Vargkrig på flera plan

När de nya vargarna kom till Yellowstone, tog älgarna och de nordamerikanska vapitihjortarna i området strid, som om det fortfarande var prärievargar de stod inför. Det var en dålig plan. I dag finns det bara hälften så många älgar i Yellowstone som för 15 år sedan. Beståndet hade dock blivit för stort, och dess område hade krympt. Kort efter att de sista vargarna i Yellowstone hade dödats 1926, fällde parkens viltvårdare tusentals älgar. Beståndet hämtade sig dock och överbetade viktiga biotoper, och det skapade en onaturlig situation i en park, vars syfte är att bevara naturen.

Med nästan obegränsad tillgång till kött fortplantade de nya vargarna i Yellowstone sig fort. beståndet minskade dock kraftigt 2005. Sedan växte det igen till 171 år 2007, varpå det 2008 sjönk till 124, en nedgång på 27 procent. Chefen för Yellow­stones vargprojekt, Doug Smith, registrerade det lägsta antalet ynglande par sedan 2000. ”Vi har ett krympande vargbestånd”, säger han. ”Antalet har aldrig blivit så högt som vi förväntade utifrån tillgången på byte. Det tyder på att beståndet börjar reglera sig självt, så snart det når en viss täthet.” Konfrontationer med människor är inte det enda vargkrig som pågår.

Druid Peak-flocken i Yellowstone etablerade sitt revir 1996. Sannolikt är det världens mest observerade vargflock. Genom det öppna land­skapet på ömse sidor av Lamarfloden i Wyoming, där den håller till, går en av parkens landsvägar. En femton grader kall oktobermorgon har bisonoxarna på sluttningen rimfrost på nosarna. Spridda hjortar betar, och två prärievargar äter av resterna av en kalv på flodstranden. Jag ser inga vargar, men Laurie Lyman, som tidigare arbetade som lärare, och som iakttagit dem nästan dagligen i flera år, sänker kikaren för att berätta om de vargar hon såg i går.

Två vargar från flocken – en hona med nummer 571 och hennes yngre bror kallad Triangle Blaze på grund av sitt vita bröst – vandrade längs floden, när tre inkräktande vargar från den nya Hurricane Mesa-flocken dök upp. Grupperna utbytte först ylningar och rusade sedan mot varandra. De båda från Druid Peak-flocken var i underläge och drog sig tillbaka, men Hurricane Mesa-flocken kom ikapp nummer 571. Fyra gånger drog de ned honan på rygg. Sista gången höll två stycken henne från var sitt håll, medan den tredje – och största – satte tänderna i bröstet på 571 och rev och slet. ”Då kom Triangle Blaze till sin systers undsättning”, säger Laurie Lyman.

”Han drev undan Hurricane Mesa-vargarna. De sprang efter honom, men först hann 571 bita en av dem baktill. Hon flydde över floden. När brodern så småningom anslöt sig till henne igen, haltade han, och hon blödde från sina sår.”

År 2008 dödades dubbelt så många vargar av andra vargar än under något tidigare år. Ett ­annat problem är att det inte längre finns lika gott om byte, säger Doug Smith. Fortfarande övervintrar nästan 10000 vapitihjortar i Yellowstone och kanske dubbelt så många lever där under sommaren. ”Men vargar är väldigt selektiva jägare”, säger Doug Smith. ”Vad som räknas för dem är mängden potentiellt byte.”

På samma sätt som kontakt med vargar kan göra boskapen bångstyrig, blir vapitihjortar som jagats av vargar mindre lättfångat byte. De blir mer vaksamma och håller sig ofta­re i rörel­se. Under perioden utan vargar slog hjortarna i det närmaste läger på de platser där de fann föda under vintern, där de åt skott av asp, pil och poppel, tills stjälkarna hämmades i växten som bonsaiträd.

Nu är de unga träden inte så hårt utsatta och kan växa till frodiga lundar. Då kan fler sångfåglar bygga bon bland deras blad. Tillväxten av pil och poppel bidrar till att stabilisera vattendragens stränder. Fler insekter faller ned från grenarna som föda åt fiskar och groddjur. Bävrarna hittar nog med näringsrika kvis­tar och grenar för att kunna bilda nya kolonier.

På de enorma betesområdena i norr, där de flesta av nationalparkens vapitihjortar övervint­rar, registrerade Doug Smith år 1996 en enda bäverkoloni. År 2009 registrerade han tolv stycken. Vid ett vattendrag hittar jag ännu en ny bäverdamm, som samlar vatten och under de torra månaderna ger ett mer konstant vattenflöde till de arter som lever i vattendragen. De småsjöar och träsk som bildas bakom dammarna blir hemvist för älgar, bisamråttor, minkar, änder, vadarfåglar och många andra arter.

Efter att vargarna kom har de pumor som börjat jaga i dalarna dragit sig tillbaka till den branta, klippiga terräng som de normalt lever i. De stora vargarna har utrotat nästan hälften av prärievargarna. Nu lever dessa i flockar med begränsade revir eller som kringströvande enskilda individer. Bisonoxarna behöver inte konkurrera med så många vapiti om gräset, så de klarar sig nog bättre än någonsin. Till följd av en enda, ny rovdjursart i land­skapet återetableras en balans, som fortplantar sig ända ned till markens mikroorganismer.

Viltbiologen craig jourdonnais arbetar för Montanas viltförvaltning i Bitterroot Valley nära gränsen till Idaho. Han säger att till för kort tid sedan handlade de flesta viltrelaterade klagomål om vapiti som åt av höstackar, och andra hjor­tar som orsakade skador på grödor och i trädgårdar och var en fara för trafiken.

”Nu har vi 10–12 vargflockar med minst 45–60 vargar. Och vi har årligen 14000 jägare, som får jakttillstånd i Bitterroot.” Det han nu hör flest klagomål om är att det vimlar av vargar, som utrotar hjortarna. ”Jag har varit här i 30 år, och jag har aldrig haft att göra med ett djur som framkallar så starka känslor.”

Craig Jourdonnais ska på ett eller annat sätt skapa plats för vargar i miljöer där man måste värna om både friluftslivet och folks levebröd. Han vet att storviltjakt i Ravalli County genererar 80 miljoner kronor om året. Han ser även att viltet mister viktiga vinterbeten på grund av avstyckningar i dalen. Han vet dock även att det enda ämne i västra USA som är lika hett som vargarna är reglering och zonindelning.

Vad är då slutsatsen? Överlevnadsprocenten för unga bytesdjur har sjunkit de senaste åren. Vargarna bär kanske en del av ansvaret, men vintervädret har också gjort sitt. Trots allt är hjortbeståndet i Bitterroot fortfarande relativt stort, och medan det på 1970-talet fanns under 3000 vapiti, eftersom jägarna fick lov att skjuta väldigt många honor, finns det i dag över 6000. Tusen av dem har lärt sig att innan jaktsäsongen börjar flytta till en privat ranch, där man bara får jaga i begränsad omfattning.

Stora däggdjur lär sig och ändrar beteende hela tiden: hjortar, björnar, vargar och, ja, även människor. För vår del är vi nog tvungna att formulera bättre svar på de frågor som vargarnas återkomst ställer. Inte de vargar vi känner från folksagorna utan de äkta vargarna, som håller till i bergen. När vi säger att vi vill bevara djurlivet, gäller det även vargen?

• Föregående Sida 4 av 6 Nästa