Elefantungarna föds upp med kärlek

Till barnhemmet i Nairobi kommer ungarna hem klockan sex för att äta middag. De börjar springa för fullt när de får syn på djurskötarna som står utanför stallet med stora napp­flaskor i händerna. När de kommer fram uppstår ett visst tumult. Man har flyttat runt på vissa av stallplatserna för att få plats med en nyanländ elefant och det gillar inte elefanterna. Förändrade rutiner är det värsta de vet.

21 september 2011

Till barnhemmet i Nairobi kommer ungarna hem klockan sex för att äta middag. De börjar springa för fullt när de får syn på djurskötarna som står utanför stallet med stora nappflaskor i händerna. När de kommer fram uppstår ett visst tumult. Man har flyttat runt på vissa av stallplatserna för att få plats med en nyanländ elefant och det gillar inte elefanterna. Förändrade rutiner är det värsta de vet.

Barnhemmets mest erfarne djurskötare Mishak Nzimbi – känd som ”elefantviskaren” och alla ungarnas stora favorit – griper in i slagsmålet. Det behövs inte mycket mer än en höjd hand och ett myndigt tonfall för att alla ska gå till sina platser och börja suga i sig litervis med mjölkersättning.

”Djurskötarna har full koll på elefanterna, trots att de inte ens har en käpp att hota dem med!” säger Daphne Sheldricks yngsta dotter Angela beundrande. Hon leder numera David Sheldrick Wildlife Trust. ”Elefanter vill behaga den de älskar. Det är fantastiskt och vackert att uppleva. Med elefanter skördar man som man sår. Med kärlek får man ut det bästa av dem.”

Vi går till en plats i stallet där det står Murka. Murka är ungen som hittades med ett spjut i huvudet. ”Se på henne nu”, säger Daphne Sheldrick när Murka med bara en antydan till grop i pannan efter den brutala behandlingen närmar sig den halvöppna stalldörren och börjar suga på två av mina fingrar.

”Veterinärerna trodde inte att hon skulle överleva den första natten, men hon har till och med återhämtat sig psykiskt”, säger Angela. ”Just när hon vaknade var hon extremt traumatiserad. Hon for ut mot allt och alla hon såg; fullt förståeligt. Men så började hon sakta visa tillit igen och efter omkring en månad var hon inte bara trygg bland människor, hon till och med sökte kontakt. Det var inte enbart vår förtjänst. Hon hade aldrig återhämtat sig så snabbt utan de övriga elefanternas stöd.”

Runt oss gör sig ungar och djurskötare redo att lägga sig och sova. Varje elefant sover med en ny djurskötare varje natt, allt för att undvika att de knyter an alltför hårt till en viss person. I natt är det Mishak Nzimbi som ska sova med Murka. Han lutar sig mot stalldörren och minns när han besökte barnhemmet första gången. Det var för 22 år sedan. Han bad direkt Daphne Sheldrick om ett jobb. ”Jag förstår de här djuren”, säger han. ”Jag älskar dem väldigt mycket.”

Mishak Nzimbi har sin brits precis ovanför Murkas säng av halm och filtar. Det ligger en liten radio vid kudden. Jag frågar om han ställer klockan för att veta när elefanterna ska ha mat.

”Nej, nej. Var tredje timme känner man en snabel som sträcker sig upp och drar av en täcket. Elefanterna är våra väckarklockor.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...