Framtiden hotar

”Jag håller på att upprätta en ny zoologisk trädgård”, berättade han och pekade på ett 30 sidor långt dokument. ”Planerna godkändes i går.”Anson Wongs samarbetspartner var hans hust­ru och den internationellt ryktbare orkidéhandlaren Michael Ooi. Under ett antal år hade de tre tillsammans drivit en annan zoologisk trädgård på Penang, och Michael Oois bror driver Malaysias största park med sällsynta fåglar.

11 februari 2010

”Jag håller på att upprätta en ny zoologisk trädgård”, berättade han och pekade på ett 30 sidor långt dokument. ”Planerna godkändes i går.”

Anson Wongs samarbetspartner var hans hustru och den internationellt ryktbare orkidéhandlaren Michael Ooi. Under ett antal år hade de tre tillsammans drivit en annan zoologisk trädgård på Penang, och Michael Oois bror driver Malaysias största park med sällsynta fåglar.

Zoologiska trädgårdar är bra täckmantlar. En smugglare som äger ett zoo kan flytta utrotningshotade arter utan att bryta mot Washingtonkonventionen och en zoologisk trädgård kan alltid hänvisa till sitt avelsprogram när det plötsligt dyker upp ett nytt djur. De som arbetar med att upprätthålla Washingtonkonventionen övervakar normalt sett inte vad som händer med ett djur efter att ett zoo har importerat det. En gorilla kan till exempel säljas lokalt och om den dör (eller dödas) kan den styckas och säljas som kött eller till och med stoppas upp. Anson Wongs del av den zoologiska trädgården kallades Bukit Jambuls kräldjursreservat. Där välkomnade han naturälskare och djurexperter från hela världen, medan han i hemlighet smugglade sällsynta djur via sitt andra företag.

Den nya zoologiska trädgården skulle bli betydligt bättre än Bukit Jambul, påstod Anson Wong. Man skulle fortfarande ha kräldjur – och entrébiljetten skulle bli billig – men den här gången räknade han med att dra in riktigt stora pengar. Fokus skulle vara på stora kattdjur. ”Jag älskar tigrar”, sa han och log. ”Uppfödda i fångenskap. Det är framtiden.”

Jag tittade hastigt upp och kände att adrenalinet började pumpa. Vilda tigrar är starkt utrotningshotade – det finns bara omkring 4000 kvar i naturen – och nu skulle Anson Wong specialisera sig på tigrar.

Det finns en lukrativ svart marknad för tigrar: tibetanerna klär sig i tigerskinn; rika samlare köper tigerhuvuden som väggprydnad; en del restauranger serverar tigerkött; tigerns penis lär vara ett afrodisiakum; och kineserna vill ha benen, som används vid tillverkning av exempelvis tigerbensvin, den kinesiska naturmedicinens universalläkemedel. Enligt experter kan en död fullvuxen hantiger inbringa motsvarande 70000 kronor på svarta marknaden. I vissa asiatiska länder föds tigrar upp i hemlighet i tigerparker avsedda för turister. Tigrarna slaktas för sina kroppsdelars skull.

Företeelsen skapar också en potentiell marknad för tjuvskyttar som jagar vilda tigrar. (En fullvuxen tiger kostar motsvarande 35000 kronor om året i foder, medan en patron kostar sju kronor.)

Anson Wong har ett mörkt förflutet när det gäller stora kattdjur. Under Operation Kameleont bad han George Morrison om hjälp med att få sina uppfödda tigrar uppstoppade, så att de kunde säljas som troféer. Han har erbjudit sig att smuggla ut en puma ur USA och han ville sälja George Morrison en marmorkatt, ett djur som står med på Washingtonkonventionens lista I. Efter det att Anson Wong frigivits hittades tigerungarna som han ägde uställda i en djuraffär i Kuala Lumpur. Anson Wong hade lärt sig att kringgå de malaysiska förbuden mot att hålla tigrar och andra utrotningshotade arter. Han skaffade ”särskilda tillstånd”, som Perhilitan ger till privatpersoner, temaparker och zoologiska trädgårdar.

Han tittade på min axelväska. ”George Morrison spelade in allt”, sa han och reste sig. Han slog knogarna hårt mot almanackan på väggen. ”Jag har mycket att göra.” Han följde mig ut. ”När du är klar med din bok borde vi prata om min historia”, sa han.

I den stunden begick jag ett misstag. Jag berättade att jag skrivit en artikel och avslöjat en tvivelaktig överenskommelse mellan amerikanska myndigheter och en brittisk mynthandlare om att sälja världens mest värdefulla mynt – som var stulet. Förtjänsten skulle de dela. När man berättar för en tidigare straffad att man klämt åt myndigheterna är det normalt ett säkert sätt att förbättra en relation. Jag hade dock glömt logiken bakom Operation Kameleont: Anson Wong var vän med myndigheterna.

Han såg på mig. ”Så du är journalist.”

Han hade uppenbarligen trott att jag skrev biografier. Jag började svara, men han avbröt mig. ”Journalister som avslöjar saker som vissa personer inte vill att någon ska gräva i riskerar livet”, sa han lugnt.

De minsta chilifrukterna

En dag i december 2007 hämtades två högt uppsatta Perhilitanrepresentanter på Penangs internationella flygplats av Anson Wongs svarta Mercedes-Benz. Det var divisionschef Sivananthan Elagupillay och hans överordnade, vice generaldirektör Misliah Mohamad Basir. De hade kommit från Kuala Lumpur för att delta i en presskonferens med anledning av lanseringen av den nya zoologiska trädgården, som nu var ett samarbete mellan skogsvårdsdepartementet på Penang, Anson Wong och Michael Oois företag. Ett två hektar stort zoo skulle upprättas i skogsreservatet Teluk Bahang och myndigheterna på Penang bidrog med 700000 ringgit (närmare 1,4 miljoner kronor) till finansieringen. I den malaysiska tidningen The Star publicerades en bild av statliga ämbetsmän som inspekterade den zoologiska trädgårdens nya tigeranläggning.

”Priset på entrébiljetten sätts väldigt lågt eftersom vårt mål med parken också är att bidra till att bevara denna utrotningshotade art”, sa Michael Ooi till journalisterna.

Anson Wong hade länge skrutit med sitt stora inflytande över myndigheterna. Nu fick han öppet stöd från såväl myndigheterna på Penang som Perhilitan. Misliah Mohamad Basirs närvaro var ironisk, för under Operation Kameleont var det hon som ansvarade för Penang. Det var också hon som hade undertecknat Anson Wongs handelstillstånd avseende Washingtonkonventionen. Mindre än fyra år efter det att Anson Wong greps i Mexiko befordrades hon till divisionschef och år 2007 blev hon Perhilitans näst högsta chef.

Jag frågade vad Misliah Mohamad Basir egentligen tyckte om mannen som hade smugglat ut så många utrotningshotade arter mitt framför näsan på henne. ”Han är en god vän”, svarade hon med ett fniss.

Jag hade förvarnats om att Misliah Mohamad Basir hade två fördomar: hon ogillade amerikaner och hon ansåg att alla amerikaner var besatta av Anson Wong.

”Jag är ju amerikan”, sa jag, ”och i USA hör vi alltid samma visa om Malaysia och era vilda djur och växter.”

”Vilken då?” frågade hon vänligt.

Jag log. ”Anson Wong.”

Misliah Mohamad Basir fnissade till. Hon kom till Perhilitan i början av 1980-talet, ungefär samtidigt som Anson Wong startade sin kräldjursfirma, och under större delen av sin karriär var hon stationerad på Penang. ”Jag har inspekterat hans sändningar i över tio år”, sa hon. Jag försökte föreställa mig Misliah Mohamad Basir med en kofot i handen över en av Anson Wongs spjällådor. Jag såg framför mig hur hon stack ner handen i lådor fyllda med bitska tokajer, giftiga mangrovesnokar och liknande avskräckande, aggressiva djur som Anson Wong kallade ”täckdjur” eftersom han lät packa dem ovanpå de illegala djuren.

Hon visste inte mycket om kräldjur när hon började, berättade hon, men det gjorde hon nu.

”Anson Wong är väldigt smart”, fortsatte hon och berättade att han ingår alla sina affärer telefonledes. ”I Malaysia kan man bara gripa personer som är närvarande med djuren. Det är inte som Laceylagen i USA.”

Enligt Laceylagen är det förbjudet att bryta mot alla lagar till skydd för djur och växter, inte bara dem som stiftats i USA. En smugglare måste inte heller påträffas med ett djur i sin ägo för att kunna åtalas. Misliah Mohamad Basir betraktar Anson Wongs dom i enlighet med Laceylagen som orättmätig. Hon har offentligt beskyllt USFWS för att ha satt fast honom genom falska anklagelser.

”De påstod att han hade komodovaraner, men han hanterar aldrig själv djuren. Han har smugglare överallt”, sa Misliah Mohamad Basir. ”När Anson Wong satt i fängelse skrev han brev till mig: Han betalade mutor. De behandlade honom som en kung!” Omsättningen sjönk under hans tid i fängelse, då hustrun skötte affärerna, ”men nu är den på väg upp igen”, sa Misliah Mohamad Basir. Perhilitans näst högsta chef talar i beundrande ordalag om Malaysias mest ökände djursmugglare. ”Folk frågar mig hur jag kan motivera att utfärda tillstånd åt honom.” Misliah Mohamad Basir ler med hela ansiktet. ”Han har varit en stygg pojke, men om vi inte hade gett honom licenserna hade han gjort det i alla fall.” På det här viset kan man åtminstone hålla koll på honom, menade hon. Misliah Mohamad Basir går fortfarande i god för Anson Wong. ”Han har bedrivit sin verksamhet legalt och rättat sig efter alla krav som malaysisk lagstiftning ställer. Perhilitan har noga övervakat honom och hans aktiviteter i västra Malaysia”, hette det i ett skriftligt pressmeddelande år 2008. Misliah Mohamad Basir var också positiv till legalisering av tigeravel och tappning av björngalla.

”Varför inte?” var hennes kommentar.

Den oansenliga och till synes välvilliga Misliah Mohamad Basir är en av världens mäktigaste beslutsfattare inom området vilda djur och växter. Under hennes ämbetsperiod har Malaysia blivit ett globalt centrum för olovlig handel.

Om och om igen slogs jag av hur charmerande hon var. ”Är inte Misliah Mohamad Basir den trevligaste lilla dam som ni någonsin har träffat?” frågade jag en medarbetare med chefsposition inom Perhilitan.

Han såg på mig ett ögonblick. Sedan log han. ”Här inom Perhilitan brukar vi säga: ’Kecik-kecik cili padi.’” En parkvakt som stod en bit bort nickade instämmande. ”De minsta chilifrukterna är alltid starkast.”

Sheriff sökes

En gång nämnde Misliah Mohamad Basir en motståndare vid namn Chris Shepherd, en oförskräckt inspektör som har väckt uppmärksamhet kring den svarta marknaden för vilda djur och växter i Sydostasien. ”Han säger att vi bara är ett transitland”, sa Misliah Mohamad Basir med illa dolt förakt. ”Han säger att vi inte gör någonting för att stoppa smugglingen.”

Chris Shepherd är kanadensare och arbetar för organisationen TRAFFIC, som bevakar handeln med utrotningshotade djur och växter för bland andra Världsnaturfonden. TRAFFIC har sitt huvudkontor i Cambridge i England och filialer runtom i världen. Medarbetarna kontrollerar om någon bryter mot lagen och informerar myndigheterna i landet där de verkar. Chris Shepherd är chefsinspektör på TRAFFIC:s sydostasiatiska kontor i Petaling Jaya i Malaysia. De senaste tio åren har han skrivit mängder av rapporter om illegal handel med björndelar, elefanter, civetter, fnittertrastar i Indonesien, stjärnsköldpaddor, serover, ormhalssköldpaddor, sumatratigrar med mera. Många betraktar honom som en av regionens främsta inspektörer och hans rapporter kommer naturvårdare och myndigheter över hela världen till godo.

När jag besökte Chris Shepherd och bad honom visa mig sitt material om Anson Wong gav han mig en tom blick. Han öppnade ett dokumentskåp och fiskade upp en tunn mapp ur en halvtom låda. Efter att ha ögnat igenom några sidor skakade han beklagande på huvudet.

Inte en enda inspektör från de icke-kommersiella, icke-statliga organisationer som jag träffade i Sydostasien hade någonsin sett Anson Wong. Jag träffade den ena experten efter den andra som gärna visade mig grymheter av olika slag: björnungar i Vietnam som doppades i kokande vatten för att öka björntassoppans ”livskraft”, fastkedjade orangutanger i indonesiska generalers trädgårdar och utrotningshotade fåglar som öppet såldes på asiatiska marknader. Inga syndikat hade dock kartlagts, så ingenting kunde kopplas till en brottsorganisation.

”Deras hjärnor fungerar som en kamera”, sa George Morrison. Icke-statliga organisationer, deras bidragsgivare och medier har en tendens att fokusera på synliga lagöverträdelser, medan de multinationella brottssyndikaten verkar i skydd av en skog av handels- och företagsinformation i kombination med verkliga tillstånd.

De icke-statliga organisationernas personal har fullt upp med annat. De ska samla in pengar, skriva rapporter om situationen för olika arter, ställa upp på intervjuer i pressen, göra marknadsundersökningar, ordna möten med bidragsgivare och betala räkningar. Dessa organisationer är ingen polis. De har inte rätt att verkställa lagar och deras medarbetare måste ansöka om visum för att kunna granska myndigheterna – och om de trycker på för hårt kan de få problem. År 2008 publicerade TRAFFIC en rapport om handel med tigerkroppsdelar på Sumatra och uppmanade Indonesien att strama upp tillämpningen av lagen. Indonesien svarade med att frysa TRAFFIC:s aktiviteter, vilket i princip innebär att de kastades ut ur landet.

TRAFFIC har tre inspektörer som bevakar Sydostasien och bara hundra medarbetare globalt. På Washingtonkonventionens sekretariat finns endast en person som kontrollerar att lagarna följs. Interpol har också bara en anställd som ansvarar för illegal handel med djur och växter. I andra länder finns resurser, till exempel möjlighet till telefonavlyssning, men de har inte samma räckvidd som den amerikanska Laceylagen. Nu har George Morrisons specialenhet dessutom reducerats till maximalt tre personer.

Vid en utfrågning i ett utskott i USA:s kongress om kopplingarna mellan landets säkerhet och den illegala handeln med vilda djur och växter mötte jag en kvinna som är doktor i veterinärvetenskap. Hon hade tagit fram delar av informationsmaterialet. ”Jag skulle vilja göra hemliga undersökningar i Sydostasien”, sa hon. Jag var imponerad: en ung akademiker som ville arbeta som hemlig agent. ”Jag har lite semester att ta ut. Då ska det bli av”, sa hon.

Misliah Mohamad Basir ogillar Chris Shepherd eftersom hans kritik tas upp av medierna. En förutsättning för att sådana här saker ska uppmärksammas är dock att det rör sig om djur med ikonstatus, djur som skapar rubriker.

En ny organisation i regionen, Association of Southeast Asian Nations’ Wildlife Enforcement Network (ASEAN-WEN), inger visst hopp. Den grundades för fyra år sedan och inkluderar tullpersonal, personer som arbetar med vilda djur och växter, åklagare och poliser från organisationens samtliga tio medlemsländer. Australien, Nya Zeeland och USA är också inblandade och en stor del av ASEAN-WEN:s medel kommer från amerikanska United States Agency for International Development. Det faktum att Anson Wong abonnerar på ASEAN-WEN:s nyhetsbrev säger något om organisationens potential.

I augusti 2009 svarade Misliah Mohamad Basir så här på beskyllningar om korrupta förbindelser mellan Perhilitan och Anson Wong: ”I Malaysia följer han lagarna och har de tillstånd som krävs. Vad han gör utanför landets gränser är inte vår sak.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...