Vatten genom tiderna

Vattnets gudar reglerade även på andra sätt människans förhållande till naturen. Bland inui­terna på Grönland och i Kanada hade Havets Moder – eller Havskvinnan – stor betydelse för balansen mellan människor och fångstdjur. Hon levde i sitt hus på havets botten. Om människorna bröt mot de tabu som omgav havets djur blev Havskvinnans hår klibbigt av smutsen från människans ondska. Även floden som rinner genom ingången till hennes hus, genom vilken sjöarnas och havens djur föddes, blev förorenad och rann in i huset. Då var den lokale schamanen, angakokken, tvungen att göra en andlig resa ned i djupet. När han med stor fara för sitt liv hade kämpat med henne och kammat ur de onda gärningarna ur hennes hår, flöt floden renad ut mot havet. Vägen var åter öppen för sjöarnas och havens djur att återfödas, så att de på nytt kunde strömma ut i havet.

Under järnåldern i Nordeuropa betraktades mossar som portar mellan två världar – människornas och gudarnas. Människorna offrade till gudarna genom att lägga gåvor i vattnet. Gåvorna var avlivade husdjur, smycken, kläder, skor, redskap och lerkärl med mat. Offergåvorna skulle kanske garantera en god och riklig skörd. Det största offer man gav var en människa. I mossar har man hittat flera ytterst välbevarade lik – förmodligen människooffer – som Tollundmannen och Grauballemannen i Danmark. De uppvisar alla tecken på att ha dödats på rituellt vis, såsom genom hängning, kvävning eller halshuggning, varpå de sedan omsorgsfullt lagts ned i mossen.

Floder, sjöar och källor har ofta haft en helig betydelse, och för hinduer är Ganges den helig­aste av dem alla. I årtusenden har den tillbetts och personifierats som gudinnan Ganga. Hinduer tror att de ge­­nom att bada i floden vid särskilda tillfällen kan få syndernas förlåtelse och främja frigörandet från livets och dödens cykel. Vid flodens källa och längs stränderna finns det gott om pilgrimsplatser. I Allahabad, där Ganges och Yamuna rinner samman, förmodas floden få anslutning från den mytiska, heliga och underjordiska floden Sarasvati. Vart tolfte år samlas enorma skaror med pilgrimer där för att rituellt bada i floden under Kumbh Mela-festen. År 2001 deltog uppskattningsvis 70 miljoner pilgrimer i festen. Hinduernas heligaste stad är Varanasi. Enligt hinduisk tro är ett bad i floden på denna plats en renande ritual av stor betydelse, och att dö i Varanasi är den förnämsta förberedelsen för själens vidare vandring. På flodstranden finns höga trappsteg, ghats, på vilka lik bränns, och folk kommer långväga ifrån för att sprida sina släktingars aska i Ganges och på så sätt se till att de kommer till himlen.

Sjön Manasarovar i Tibet ligger på 4558 meters höjd och är en av världens högst belägna sötvattensjöar. För hinduer är det där renheten bor, och den som dricker sjöns vatten hamnar i himlen hos Shiva och renas från synder be­gångna i hundra liv. För buddhister är det här drottning­ Maya tvättade sig, innan hon födde Buddha, och sjön är en vallfartsort för pilgrimer från hela den sydostasiatiska kontinenten.

Under den årliga buddhistiska festivalen Loy Krathong i Thailand sjösätts små flottar (krathong) med levande ljus på vattnet för att hedra Buddha och vattnets gudinna och som en ursäkt för alla de dåliga handlingar som begåtts mot floden under det gångna året. Flottarna är i regel gjorda av bröd och stora som en handflata och man gör dem för att släppa all vrede, allt agg och allt dåligt man bär på, så man kan börja om. Folk klipper även naglar och hår och lägger det på krathongen som en symbol för att bli av med de dåliga sidorna av sig själv. Många thailändare tror att krahtongerna ska ge tur.

Vallfarter till heliga källor förekommer även i Europa. Lourdes vid foten av de franska Pyrenéerna lockar varje år över fem miljoner pilgrimer, och staden kan skryta med det största antalet hotell utanför Paris. Det hela började 1858 när en ung flicka, Bernadette Soubirous, fick uppenbarelser av Jungfru Maria i grottan Massabielle. Enligt Bernadette lät den heliga jungfrun en källa springa fram ur klippan. Kort tid därefter började rapporter om mirakulösa tillfrisknanden lägga grunden till Lourdes berömmelse, och den katolska kyrkan har erkänt 66 tillfrisknanden som mirakel. Tusentals sjuka besöker årligen källan i hopp om att botas.

Heliga källor intog en gång i tiden en central plats även i Norden och de besöktes av många pilgrimer, som antingen ville botas från sjukdomar eller få syndernas förlåtelse (boten för synder var ofta pilgrimsresor). Efter reformationen övergavs idén med syndaförlåtelse ge­nom bot, och helgonen försvann – tillsammans med pilgrimerna. Tron på källornas livsförlängande kraft hänger dock kvar. På 1800-talet visade det sig i form av de talrika kurbad som sköt upp, som Marienbad i Tjeckien, Spa i Belgien, Vichy i Frankrike och Varberg i Sverige. I vår egen tid har kurbaden upplevt en renässans, precis som att det blivit populärt att dricka källvatten på plastflaska trots att vatten direkt från kranen i vår del av världen är minst lika rent (om inte renare). Källvatten har dock fortfarande en aura av att vara särskilt gynnsamt och helande.

Vattnet tar inte bara bort smuts från vår kropp utan avlägsnar även i överförd bemärkelse smutsen från vår själ och i den egenskapen är det en viktig ingrediens i många reningsritualer. I den kristna kyrkan är dopet den ritual genom vilken en persons synder ”tvättas” bort, och den döpte införlivas i den kristna församlingen. Dopritualen har sin förebild i Johannes Döparen, som döpte Jesus i Jordanfloden – och Jesus nämner själv nödvändigheten av dop för att komma in i Guds rike, vilket gör att kristna betraktar det som avgörande för frälsning.

Faktum är att vattenösning från början inte är en kristen ritual. I det förkristna Norden droppade man vatten på barnet vid namngivningen. Ritualen, som hörde till Odinkulten, gjorde att barnet blev en fullvärdig och rättsskyddad medlem av släkten och samhället.

Muslimer gör inför de dagliga bönerna en rituell avtvättning med vatten av ansikte och händer samt huvud och fötter – en rening som är en viktig förutsättning för att bönen ska utföras korrekt. ”Rening är halva tron”, sade profeten Muhammed. Rituell tvättning av en avliden, innan han eller hon iförs likkläder, är inom islam en annan viktig förberedelse av själen – en ritual som även judar praktiserar.

Ett kärl med vigvatten står vid ingången till katolska kyrkor. Den som träder in i Guds hus doppar fingertopparna och gör korstecknet som ett uttryck för längtan efter hjärtats renhet. Vigvattnet symboliserar därmed dopet. Det används dessutom för att inviga kyrkor,­ klockor, vigselringar och andra föremål. I den grekisk-ortodoxa kyrkan får fiskare sina båtar välsignade med heligt vatten av prästen den sjätte januari – den dag då man anser att Jesus döptes i Jordanfloden. Vigvatten används även som skydd mot mörkrets makter och ingår i djävuls­utdrivning (exorcism). Vigvattnet får inte hällas ut i det vanliga avlopps­systemet, och katolska kyrkor har därför i regel en särskild vask, som leder direkt ned i marken.

I nordisk mytologi bevakas visdomens brunn av jätten Mimer. Han fyller varje dag sitt dryckeshorn, tar en klunk av brunnens vatten och får kunskap om allt som skett och ska se i världen. Alkemister och andra mystiker har under historiens gång sökt efter den gäckande källan till evig ungdom. Huruvida vatten kan ge oss visdom eller evigt liv, tvätta bort våra synder eller bota oss, beror på den enskildes tro, men oavset vilket rinner vattnet som en underström av symbolik genom hela vårt liv och ger oss det dyrbaraste av allt: livet självt.

• Föregående Sida 2 av 2