Ett nästan mänskligt beteende

En vild elefantflock är en stor och känslig organism. Ungarna uppfostras i en matriarkalisk familj med tillgivna och omsorgsfulla honor, först och främst modern, men även systrar, kusiner, mostrar, mormödrar och nära vänner. Dessa täta band är livslånga och kan vara i upp till 70 år. Unga elefanter håller sig nära sina möd­rar och sin storfamilj, hanarna till cirka 14 års ålder, honorna livet ut. När en unge hotas eller blir skadad tröstar och skyddar alla de övriga elefanterna den.

21 september 2011

En vild elefantflock är en stor och känslig organism. Ungarna uppfostras i en matriarkalisk familj med tillgivna och omsorgsfulla honor, först och främst modern, men även systrar, kusiner, mostrar, mormödrar och nära vänner.

Dessa täta band är livslånga och kan vara i upp till 70 år. Unga elefanter håller sig nära sina mödrar och sin storfamilj, hanarna till cirka 14 års ålder, honorna livet ut. När en unge hotas eller blir skadad tröstar och skyddar alla de övriga elefanterna den.

Flocken håller ihop med hjälp av ett avancerat kommunikationssystem. När elefanterna befinner sig nära varandra använder de ett antal olika ljud, allt från dovt muller till högfrekventa skrik och trumpetstötar, i kombination med diverse visuella signaler. Med snabeln, öronen, huvudet och svansen kan de uttrycka ett brett känslospektrum. När de behöver kommunicera över längre avstånd använder de ett starkt, lågfrekvent muller som kan uppfattas av de övriga i flocken på mer än 1500 meters avstånd.

Efter ett dödsfall visar familjemedlemmarna sin sorg med ett ritualistiskt beteende. Fältbiologer som Joyce Poole, som studerat elefanter i Afrika i över 35 år, berättar om elefanter som försöker lyfta den döda kroppen och täcka den med jord och grenar. En gång såg Poole en hona vaka över sin dödfödda unge i tre dagar. Hennes huvud, öron och snabel var sänkta i sorg. Elefanter kan återvända till döda elefanters skelett i månader eller år och röra dem med snablarna.

Det som gjort Daphne Sheldrick mest förvånad sedan hon startade barnhemmet i Nairobi är hur snabbt till och med djupt traumatiserade ungar återskapar vilda elefanters invecklade sociala struktur. ”De föds med ett genetiskt minne och är i högsta grad sociala djur”, säger hon. ”De vet intuitivt hur de ska göra för att underordna sig äldre individer och honorna har modersinstinkt redan som små. När en unge föds kommer de andra och lägger snabeln på den nyföddas rygg för att trösta den. De är mycket ömsinta.”

En eftermiddag när jag står mitt i en flock föräldralösa ungar som betar på trädgrenar slås jag av hur olika personlighet de har. Kalama, en hona som endast fem veckor gammal hittades i en brunn i norra Samburu, är uppnosig och lekfull. Kitirua, som hittades övergiven vid ett träsk i nationalparken Amboseli när hon var ett och ett halvt år, är ny på barnhemmet och fortfarande skygg och reserverad.

Fyra månader gamla Tano, ett förmodat offer för tjuvskyttar i centrala Kenya, har knutit an så hårt till skötarna att hon knuffar undan de övriga ungarna av svartsjuka. Ett annat förmodat tjuvskyttsoffer, hanen Chemi Chemi, är en riktig bråkstake. ”Vi kallar honom al-Qaida”, berättar barnhemmets chefsdjurskötare Edwin Lusichi. ”Han knuffar alltid undan oss och de övriga föräldralösa elefanterna.”

Det är som att hänga med ett gäng brådmogna skolungdomar som försöker hitta sin identitet och göra intryck på den nya killen i klassen. När jag närmar mig en helt underbar två månader gammal hona vid namn Sities, knuffar en annan elefant genast till mig med baken så att jag far in i en buske. Som pricken över i får jag också ett stamp på foten.

”Det är Olare”, ropar Edwin Lusichi och pekar på ettåringen som just har satt mig på plats. ”Hon övar sig på att bli matriark.”

När vi ska ge oss av till barnhemmets stall ser jag till att hålla mig på ena sidan av tjockhudingarnas kortege. När jag börjar gå mot träden med filtarna träffas jag plötsligt av en snabel i mellangärdet med en sådan kraft att jag faller fullkomligt handlöst till marken.

”Jag glömde varna dig”, säger Edwin Lusichi med ett brett leende och hjälper mig upp. ”Tumaren gillar inte att man går framför henne.”

När man har tillbringat lite tid tillsammans med elefanter är det svårt att låta bli att jämföra deras beteende med vårt eget. ”Elefanter är väldigt mänskliga djur”, konstaterar Daphne Sheldrick en eftermiddag, när vi sitter och kopplar av på verandan bakom hennes hus i utkanten av barnhemmets område. I fjärran breder Nairobis nationalparks vidsträckta slätt ut sig med sina spridda buskage av akacior. ”De har exakt samma känslor som vi. När de kommer hit har de förlorat sin familj och sett sin mamma dödas. De är fulla av aggressioner, förtvivlade, nedbrutna och sorgfyllda. De plågas av mardrömmar och har svårt att sova.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...