Nyfikenhet

När de ”nyfikna” schimpanserna i norra Kongo, ofördärvade av möten med människor, ­uppenbarligen fullkomligt omedvetna om vår existens, beskrevs för första ­gången i den här tidskriften år 1995, var det många primatforskare som hånskrattade. ”Folk var skeptiska: ’Nyfikenhet. Hm. Hur definierar man det?’” säger Crickette Sanz, som nu är professor vid Washington University i Saint Louis i USA.

17 februari 2010

När de ”nyfikna” schimpanserna i norra Kongo, ofördärvade av möten med människor, uppenbarligen fullkomligt omedvetna om vår existens, beskrevs för första gången i den här tidskriften år 1995, var det många primatforskare som hånskrattade. ”Folk var skeptiska: ’Nyfikenhet. Hm. Hur definierar man det?’” säger Crickette Sanz, som nu är professor vid Washington University i Saint Louis i USA. ”Stackars Dave, första gången han berättade om schimpanserna för mig trodde inte jag heller på det.” Trots att det sedan länge förekommit anekdoter om orädda centralafrikanska apor som följde efter upptäcktsresanden i djungeln som om de aldrig hade sett en människa förut, trodde man aldrig att det skulle kunna finnas en hel skog full av dem.

Goualougotriangeln och den jättelika obebodda nationalparken Nouabalé-Ndoki, som Goualougo är en del av, är dock så ensligt belägna och oländiga att de förblivit i stort sett orörda av människor. Närmaste bebyggelse är byn Bomassa, där 400 bantu-bangombépygméer bor, och dit man måste vandra fem mil. Här finns varken tjuvjägare eller skogshuggare. Det är inte ens någon som färdas i området. De enda människor schimpanserna i Goualougo någonsin stöter på är troligen Dave Morgan, Crickette Sanz eller någon annan i deras lilla grupp.

WCS, som tillsammans med landets regering förvaltar två av Kongos nationalparker, hoppades att Goualougotriangeln skulle kunna lämnas helt orörd som ett reservat i reservatet, stängt till och med för forskare. Planen ändrades dock under inbördeskriget i Kongo år 1997. Skogsbolaget Congolaise Industrielle des Bois (CIB), som hade avverkningsrättigheterna i närliggande Kabo, byggde en damm för att transportera timmer på floden Ndoki några kilometer söder om dess sammanflöde med Goualougo. Eftersom CIB skulle börja avverka i närheten av reservatets naturliga gränser tyckte man inom WCS att det var viktigt att ha folk på plats. ”Vi var tvungna att ta oss hit före skogsbolagen”, säger Dave Morgan. År 1999 vandrade han till Goualougo tillsammans med en kongolesisk medhjälpare och grundade ett av världens mest avsides belägna primatforskningscentrum.

Att han stod ut så långt bort från civilisationen och under ytterst spartanska förhållanden var i hög grad Crickette Sanz förtjänst. Hon kom till Goualougo år 2001 och har sedan dess varit hans samarbetspartner och livsledsagare. När jag besökte platsen år 2008 ville jag se vad som hade hänt med detta äventyrsland och dess till synes aningslösa invånare. Goualougo är fortfarande ett paradis för apor; tätheten av såväl gorillor som schimpanser är otroligt hög. Här händer saker som inte har observerats någon annanstans i Afrika – och de är inte ens ovanliga. Dave Morgan och Crickette Sanz har sett schimpanser och gorillor sitta i samma träd och äta frukt. (Det är kanske inte riktigt lika sensationellt som om ett lamm hade lagt sig att sova tillsammans med en varg, men för primatforskarna är det närmast bisarrt.)

De har sett schimpanser knyta händerna och slå sig för bröstet som sina gorillagrannar. Det mest spektakulära med observationerna i Goualougo under senare år är emellertid att forskarna har breddat sina kunskaper om det som bara kan kallas schimpanskultur, nämligen deras vana att använda komplexa uppsättningar verktyg. Efter ett decennium av målinriktade studier av Goualougos schimpanser handlar det inte längre om hur lite schimpanserna vet om oss utan om hur mycket vi har lärt oss om dem.

Läs också

Kanske är du intresserad av...