Stonehenge: Om stenarna kunde tala

Man får ofta en första skymt, när man åker förbi på motorväg A303, som hänsynslöst skär nästan rakt över själva ingången till monumentet. Vid första ögonkastet liknar Stonehenge en obetydlig samling klippblock på den stora och i övrigt kala slätten. Även under det flyktiga ögonblicket verkar dess silhuett dock så omisskännligt förhistorisk att det är som att slungas tillbaka till en förlorad tidsålder.

På nära håll, mitt i virrvarret av knäckta och stående stenar, verkar monumentet fortfarande mindre än sitt rykte, trots den uppenbara bedrift det har varit att ställa upp de berömda sandstenspelarna. Den största av stenarna väger inte mindre än 50 ton. Stonehenge är unikt i dag, och var det sannolikt även på sin egen tid för cirka 4500 år sedan. Stenmonumentet är byggt efter ett tidigare monument av trä, och dess kolossala överliggare är fästa vid de upprättstående stenarna med tappar i tapphål – en teknik hämtad direkt från snickaryrket. Det är en tydlig indikation på hur banbrytande detta nya blandningsmonument måste ha varit.

Det är just detta som är Stonehenges innovativa och avslöjande kvalitet; kunskapen om att ­inget liknande någonsin hade existerat tidigare, som märks bland de raserade stenarna än i dag. De människor som byggde Stonehenge hade upptäckt något dittills okänt och tagit ett kliv framåt – det är ingen tvekan om att de omsorgsfullt placerade stenarna är laddade med betydelse. Men vilken? Trots otaliga teorier, som lanserats under århundradena, är det ­ingen som vet. Stonehenge är den mest berömda fornlämningen i Europa och ett av de mest kända och studerade monumenten i världen – men vi har ingen klar föreställning om vad dess byggherrar egentligen använde det till.

Tidigare har arkeologerna försökt lösa gåtan genom att lirka ur alla tänkbara fakta ur stenarna och noggrant granskat deras form, deras särskilda kännetecken och till och med deras skuggor. På senare tid har fors­karna dock flyttat fokus längre från själva Stonehenge till, å ena sidan, resterna av en närbelägen by från bonde­sten­åldern, och å andra sidan en taggig bergstopp i sydvästra Wales. Undersökningarna har ännu inte gett några klara svar, men dessa båda väldigt olikartade forskningsprojekt har genererat ett antal lockande möjligheter.