Inte perfekt – men bättre än tidigare

Neurala ögon kanske på vägKanske följs de neurala öronen snart av neurala ögon. För flera år sedan förlorade Jo Ann Lewis synen på grund av retinitis pigmentosa (RP), en ärftlig häthinnesjukdom som bryter ner ögats ljus­känsliga celler, de så kallade stavarna och ­tapparna. Som ett resultat av ett forskningssamarbete mellan ögonläkaren Mark Humayun och företaget Second Sight återfick hon emellertid nyligen en viss del av sin syn.

17 januari 2010

Neurala ögon kanske på väg

Kanske följs de neurala öronen snart av neurala ögon. För flera år sedan förlorade Jo Ann Lewis synen på grund av retinitis pigmentosa (RP), en ärftlig häthinnesjukdom som bryter ner ögats ljuskänsliga celler, de så kallade stavarna och tapparna. Som ett resultat av ett forskningssamarbete mellan ögonläkaren Mark Humayun och företaget Second Sight återfick hon emellertid nyligen en viss del av sin syn.

Som oftast vid den här sjukdomen hade ett inre lager av näthinnan delvis klarat sig. Detta lager är fullt av bipolära celler och ganglieceller, som normalt samlar in signaler från de yttre stavarna och tapparna och skickar dem till fibrer som möts i synnerven. Ingen visste vilket språk den inre näthinnan talade eller hur man kunde skicka bilder till näthinnan. År 1992 började dock Mark Humayun placera ett antal små elektroder på näthinnorna på RP-patienter som skulle opereras av andra anledningar.

”Vi bad dem följa en prick, vilket de klarade”, säger han. ”De såg rader och spalter.” Efter ytterligare tio år av studier utvecklade Mark Humayun och hans kollegor ett system som de kallade för Argus (en jätte ur den grekiska mytologin med hundratals ögon). Patienterna utrustades med ett par mörka glasögon med en liten videokamera och en radiosändare. Videosignaler skickades till en dator i ett bälte runt midjan, översattes till elektriska impulser som gangliecellerna förstod och skickades sedan vidare till en mottagare bakom örat. Därifrån gick en ledning till ögat, till en kvadratisk ansamling av 16 elektroder som försiktigt fästs på näthinnan. Impulserna påverkade elektroderna, elektroderna påverkade cellerna, resten skötte hjärnan. Plötsligt kunde patienterna urskilja konturer och vissa enklare former.

Hösten 2006 ökade man antalet elektroder till 60. Precis som en kamera med större antal pixlar gav den nya elektrodansamlingen en skarpare bild än den gamla.

Hjärnan kopplas till datorn

Forskarna har utvecklat konceptet med neurala proteser ytterligare och börjat använda dem direkt på hjärnan. Forskarna bakom projektet BrainGate försöker koppla totalförlamade patienters motoriska cortex direkt till en dator, så att patienterna kan flytta föremål med hjälp av hjärnan. Hittills har försökspersonerna kunnat flytta omkring en markör på en bildskärm. Vissa forskare har rentav planer på att utveckla en konstgjord hippocampus – en del av hjärnan som är oerhört viktig för korttidsminnet – för att sedan kunna operera in den i personer som har förlorat minnet.

Allt fungerar naturligtvis inte perfekt. En av de fyra första patienterna som ingick i BrainGate-projektet har bestämt sig för att låta ta bort implantatet, eftersom det stör andra medicinska hjälpmedel. Jo Ann Lewis säger att hon inte ser tillräckligt bra för att säkert kunna korsa en gata. Amanda Kitts har emellertid fått en ny, mer flexibel muff på armen, som förbättrar kommunikationen mellan elektroderna och nerverna som styr hennes arm.

”Vi ger människor redskap och de är bättre än de redskap som fanns tidigare”, säger Todd Kuiken. De är emellertid fortfarande ganska klumpiga i förhållande till människokroppens egna armar och ben. De kommer följaktligen inte i närheten av naturen, men de kan åtminstone göra så att människor klarar av att ta på och av sig sina strumpor.

Läs också

Kanske är du intresserad av...