Vad användes de till?

När stenarna anlände till det som i dag är Salisbury Plain, hade urskogen sedan flera hundra år röjts bort för att ge plats för betes­marker. Om stenarna kom via floden, måste de ha släpats upp från Avons stränder. De dekorerades med prickar och skåror, slipades släta och ställdes därefter upp parvis, så att de bildade en båge. Kanske hade de också överliggare, som har fallit ned sedan dess.

Den gamla jordvallsanläggningen ändrades nu för att framhäva den nordöstra ingången, vilket underströk betydelsen av monumentets orientering efter solstånden. Kanske speglade det folkets övertygelser om betydelsen av ste­narnas placering i Preselibergen, eller kanske speglade det nya övertygelser i en skiftande tidsålder. Vid någon tidpunkt släpades de gigantiska sarsenstenarna dit från Marlborough Downs, 35 till 45 kilometer bort. Senare generationer ändrade lite på den invändiga grundplanen, men uppställningen av sarsenstenarna – de stora, bredaxlade väktarna över de mindre stenarna från Wales – gav Stonehenge en permanent aura av oanfäktlig säkerhet.

Undersökningar utförda av miljöarkeologen Michael Allen visar att invånarna från trakten under hela den långa period då Stonehenge uppfördes fortsatte att leva sina normala liv. Rester av träkol, pollen från ogräs, som huvudsakligen finns på odlad mark, och – värdefullast av allt – snäckskal, som kan knytas till olika biotoper, visar att landskapet omkring Stonehenge röjdes, användes som betesmark och åkermark. Oavsett vad syftet med Stonehenge var, så låg det förankrat mitt i det samhälle som det tjänade. ”Som jag ser det, så ­användes det precis som en katedral eller Wemb­ley Stadion” menar Michael Allen. ”Vissa dagar an­vändes det för högtidliga ritualer, and­ra dagar till mer ordinära evenemang.”

All den kunskap som vi nyligen fått om detta historiska landskap understryker bara hur mycket mer som fortfarande kan komma att uppdagas. En planerad utgrävning av vägen kommer kanske att avslöja när den förlängdes till Avon, och därmed kasta ljus över när floden blev rituellt kopplad till monumentet. De kremerade mänskliga kvarlevor, som grävdes ut och begravdes igen redan 1935, skulle förmodligen kunna berätta mer om de fick genomgå en ny, omsorgsfull undersökning med modern teknik. I april i år genomförde Timothy Darvill och Geoffrey Wainwright en två veckor lång utgrävningen inom stencirkeln – den första på många decennier. Förhoppningen är att man skall kunna konstatera när blåstenarna kom till platsen. Arkeologerna har även planerat en ny undersökning av skelettgravarna i Stonehengeområdet, som kanske kommer att visa om en stor del av de begravda hade behov av att ”bo­tas”. Det pågående fältarbetet i Preselibergen kommer kanske också att generera gravfynd, som är möjliga att datera, och som möjligen kan ­kasta ljus över Preselistenarnas betydelse.

Det finns inga texter som förklarar Stonehenge­. Tryggt förankrat i sin ordlösa för­historia kan det sålunda tillskrivas ett brett spektrum av ”betydelser”: ett tempel helgat åt solen – eller månen för den delen. En astronomisk kalender. De döda förfädernas stad. En plats med läkande kraft. En representation av gudarna i sten. En symbol för status och makt. Essensen i Stonehenges mystik är utan tvekan att monumentet i precis lika stor utsträckning inspirerar till fanatisk övertygelse och skapar fullständig förvirring.

Stonehenge representerar slutet på monumentbyggandets stolta tradition i bondesten­ålderns England. Det användes inte längre efter omkring 1500 f Kr, och under seklens lopp välte och knäcktes många av stenarna, eller så avlägsnades de – skador orsakade av både ­naturen och människan. Då och då gjordes anteckningar om de gåtfulla ruinerna. Den gre­kis­ke historikern Diodoros Siculus, som levde under första århundrade f Kr, citerade en i dag sedan länge förlorad källa, som nedtecknats 300 år tidigare och beskrev ”ett storslaget område helgat åt Apollon och ett anmärkningsvärt runt tempel” på en stor ö långt norrut, mittemot nuvarande Frankrike. (Apollon är, intressant nog, läkekonstens gud.) I lite nyare tid ­besökte den berömde dagboksförfattaren Samuel Pepys stenarna sommaren 1668, efter att ha hyrt hästar och en guide för att färdas på slätten. Hans beskrivning är giltig än i dag. Han skrev att stenarna ”var lika formidabla som någon historia jag någonsin hört om dem, och det var värt resan hit för att se dem. Gud vet vad de har använts till.”

Stöd från NG

Detta forskningsprojekt stöds av din prenumeration på National Geographic.

• Föregående Sida 5 av 5