också

Kanske är du intresserad av...