Frusen sperma kan rädda jättesalamander

Nedfrysning är kanske sista utvägen för att rädda den så kallade ”hellbender” eller slamdjävulen.

30 augusti 2010 av Christine Dell’Amore, National Geographic News

Nedfrysning av sperma är kanske sista utvägen för att rädda Nordamerikas största salamander, den så kallade slamdjävulen, säger naturforskare. Det är i varje fall värt ett försök.

Bestånden av slamdjävlar – som på engelska kallas ”hellbenders” – krymper i hela djurens utbredningsområde, som en gång sträckte sig från vattendrag i nordöstra Arkansas till New York.

De sju decimeter långa amfibierna har de senaste årtiondena gått tillbaka med 80 till 90 procent i de flesta av djurens vanliga habitat, och i dag finns det kvar livskraftiga bestånd enbart i isolerade fickor i södra delen av Appalacherna och i Pennsylvania, säger Dale McGinnity, som är chef för avdelningen för reptiler på Nashvilles zoo.

Alla delstater i slamdjävulens utbredningsområde har fridlyst arten, och på USA:s naturvårdsverk överväger man just nu om slamdjävulen ska fridlysas i hela USA, säger Dale McGinnity. Anledningen till tillbakagången är okänd, men det är sannolikt att miljögifter såsom bekämpningsmedel skadar djuren genom deras mycket genomsläppliga hud, säger han.

Till råga på allt ser det ut som om slamdjävlar inte ynglar särskilt mycket i naturen, säger han. Möjligen på grund av att människoskapade föroreningar som innehåller syntetiska hormoner skadar amfibiernas fortplantningsorgan. Föroreningen skadar kanske även artens ägg eller larver.

Konsekvensen är att det bortsett från äldre individer tycks finnas mycket få slamdjävlar kvar i vilt tillstånd – amfibierna blir minst 30 år gamla och kan kanske leva mycket längre än så. Nedgången i bestånden av slamdjävlar ledde i september 2009 till att ett internationellt forskarlag samlade in sperma från några infångade salamandrar för att frysa ned den. Det är en vanlig metod i zoologiska trädgårdar, eftersom man kan frysa sperman utan att skada dess cellemembran.

Även om flera zoologiska trädgårdar har gjort ”stora ansträngningar” för att få amfibierna att yngla i fångenskap, har ingen av dem lyckats, påpekar Dale McGinnity. Man vet inte varför det är så svårt att få djuren att yngla.

”För första gången har man lyckats samla in sperma från en levande salamander, frysa den ned och väcka den till liv igen”, säger Dale McGinnity, som deltar i insatsen för att bevara sperma tillsammans med kollegor från Antwerpens zoo och Michigan State University i USA.

Sperman är ett slags ”försäkring” mot utrotning, som ska göra att forskarna kan bedriva uppfödningsarbete med slamdjävlar, säger Dalen Agnew, som är fortplantningspatolog vid Michigan State University. Han menar att forskarna till exempel kan använda sperman för att bedriva korsningsavel för att ombesörja genetisk differentiering bland vilda slamdjävlar. Genetisk differentiering är viktig, för om nära besläktade salamandrar parar sig, kommer deras inavlade avkommor att vara svagare och mer utsatta för sjukdomar.

Spermafyllda salamandrar Sitt namn till trots är de ”stora, lealösa” varelserna faktiskt ”väldigt snälla”, säger Dalen Agnew.

Den fogliga naturen underlättar för forskarna, när de ska samla in salamandersperma, som ”mjölkas” ur en slamdjävul genom att man gnider den mellan bakbenen och svansen, säger Dale McGinnity från Nashvilles zoo.

Dalen Agnew har dessutom upptäckt att slamdjävulens sädesceller – liksom andra amfibiska arters – har ett band av vävnad, som ringlar sig runt svansen. När man förstorar det 40 gånger ”liknar det nästan en roterande korkskruv”, säger Dalen Agnew.

Det ringlande vävnaden ger troligen extra kraft framåt åt sädescellen, säger han. Med hjälp av en särskild ”blandning” av konserveringsmedel har Dalen Agnew och hans kollegor – som även omfattar Sally Nofs och Michael Kirk från Nashvilles zoo och Robert Browne från Antwerpens zoo – lyckats hålla sperma från slamdjävlar vid liv i sex månader – i princip skulle sperman kunna lagras i flera hundra år.

Slamdjävlar har inte förändrats sedan dinosaurierna levde Slamdjävlar har inte förändrats mycket sedan dinosaurierna härskade på jorden, och det placerar nästan amfibierna i en klass för sig, säger Dale McGinnity från Nashvilles zoo.

Endast två arter är besläktade med slamdjävulen: den kinesiska jättesalamandern och den japanska jättesalamandern, som även de är på tillbakagång.

”Om vi förlorar dem förlorar vi en massa evolutionshistoria, eftersom denna grupp är väldigt speciell och inte liknar något annat."

Läs också

Kanske är du intresserad av...