”Kometer” i omloppsbana runt enormt svart hål

Enligt en ny undersökning har man hittat spöklika ”kometer” som kretsar runt mynningen av ett supermassivt svart hål.

En grupp europeiska och amerikanska astronomer har använt Japans Suzaku-teleskop för att studera strålning, som kommer från ett svart hål, som är tio miljoner gånger tyngre än vår sol. Det gigantiska svarta hålet befinner sig i centrum av spiralgalaxen NGC 1365, som ligger 56 miljoner ljusår från jorden.

Tack vare att rymdteleskopet av en slump var riktat mot det svarta hålet upptäckte astronomerna några besynnerliga, kometformade moln, som kretsar i närheten av det svarta hålet med en halsbrytande fart på åtskilliga tusen kilometer i sekunden.

”Till skillnad mot de iskometer stora som berg som vi hittar i vår eget solsystem, är de kometer vi ser här lika stora som stjärnor och har bildats av supervarma gasrester av stjärnor, som har slitits sönder av svarta hål”, säger en av männen bakom undersökningen, James Reeves vid Keele University i England.

Den ovanliga upptäckten tyder på att alla supermassiva svarta hål kanske har kometliknande moln, och det kan förändra astronomernas föreställning om hur dessa kosmiska rovdjur äter upp sina stjärnbyten, säger undersökningens författare.

”Kometer” skymmer det svarta hålet

Stoft faller hela tiden in i de supermassiva svarta hålen i galaxers centrum, och därmed bildas det så kallade ackretionsskivor (insamlingsskivor) av supervarmt material, som roterar runt de svarta hålen.

En stråle av högenergipartiklar strömmar ut ur det svarta hålets mynning och skapar en klart lysande punkt, som uppfattats av Suzakus röntgenöga.

På samma sätt som månen blockerar solljuset under en solförmörkelse, förmörkar de kretsande molnen forskarnas röntgenmätningar, när de passerar mellan jorden och det centrala svarta hålet i NGC 1365.

Forskarna visste att sådana moln borde existera – men eftersom de aldrig har observerats på detta sätt tidigare, har molnens exakta utseende varit ett mysterium.

”Efter en abrupt minskning i röntgenstrålningen i början såg vi att det skedde en gradvis ljusning, när vi tittade allt längre ut mot molnets svans, och det gjorde att vi fick korn på dess kometliknande form”, säger James Reeves.

Forskarna har beräknat att molnen roterar runt det svarta hålet på ett avstånd som är i runda tal 10000 gånger så stort som avståndet mellan jorden och solen.

”Huvudet” på varje moln är ungefär lika stort som solen, säger forskarna, medan den kometaktiga svansen har en utsträckning på mer än 150 miljoner kilometer.

Svärm av kometaktiga moln

Med den hastighet som det svarta hålet suger upp materia med, tror astronomerna att de bisarra ”kometerna” lever i kanske bara ett par månader. Forskarna har dock en teori om att det svarta hålet kontinuerligt förses med dödsdömda stjärnor, som fyller de kretsande molnen med materia.

Även om forskarna bara såg två moln kretsa runt NGC 1365:s svarta hål, anser de att det i själva verket finns en hel svärm av dem runt himlakroppen.

”Eftersom vi bara kan observera en handfull av de kometer som råkar korsa vår siktlinje, tror vi att det kanske kan finnas bortåt tio miljoner av dessa egendomliga moln, som svärmar runt hela tiden”, säger James Reeves.

”Det visar sig att dessa svarta hål är ännu mer kaotiska än vi trodde.”

Det svarta hålets kretsande ”kometer” har beskrivits i en rapport, som den 19: maj lades ut på internet på arXiv:s webbplats. Rapporten har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy and Astrophysics.