Människor repareras med maskindelar

Blinda kan se, döva kan höra igen, och personer som har mist en arm griper tag om livet igen med högteknologiska proteser. Det låter som science fiction, men nu flyttar ny forskning på gränsen mellan människa och maskin.

17 januari 2010 av Josh Fischman

”Gör något roligt med robotarmen!”

Amanda Kitts blir fullkomligt överfallen av fyra- och femåringar, när hon kliver in i klassrummet i Tennessee i USA. ”Hej, allihop! Hur är det med mina älsklingar i dag?” säger hon medan hon klappar barnen på axlarna och rufsar till deras hår. I nästan tjugo års tid har denna slanka, energiska kvinna drivit den här och två andra förskolor. Hon böjer sig ner för att prata med en liten flicka och lägger båda händerna på knäna.

”Robotarmen!” utbrister flera av barnen.

”Jaså, den kommer ni ihåg?” säger Amanda Kitts och håller fram vänsterarmen. Hon vänder upp handflatan. Det hörs ett svagt surr. Hon böjer armen och det surrar till igen. ”Gör något knasigt med den!” säger en flicka.

”Något knasigt? Minns ni att jag kan skaka hand med er?” säger Amanda Kitts och sträcker fram armen och vrider på handleden. En av pojkarna räcker tveksamt ut handen och rör vid hennes fingrar. Det han känner är hudfärgad plast och lätt böjda fingrar. Inuti armen finns tre motorer, ett metallskelett och ett virrvarr av högteknologisk elektronik. Konstruktionen slutar i en vit plastmuff mitt på Amanda Kitts överarm. Den täcker en armstump som är nästan allt som finns kvar av armen som hon förlorade i en bilolycka år 2006.

Fantomrörelser

Nästan allt, men inte riktigt. För i hjärnan, under medvetandenivån, finns en intakt bild av armen, en så kallad fantom. När Amanda Kitts tänker på att böja armen rör sig fantomen. Impulser från hennes hjärna tas emot av elektroniska sensorer i den vita muffen och omvandlas till signaler som aktiverar motorerna och böjer den konstgjorda armbågen.

”Jag reflekterar inte mycket över det. Jag bara rör den”, säger den 40-åriga kvinnan, som både använder sig av den här standardmodellen och en prototyp som går att styra på ännu fler sätt. ”Efter olyckan kändes allt nattsvart. Jag förstod inte hur Gud kunde utsätta mig för något så fruktansvärt. Numera går jag konstant omkring i spänd förväntan eftersom teknikerna hela tiden förbättrar armen. En dag kommer jag att kunna känna saker med den och klappa takten när mina barn sjunger.”

Amanda Kitts är ett levande bevis på det faktum att även om vävnad och ben skadats eller försvunnit, lever nerverna och de delar av hjärnan som tidigare styrt den vidare. Hos många patienter ligger nerverna bara och väntar på att få kommunicera, ungefär som ledningar som slitits ut ur en telefonlur. Med hjälp av mikroskopiska elektroder och kirurgiskt hokuspokus kan läkarna förbinda dessa delar av kroppen med kameror, mikrofoner och motorer. Resultatet är att blinda kan se, döva kan höra och att Amanda Kitts kan vika sin tvätt.

Talar med sin 18 månader gamla döva son

Amanda Kitts tillhör den lilla grupp människor vars saknade eller förstörda kroppsdelar har ersatts av tekniska anordningar som förbundits med nervsystemet och som reagerar på signaler från hjärnan. Hjälpmedlen som dessa människor använder kallas neurala proteser. Eric Schremp har varit totalförlamad sedan år 1992, då han bröt nacken efter ett dyk i en simbassäng. Nu har han en elektronisk apparat under huden som gör att han kan röra fingrarna och hålla en gaffel. Jo Ann Lewis, som är blind, kan numera se konturerna av träd, tack vare en liten kamera som kommunicerar med hennes synnerv. Tammy Kenny pratar med sin ett och etthalvtårige son Aiden, trots att han föddes döv. Tjugotvå elektroder i Aidens öra tar emot ljud från en mikrofon och omvandlar det till signaler som kan tolkas av hörselnerven.

Forskarna har inte bara insett att det är möjligt att upprätta förbindelser mellan teknisk apparatur och hjärnan. Av erfarenhet har de också fått lära sig att det är svårt att upprätthålla förbindelselänken. Om muffen på Amanda Kitts arm kommer ur position kan det till exempel innebära att hon plötsligt inte kan böja fingrarna längre. Ändå utgör de neurala proteserna ett stort framsteg som gör att forskarna kan återge människor mer av det som de har förlorat än någonsin förr.

”Det är faktiskt just det som det här arbetet handlar om: återuppbyggnad”, säger Joseph Pancrazio, som är chef för avdelningen för neural teknik vid USA:s nationella institut för neurologiska rubbningar och stroke. ”Att en ryggmärgsskadad person kan gå på restaurang och äta själv utan att någon noterar det, det är min definition på framgång.”

Tema

Läs också

Kanske är du intresserad av...