Ett mycket speciellt barnhem

På avstånd syns ett par upprätta gestalter i gröna dräkter och vita safarihattar. De ropar gällt: ”Kalama!” ”Kitirua!” ”Olare!” Plötsligt tittar några elefantungar fram ur snårskogen, arton bruna huvuden med stora, hängande öron i sprid­da grupper. Med närmast hypnotisk ele­gans styr de långa snablarna djurens klotformiga kroppar. Ungarna stannar till under de färgsprakande träden och djurskötarna binder en varm filt om var och en av elefanterna innan de börjar vandra hemåt.

21 september 2011

På avstånd syns ett par upprätta gestalter i gröna dräkter och vita safarihattar. De ropar gällt: ”Kalama!” ”Kitirua!” ”Olare!” Plötsligt tittar några elefantungar fram ur snårskogen, arton bruna huvuden med stora, hängande öron i spridda grupper. Med närmast hypnotisk elegans styr de långa snablarna djurens klotformiga kroppar. Ungarna stannar till under de färgsprakande träden och djurskötarna binder en varm filt om var och en av elefanterna innan de börjar vandra hemåt.

Hemma för dessa djur är David Sheldrick Wildlife Trust i Nairobi, ett räddnings- och rehabiliteringscentrum för föräldralösa elefanter. Verksamheten som man bedriver på centrumet är den mest lyckade av sitt slag i världen. På ”barnhemmet” tar man emot ungar från hela Kenya som har blivit föräldralösa – vanligtvis på grund av tjuvskyttar eller konflikter med människor – och föder upp dem tills de inte längre behöver mjölk.

När ungarna har återhämtat sig och deras tillstånd har stabiliserats flyttas de drygt 16 mil söderut till två utslussningsläger i nationalparken Tsavo. Där kan de sakta och helt och hållet i sitt eget tempo vänja sig vid livet i naturen. Faktum är att övergångsperioden kan vara så lång som åtta till tio år. Programmet är ett nyskapande experiment som bygger på medkänsla med elefanterna, något som har blivit nödvändigt på grund av vissa människors extrema brist på just empati med andra varelser.

Det är en ledsam och farlig tid för världens största landdjur. En gång i tiden strövade elefanter omkring på jorden likt landlevande valar och följde urgamla vandringsleder som präntats in i deras fenomenala minne. Nu har de trängts ihop på alltmer fragmenterade områden. De som inte dödas för betarnas eller köttets skull förlorar allt större delar av sina habitat, eftersom både människorna och de uttorkade områdena blir allt fler.

År 1979 uppskattade man att det totala beståndet av afrikansk elefant utgjordes av i runda tal 1,3 miljoner djur. I dag finns cirka 500000 kvar. I Asien finns uppskattningsvis 40000 vilda elefanter. Trots att elefantbestånden minskar ökar antalet konflikter mellan elefant och människa. I Afrika hör man nästan dagligen om kontroverser mellan elefanter och bybor.

En av de nyanlända på elefantbarnhemmet är en hona vid namn Murka som hittades i närheten av nationalparken Tsavo med ett spjut mellan ögonen och stora spjut- och yxsår på ryggen och på sidorna. Spjutet hade trängt in 25 centimeter i huvudet och skadat bihålorna så att hon inte kunde suga upp vatten i snabeln, vilket gjorde det omöjligt för henne att dricka. Såren var fulla av larver.

Den ettåriga ungens mor hade sannolikt dödats av tjuvskyttar och sedan hade den kanske attackerats av lokala massajer, som var arga för att deras betesmarker inlemmats i nationalparken. En mobil veterinärenhet bedövade ungen, tvättade såren och tog bort spjutet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...