Sanningen om schimpanser

Schimpanserna i norra Kongos urskog har i stort sett aldrig mött människor. De är väldigt fascinerade av oss – och har en avancerad redskapskultur, som inte finns på andra håll.

17 februari 2010 av Joshua Foer

För ett par år sedan, medan Dave Morgan och Crickette Sanz höll på att slå läger långt inne i den kongolesiska regnskogen, hörde de en flock högröstade schimpanshanar på håll. Apornas skrik tilltog i styrka och de hörde att flocken förflyttade sig fort uppe i träden. De insåg att schimpanserna var på väg mot deras läger och snart skulle befinna sig rakt ovanför dem, men när flocken befann sig bara ett 30-tal meter bort blev det tyst. Det gick några sekunder och så hörde Crickette Sanz och Dave Morgan ett försiktigt ”ho” från ett träd ovanför dem. De tittade upp och fick se en vuxen schimpans som förbryllat såg på dem.

När vilda schimpanser stöter på människor flyr de ofta i panik. Det är förståeligt med tanke på att förhållandet mellan arterna ofta varit förhållandet mellan byte och jägare. Schimpansernas rädsla är ett av flera skäl till att det är svårt att studera dem i vilt tillstånd. Innan man över huvud taget kan börja göra det måste schimpanserna lära sig att inte fly så fort de får syn på en människa, en tillvänjningsprocess som kräver att man tålmodigt följer dem i skogen i flera år.

Det sista man räknar med när en grupp vilda schimpanser stöter på människor är att de ska kalla på sina vänner, men det var precis vad som hände. Ögonblicket efter dök ännu en schimpans upp, sedan en tredje – och så en fjärde. Trädkronorna genljöd av upphetsade tjut. Det var Dave Morgan och Crickette Sanz som var forskarna, men schimpanserna betedde sig som om de gjort världens upptäckt. Flocken satt på grenarna ovanför lägret hela kvällen och iakttog nyfiket de båda forskarna medan de tände en lägereld, reste sina tält och började laga mat.

”Jag tänkte: ’Det här måste skogshuggare runtom i Centralafrika ha upplevt, och alla de djuren sköts av tjuvjägare’”, säger Dave Morgan, som arbetar för Lincoln Park Zoo i Chicago och djurskyddsorganisationen Wildlife Conservation Society (WCS). Morgan och Crickette Sanz har tillbringat större delen av de senaste tio åren i forskningsområdet Goualougotriangeln, en 380 kvadratkilometer stor orörd låglandsskog som korsas av floderna Ndoki och Goualougo i norra Kongo (Brazzaville). De fascinerades av närkontakten med schimpanserna, men undrade när de skulle ge sig av. Det började bli mörkt. Var skulle schimpanserna bygga sina bon?

”Precis ovanför våra tält, visade det sig”, säger Dave Morgan. ”Jag sa: ’Det här är fantastiskt!’ Men våra vägvisare svarade: ’Det är det inte alls. Det kommer att bli hemskt.’” Hela natten satt schimpanserna i träden och skrek, skakade grenarna, kissade och bajsade på tälten och slängde pinnar på forskarna. Ingen sov en blund. I gryningen klättrade aporna ner på marken och såg på medan forskarna lade ved på elden och lagade frukost. Sedan smög schimpanserna iväg och försvann i den täta undervegetationen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...