Vandring bland jättarna

Det är ett väl valt år för en vandring genom sekvojaskogen. Efter att i över två årtionden ha kämpat mot miljöorganisationer och tillsynsmyndigheter på grund av sin aggressiva avverkning har det kritiserade timmerbolaget Pacific Lumber Company gått i konkurs och håller nu på att avvecklas. Trots att större delen av den återstående gamla skogen är fredad minskar fortfarande bestånden av skogens typis­ka arter – fläckugglan, den lilla skygga marmoralkan och silverlaxen – oroväckande mycket, medan den vacklande ekonomin och bolånekrisen leder till sågverksnedläggningar runtom i sekvojaskogen. Under den värsta brandsäsongen i mannaminne har hundratals hektar gått upp i rök i skogsbränder. Även turismen har minskat.

Det håller emellertid på att växa fram något annat bland träden. I miljökretsar, bland skogskonsulter och till och med på vissa timmerbolag och i några samhällen talas det om att den amerikanska sekvojan står vid en historisk skiljeväg. Efter årtionden av diskussioner om huruvida man bör avverka eller ej kan man eventuellt skönja början på ett nytt slags skogsbruk som skulle kunna gagna människor och djur – ja, kanske rentav hela planeten.

Michael Fay och Lindsey Holm inleder sin ­vandring i skogens södra del, där träden växer i spridda dungar. Med undantag för några små parker där de hittar sällsynta platser med väldigt gamla träd sicksackar de sig 290 mil genom skogsområden som fällts minst en gång (sekun­där skog), på många håll tre gånger, sedan år 1850. Vad som återstår är enstaka öar av större sekundära träd i ett hav av mestadels små träd.

En vacker dag i maj, när de tillryggalagt näs­tan tre fjärdedelar av sin vandring, når de södra delen av den drygt 40 kvadratkilometer stora nationalparken Humboldt Redwoods, där man hittar världens största sammanhängande be­stånd av gamla amerikanska sekvojor. Allu­vial­slätterna längs parkens vattendrag är idealiska för amerikansk sekvoja. Här har en kombination av näringsrik jord, vatten och dimbankar från havet skapat den högsta skogen på planeten. Här står fler än 130 av de 180 kända amerikanska sekvojor som är över 106 meter.

Utforskarna vadar över ett smaragdgrönt vattendrag, klättrar uppför stranden på motsatta sidan och kommer in i halvskuggan under den mest storslagna växtligheten hittills. Amerikans­ka sekvojor stora som rymdraketer skjuter upp ur marken som enorma bönstjälkar. Längst ner är stammarna svarta: spår efter bränder. Vissa har tjock, repliknande bark som slingrar sig mot himlen likt ränderna på en polkagrisstång. And­ra uppvisar enorma hålrum, så kallade gåsbu­rar, stora nog för 20 personer. De har fått sitt namn av att de första nybyggarna använde dem som burar åt sina gäss. Trädtoppar stora som Volks­wagenbussar ligger halvt begravda mellan harsyror och ormbunkar. De har fallit från 30 våningars höjd efter att ha slitits loss av vindar som också nu drar genom trädtopparna med ett panflöjtsaktigt knarr och jämmer.

Insekter och svampar tycker inte om amerikansk sekvoja eftersom barken och kärnveden är rik på så kallade polyfenoler. Större exemplar av amerikansk sekvoja är dessutom ytterst motståndskraftiga mot eld, eftersom den trådiga barken innehåller små mängder kåda.

Det allra mest fantastiska med amerikansk sekvoja är kanske trädets förmåga att skjuta skott så snart kambium, den levande vävnaden under barken, utsätts för solljus. Så snart toppen bryts av, en gren huggs av eller trädet fälls skjuter en ny gren upp ur såret, och den växer otroligt fort. Överallt i skogen hittar man jätte­lika stubbar med en klunga sekundära träd, ofta kallade häxringar, som växer längs kanten. Dessa träd är kloner av föräldraträdet. Deras DNA kan vara tusentals år gammalt. Den amerikans­ka sekvojans kottar är märkligt nog pyttesmå – som oliver – och producerar bara sporadiskt frön. Följaktligen har skott från stubben varit nyckeln till överlevnad för den amerikanska sek­vojan under den period då den avverkats.

Trädet har ännu ett knep som jägmästarna älskar. Amerikansk sekvoja klarar skugga så bra och har så lätt för att gro att vissa av dem närmast går i dvala i skuggan av föräldraträd i flera årtionden. Så snart ett stort träd välter eller fälls och öppningen bland trädkronorna släpper in nytt ljus i skogen skjuter den undertryckta sekvojan fart, ett fenomen som kallas frigörelse.

• Föregående Sida 2 av 6 Nästa