Rätt eller fel? Fem seglivade myter om djur

Får rött fram det värsta hos tjuren? Är krokodilen verkligen en lipsill? Är det sant att elefanten aldrig glömmer? Vi synar fem myter om djur närmare.

7 april 2016 av Andreas Ebbesen Jensen

ELEFANTEN GLÖMMER ALDRIG

Är du glömsk? Då minns elefanten allt ord för ord.

Världens största landlevande djur har inte bara en av naturens största hjärnor – den har även ett minne som slår de flesta andra djurs.

Psykologen Leslie Squier tränade 1964 en elefant från Portland Zoo i USA i att skilja mellan ljusa och mörka föremål.

Försöket upprepades åtta år senare, och då valde elefanten rätt föremål 41 gånger i 43 försök.

Ett annat försök 30 år senare bevisade att få saker kan sätta fart på en elefants minne som doften av urin.

Den amerikanska kemisten Bets Rasmussen genomförde ett experiment, som visade att en elefantunge kunde känna igen doften av sin mammas urin efter 27 års separation.

FLADDERMÖSS ÄR BLINDA

Få djur har utsatts för så massiva smutskastningskampanjer som fladdermusen.

När den inte felaktigt beskylls för att smitta oss alla med rabies (man uppskattar att endast 5–6 procent av världens fladdermusbestånd bär på sjukdomen) eller dränerar oss på blod (endast vampyrfladdermusen suger blod, och den angriper sällan människor), beskyller vi den för att inte kunna se.

Det engelska uttrycket ”blind som en fladdermus” (blind as a bat) kan emellertid inte vara felaktigare.

Fladdermöss har bra ögon, som är anpassade till dåliga ljusförhållanden, så att de kan jaga på natten.

De största fladdermusarterna ser faktiskt tre gånger bättre än människor.

Även fladdermusens andra sinnen har utvecklats till perfektion: Stora öron hjälper små fladdermöss att ekolokalisera, det vill säga använda ljudvågor, som reflekteras från föremål, som ett naturligt ekolod.

RÖD TRASA FÅR TJUREN ATT SE RÖTT

Vi har alla sett vad som händer när en matador håller fram ett rött skynke för en tjur. Den fnyser, grymtar och rusar mot tjurfäktaren med ilskan blixtrande i ögonen.

Faktum är dock att det inte är färgen röd som tjuren reagerar så aggressivt på. Den är nämligen färgblind, och matadoren skulle lika gärna kunna stå och vifta med ett vitt skynke.

Tjurens vredesutbrott är alltså inte riktat mot tjurfäktarens röda cape utan mot tjurfäktaren själv. Det är ju inte så svårt att förstå, när man tänker på vilka hemskheter det stackars djuret utsätts för.

Vem som helst skulle säkert reagera på samma sätt, om man torterades till döds till ljudet av publikens bifall.

LÄMLAR BEGÅR KOLLEKTIVT SJÄLVMORD

Lämlar har drabbats av många rykten under årens lopp. I mitten av 1500-talet trodde man att de små gnagarna föll från himlen under särskilt svåra stormar. Än i dag anklagas de för att begå kollektivt självmord genom att kasta sig ut från kilppor.

Ryktet om de små gnagarnas bisarra dödslängtan tog fart på allvar 1958, när Disneys naturdokumentär ”White Wilderness” visade horder av lämlar som kastade sig rakt i döden från en bergssluttning.

Det visade sig senare att scenerna var arrangerade, men det tog inte livet av myten, som är utbredd än i dag.

VIDEO: Scen från dokumentärfilmen ”White Wilderness”, i vilken lämlar sägs begå kollektivt självmord

Det sker ibland att lämlar möter döden tillsammans. Det beror dock inte på att de har ont i själen utan snarare på att de har ont i magen.

När lämmelflockar migrerar och ger sig ut för att hitta föda bryr de sig inte om hinder som vattendrag och brant terräng. Ibland händer det därför att deras dumdristighet slutar med dödsfall.

KROKODILEN ÄR EN LIPSILL

Krokodiltårar har i århundraden använts som en bild av hyckleri och falskhet. I Bartholomaeus Anglicus lexikon ”De proprietatibus rerum” från 1250 kan man bland annat läsa att om en krokodil upptäcker en människa vid floden, gråter krokodilen över honom innan den slukar honom.

Även om det naturligtvis rör sig om skrönor har krokodiler faktiskt tårkörtlar. Det känner man till från framför allt den stora saltvattenkrokodilen, som lever i Australien och Sydostastasien, och från nilkrokodilen, som är vanlig i flodmynningar längs de afrikanska kusterna.

Fenomenet existerar även hos andra kräldjur, i synnerhet havssköldpaddor, då det hjälper djuren att utsöndra natrium. De får in natrium i kroppen i form av salt (natriumklorid), när de äter sitt byte i havsvatten.

Sannolikt gäller samma sak för krokodiler. De lever emellertid inte permanent i saltvatten, och därför är det endast sällan de behöver gråta.

Läs också

Kanske är du intresserad av...