”Vissa glaciärer försvinner helt”

Även om forskarna diskuterar hur snabbt och varför isen drar sig tillbaka är det få som förnekar att den gör det. De anser dessutom att vi ännu inte sett det värsta. Ju fler mörka områden som blottas för att isen smälter, desto mer solsken suger de till sig i stället för att reflektera det, och det får temperaturerna att stiga fortare. (En del klimatforskare anser att detta värme­kretslopp kan bidra till att förstärka den asiatis­ka monsunen och orsaka kraftigare stormar och översvämningar på platser som Bangladesh och Burma.) Håller tendensen i sig, anser kinesiska forskare att 40 procent av glaciärerna på platån kan ha försvunnit år 2050. ”Att vissa glaciärer försvinner helt är oundvikligt”, säger glaciologen Yao Tandong vid det kinesiska institutet för forskning på Tibetanska högplatån. ”Och det kommer att leda till en ekologisk katastrof.”

De möjliga effekterna sträcker sig mycket längre än till glaciärerna. På Tibetanska högplatån, inte minst på dess torra nordsida, märks redan det varmare klimatet. Betesmarkerna och våtområdena bryts ned, och den permafrost som vår och sommar förser dem med smältvatten drar sig högre upp. Flera tusen sjöar har torkat ut. Nu är cirka en sjättedel av platån täckt av öken, och på en del ställen lägger sanddynerna sig över höglandet som vågor i ett gult hav. Områdets en gång välmående herdar håller på att få slut på platser att valla boskapen på.

Längs platåns sydsida kämpar å andra sidan många samhällen med för mycket vatten. I bergsstäder som Mingyong har smältvattnet från glaciärerna fått floderna att stiga, och det har haft en välkommen bieffekt: större arealer att odla och längre odlingssäsong. Sådana fördelar för dock ofta med sig stora kostnader. I Mingyong har stigande smältvatten eroderat jorden, och på andra håll har det rikliga smältvattnet fått skulden för mer frekventa översvämningar och jordskred. I bergen från Pakistan till Bhutan har det bildats flera tusen glaciärsjöar, men många är troligen instabila. Imja Tsho, som ligger på 5000 meters höjd på vägen till Island Peak i Nepal, hör till de farli­gas­te. Denna 1600 meter långa och 90 meter djupa sjö fanns inte för 50 år sedan. I dag är den full av smältvatten. Om den någonsin bryter genom väggen av lös morän, kommer den att dränka sherpabyarna i dalen nedanför.

Denna situation – för mycket vatten, för lite vatten – beskriver i korthet den kurs krisen som helhet kommer att följa. Även om de smältande glaciärerna ger ett överflöd av vatten på kort sikt, förebådar de ett skrämmande slutscenario: att Asiens största floder torkar ut. Ingen kan säga exakt när glaciärernas tillbakagång kommer att orsaka en markant minskning av mängden smältvatten. Om det sker om 10, 30 eller 50 år beror på lokala förhållanden, men följderna i hela området kan bli överväldigande. Ut­över akut brist på vatten och elektricitet förutspår experterna en radikalt minskad livsmedelsproduktion och omfattande folkvandringar på grund av ekologiska förändringar, och även väpnade konflikter mellan Asiens stormakter.

Nomadtältet ligger som en vit prick på en duk med grönt och brunt. Det finns inga andra tecken på människoliv på denna slätt på 4270 meters höjd, som ser ut att fortsätta till världens ände. När vårt fordon skumpar fram mot tältet, kommer två unga män ut – deras långa, svarta hår står vågrätt i blåsten. Ba O och hans bror Tsering tillhör en obruten linje av tibetanska nomader. I minst tusen år har nomaderna varje sommar släppt ut sina djur på bete vid Chang Jiangs och Huang Hes källor.

Inne i tältet kastar Ba Os fru torkad jakspillning som bränsle på elden, medan deras fyraårige son leker med en spole fårull. Familjens matriark, Lu Ji, kärnar jakmjölk till ost, medan hon gungar sakta fram och tillbaka i en hypnotisk rytm. Bak­om henne står två slitna tibetans­ka kistor med ett litet buddhistiskt altare ovanpå. På altaret står en röd bönekvarn, ett par smutsfläckiga tibetanska texter och flera ljus av jaksmör, vars lågor aldrig får lov att slockna. ”Vi har alltid gjort saker och ting på det sättet”, konstaterar Ba O. ”Och det vill vi inte ändra på.”

Det kan dock vara för sent. Betesmarkerna försvinner efter hand som årtionden av stigande temperaturer – förutom överbetning – förvandlar prärie till öken. Vattenhålen torkar ut, och i stället för att flytta en liten bit för att hitta sommarbete till djuren måste Ba O och hans familj nu vandra omkring 50 kilometer över högslätten. Även på de nya platserna är det ont om gräs. ”Förr växte det så högt att ett får kunde försvinna i det”, säger Ba O. ”Nu når det dem inte ens över klövarna.” Familjens hjord har krympt från 500 till 120 djur. Nästa steg verkar oundvikligt: att sälja de sista djuren och flytta in i ett av statens omlokaliseringsläger.

I hela Asien har svaret på de klimatrelaterade hoten för det mesta kommit långsamt och gradvis, som om regeringarna helst vill överlåta upp­giften till de industrialiserade länder som släppte ut växthusgaserna i atmosfären till att börja med. Det finns dock undantag. I Ladakh, ett snustorrt område i norra Indien och Pakistan, som är helt beroende av smältvatten och snö, har en pensionerad civilingenjör vid namn Chewang Norphel byggt ”konstgjorda glaciärer” – enkla stensättningar, som på våren håller kvar och fryser smältvattnet från glaciärerna, så att det kan användas under växtsäsongen i början av våren. I Nepal håller man på att utveckla ett system för fjärrövervakning av när glaciärsjöar riskerar att svämma över, såväl som teknik för att tömma dem. Även på platser som hotas av förödande översvämningar under monsunen, såsom Bangladesh, har man etablerat ”flytande skolor” i deltat, så att barnen kan fortsätta att gå i skolan – ombord på båtar.

I Kina, som har mindre vatten än Kanada, men 40 gånger så många invånare, har man dock inlett en storslagen kampanj. I den vidsträckta öknen i regionen Xinjiang norr om Tibetanska högplatån har kineserna planer på att bygga 59 reservoarer, som ska fånga upp och hålla kvar smältvatten från glaciärer. Över hela Tibet har man ställt upp artilleri­pjäser, som kan beskjuta molnen med silver­jodid och framkalla regn. I Qinghai har man spärrat av nedslitna betesmarker i hopp om att de kan återhämta sig. I områden där den gräsbevuxna marken redan har förvandlats till busköken, har man rullat ut stängsel över de sista resterna av växtliv för att förhindra att de blåser bort.

Längs vägen vid staden Madoi ligger det två rader nybyggda hus. Det är en omlokaliseringsstad för tibetanska nomader, och den ingår i ett omfattande och kontroversiellt program för att minska pressen på jorden vid källan till Kinas tre största floder – Chang Jiang, Huang He och Mekong – där nästan hälften av Qinghaiprovinsens 530000 nomader tidigare har bott. Tiotusentals nomader där har varit tvungna att överge sina gamla liv, och många fler kommer att tvingas göra det – kanske även Ba O.

De statligt subventionerade husen är rejäla, och de boende får varje år ett mindre belopp i stöd. Trots det säger Jixi Lamu, en 33-årig kvinna i traditionell, broderad dräkt att hennes familj är fast i ett beroende av bidrag från staten. ”Vi har spenderat de 400 dollar (2800 kronor) som vi hade över från försäljningen av våra djur”, säger hon. ”Vi hade ingen framtid med hjordarna, men det finns ingen framtid här heller” Hennes man har rest iväg för att söka okvalificerade jobb. I husets enda rum sitter hennes mor på sängen med sitt böneband mellan fingrarna. I rummets andra ände står ett budd­his­tiskt altare, men ljusen har brunnit ned.

Det är fortfarande förmiddag i Delhi, som liger bara 29 mil söder om Himalayas glaciärer och har 16 miljoner invånare. Men i de smala gränderna i Nehru Camp, som är ett av stadens slumkvarter, har den heta nordindiska sommaren redan fått upp temperaturen över 40 grader. Tjugofemåriga Chaya, som är gift med en spåman, har i sju timmar kämpat för att få tag i vatten – en kamp som definierar tillvaron i denna snabbt växande storstad, och ger en för­aning om vad det sannolikt kommer att innebära om vattnet och isen försvinner i Tibet.

Chayas dag började långt före gryningen, när hon och hennes fem barn spred ut sig i mörkret med plastdunkar i olika storlekar. Efter solupp­gången ryktades det om en kran med rinnande vatten, och det fick henne att rusa vilt genom de smala gränderna. Nu har hon gått hem för att vila ett ögonblick. Hennes dunkar är fortfarande tomma, och solen gassar. På frågan om hon har fått något att äta i dag, skrattar hon: ”Vi har inte ens fått något te ännu.”

Plötsligt hörs rop – någon har sett en vattenbil. Chaya är snabbt på fötter och kastar sig ut i strömmen av människor på gatan. Ett tiotal pojkar klättrar på en blå tankbil, stoppar i slangar och tappar ut vatten. Nedanför kämpar skri­kande kvinnor för att komma fram med sina behållare. Efter sex minuter är tankbilen tömd. Chaya kom för sent och måste jaga vidare efter nästa rykte om vatten.

Delhis vattenbehov överstiger redan till­gången med över en miljard liter om dagen, och bristen förvärras av den ojämna fördelningen och en infrastruktur som är full av hål, så att uppskattningsvis 40 procent av vattnet går förlorat. Över två tredjedelar av stadens vatten kommer från floderna Yamuna och Ganges, som får vatten från is i Himalaya. Försvinner isen, blir framtiden nästan säkert värre. ”Vi står inför en ohållbar situation”, säger Diwan Singh, som är miljöaktivist i Delhi.

Läget är redan spänt. I den igenkorkade gränden runt en av Nehru Camps sista fungerande vattenkranar, som är inkopplad en timme per dag, slår en man en kvinna, som tränger sig i kön, så att hon får en lila rand i ansiktet. ”Vi vaknar varje morgon och kämpar om vattnet”, säger den lokale astrologen Kamal Bhate, som har sett handgemänget. Denna gång övergår det i rop och anklagande pekfingrar, men bråken kan vara livsfarliga. I ett slumkvarter i närheten blev en tonårspojke nyligen ihjälslagen för att han försökte tränga sig i kön.

I takt med att floderna sinar är det risk för att oron breder ut sig. Pressen på Indien, Kina och Pakistan att producera mer livsmedel är stor. Klimatförändringar och minskad tillgång till vatten kan dock betyda att skördarna av spannmål i södra Asien minskar med fem procent på tre årtionden. ”Vi kommer att se allt mer spänningar kring gemensamma vattenresurser”, säger Peter Gleick, som är vattenexpert och chef för Pacific Institute i Kalifornien i USA. ”Och jag tror att allt fler av dessa spänningar kommer att övergå i våld.”

Den verkliga utmaningen blir att förhindra att konflikter om vatten sprider sig över gränserna. Redan i dag växer oron i Centralasien inför möjligheten att fattiga, men glaciärrika länder (Tadzjikistan, Kirgizistan) en dag begränsar strömmen av vatten till sina sol­svedda, men olje­rika grannar (Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan). I framtiden kan freden mellan Pakistan och Indien handla lika mycket om vatten som om kärnvapen, eftersom länderna delar floden Indus, som är beroende av glaciärer.

Det största frågetecknet är Kina, som kontrollerar källorna till de viktigaste floderna i området. Uppdämningen av Mekong har väckt ilska längre nedför floden i Indokina. Om Peking genomför planerna på att ändra Brahmaputras lopp, kan det provocera rivalen Indien i just det område där länderna 1962 låg i krig.

I Nehru Camp öppnas på eftermiddagen plötsligt en vattenkran strax utanför slumkvarteret, och Chaya ler triumferande, när hon släpar hem en fylld 40-litersdunk. Vattnet är smutsigt och bittert, men nu kan hon äntligen ge sina barn dagens första måltid: en bit bröd och ett par skedar linsstuvning. ”De borde gå i skolan, men vi måste hela tiden skicka ut dem för att leta vatten”, säger Chaya. ”Vi har inget annat val, för vem vet om vi kan hitta tillräckligt med vatten i morgon?”

• Föregående Sida 2 av 2