Nytt under solen | Rymdavfall

Hos NASA finns det forskare som bara tänker på att skicka ut astronauter i rymden eller att få rymdsonder till Pluto. Nicholas Johnson, som är forskningschef på NASA:s kontor för övervakning av rymdskrot, är dock mer upptagen av det mardrömsscenario som kallas för Kesslersyndromet. Det är uppkallat efter hans kollega Donald Kessler, som på 1970-talet beskrev ett scenario, i vilket två enorma bitar rymdskrot i mer än 32000 kilometer i timmen kolliderar i en överfylld omloppsbana och splittras i flera hundra delar. Några av de delarna kolliderar med en annan uttjänt farkost, som också slås i flera hundra bitar. På så sätt uppstår en kedjereaktion, som skapar ett bälte av rymdavfall så tättpackat att ingenting kan flyga säkert genom det.

Fram till förra året ”var faran bara teoretisk”, säger Nicholas Johnson. Den 10 februari 2009 upplevde vi dock för första gången en allvarlig kollision i rymden. En amerikansk kommunika­tionssatellit kolliderade med en inaktiv rysk satellit 800 kilometer över Sibirien. Kollisionen tillfogade cirka 2000 stora bitar rymdskrot till den svärm av avfall som redan kretsar i omloppsbana runt jorden.

I december förra året höll NASA och USA:s försvarsdepartement i en internationell konferens om städning i rymden. Världens rymdorganisationer håller redan uppsikt över större skrotstycken, så att farkoster, framför allt bemannade, slipper kollidera. År 2007 kom FN med några rekommendationer: bland annat att tömma gamla lyftraketer på bränsle, för att förhindra att de exploderar, och låta bli att beskjuta gamla satelliter – som Kina gjorde tidigare samma år.

Även om man följer rekommendationerna går det dock inte att undvika olyckor. Alla rymdfar­koster kan nämligen inte undvika avfall i hög fart. ”De kommande 50 åren kommer vi nog att se en kollision vart femte år”, säger Nicholas Johnson. Det kommer säkert inte att leda till ett Kesslersyndrom ännu, men mycket tyder på att en effektiv plan för rymdstädning blir en realitet först en bra bit in i framtiden. ”Det är en mycket svår uppgift”, säger Nicholas Johnson. På konferensen diskuterade forskare flera sätt att hantera metallavfallet, däribland en lång elektrisk kabel, som kan fästas vid en uttjänt satellit eller något annat större skrotstycke, så att det fångas av jordens magnetfält och dras ned i atmosfären, där det brinner upp. Eller en uppsamlingssatellit, ett slags rymdsopbil, som fångar skrotet och drar ned det i närheten av atmosfären för att därefter koppla loss det i en dödsspiral.

För att bli av med de några centimeter stora delar som är svåra att undvika, men som kan vålla en hel del skada, kan en rymdlaser vara lösningen. Eller kanske en gi­gantisk skumboll placerad i rymden som ett spindelnät, som fångar skrotdelarna. Tanken med skumbollen är att befria de snabbflygande delarna från så mycket energi att de faller in i atmosfären. ”Givetvis är det förenat med vissa svårigheter att skicka upp en drygt 1,5 kilometer bred skumboll i rymden”, säger Nicholas Johnson.”