Så blev rävarna tama

Men Mavrik är ingen hund. Han är en räv. Väl undangömd på denna vildvuxna egendom omgiven av björkskogar och instängd bakom en rostig metallport utgör han tillsammans med flera hundra artfränder världens enda bestånd av domesticerade silverrävar. (De flesta är silverfärgade eller mörkgrå. Mavriks kastanjebruna päls är ovanlig).

31 mars 2011

Men Mavrik är ingen hund. Han är en räv.

Väl undangömd på denna vildvuxna egendom omgiven av björkskogar och instängd bakom en rostig metallport utgör han tillsammans med flera hundra artfränder världens enda bestånd av domesticerade silverrävar. (De flesta är silverfärgade eller mörkgrå. Mavriks kastanjebruna päls är ovanlig).

Med ”domesticerad” menar jag inte infångad och tämjd eller uppfostrad av människor och tränad med godbitar som belöning till att tolerera att bli klappad och hållen någon gång ibland. Jag menar framavlad som tamdjur i stil med vanliga huskatter eller labradorer.

Rävarna betraktar människor som kamrater

Dessa rävar behandlar alla människor som potentiella kamrater, och det är ett beteende som är resultatet av det förmodligen mest extraordinära avelsförsöket någonsin.

Det började för över 50 år sedan, när Ljudmila Trut fortfarande studerade vid universitetet. Med biologen Dmitrij Beljajev i spetsen samlade forskare vid det närbelägna institutet för cellbiologi och genetik in 130 rävar från olika pälsfarmer. Därefter började de avla på djuren för att försöka att återskapa den evolutionära utvecklingen från varg till hund, som hade inletts mer än 15000 år tidigare. För varje ny generation av rävungar som föddes, testade Dmitrij Beljajev och hans kollegor djurens reaktion på människor och valde ut de vänligast sinnade för fortsatt avel.

I mitten av 1960-talet gick försöket betydligt bättre än Dmitrij Beljajev hade vågat hoppas på. Det föddes rävar som Mavrik, som inte var rädd för människor utan tvärtom aktivt försökte knyta an till dem. Forskarna upprepade försöket med två andra arter: minkar och råttor. ”Dmitrij Beljajev uppmärksammade något synnerligen viktigt, nämligen tidsperspektivet”, säger biologen Gordon Lark. ”Att de så snabbt blev så vänligt inställda till människor … häftigt.”

Domesticering: ett mysterium

Dmitrij Beljajev hade närmast mirakulöst lyckats komprimera flera tusen års domesticeringsprocess till bara några år. Han ville dock inte bara bevisa att han kunde få fram vänligt sinnade rävar. Han kände på sig att han med hjälp av rävarna skulle kunna lösa domesticeringens molekylära mysterium. Alla domesticerade djur har en del gemensamma drag. Det dokumenterade Darwin i verket The Variation of Animals and Plants Under Domestication från 1868. De är ofta mindre, har en tendens till hängande öron, och svansen är mer krökt än hos deras vilda förfäder. Dessa drag får ofta djur att verka sötare och yngre i människors ögon. Ibland är även pälsen fläckig, medan deras vilda förfäders päls varit enfärgad. Dessa och andra karakteristiska egenskaper – även kallad domesticeringsfenotypen – finns hos en uppsjö av arter som omfattar allt från hundar, grisar och kor till vissa icke-däggdjur som höns och vissa fiskar.

Dmitrij Beljajev misstänkte att rävarna efterhand som de blev allt tamare kanske även skulle börja visa upp aspekter av en domesticeringsfenotyp. Ännu en gång fick han rätt. När forskarna valde ut de rävar som de skulle avla på enbart utifrån hur väl de kom överens med människor, såg det ut som om inte enbart personligheten utan även djurens fysiska utseende förändrades. Efter bara nio generationer stod forskarna med rävungar, som hade fötts med mer hängande öron samt brokiga mönster i pälsen. Vid den tidpunkten pep rävarna redan av glädje och viftade på svansen, när det var människor i närheten. Ett sådant beteende har aldrig iakttagits hos vilt levande rävar.

Dmitrij Beljajev hävdade att orsaken till dessa förändringar var en uppsättning gener som orsakar en benägenhet till tamhet – en genotyp, det vill säga en genuppsättning som rävarna kanske delade med alla arter som kan domesticeras. På rävfarmen i Novosibirsk är det just dessa gener som Anna Kukekova och Ljudmila Trut letar efter. På andra platser analyserar forskarna DNA från grisar, höns, hästar och andra domesticerade arter. Forskningen siktar på att besvara en grundläggande biologisk fråga: ”Hur är det möjligt att genomgå denna omfattande förvandling från vilt djur till husdjur?”. Frågan ställs av Leif Andersson, som är professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet. Svaret kan inte bara ge oss mer kunskap om hur vi människor domesticerade vilda djur utan även om hur vi bar oss åt för att tämja det vilda i oss själva.

Människans dominans

Den mest betydelsefulla händelsen i människans historia över huvud taget var nog när vi utvecklade vår dominans över växter och djur. Odling av marken och förmågan att föda upp och förvalta domesticerade djur – vargarna var troligen de första, men höns, nötboskap och andra ”födo”-arter var viktigast – förändrade människans kostsammansättning, och det i sin tur banade väg för att fasta bosättningar och senare större nationalstater kunde blomstra. I och med att människan kom i så nära kontakt med djur, skapade domesticeringen dock även en grogrund för en rad sjukdomar, som sedermera skulle komma att påverka samhällsutvecklingen.

Inte desto mindre har själva domesticeringsprocessen förblivit ett mysterium. Ben från djur, bilder och symboler inhuggna i sten kan i vissa fall kasta ljus över var och när enskilda arter började leva sida vid sida med människan. Hur det gick till är genast mycket svårare att ta reda på. Smög sig några få vildsvin närmare människorna, medan de åt av deras avfall, och kom de därefter generation för generation att utgöra en allt större del av vår kost? Fångade människor djungelhöns, den moderna kycklingens vilda förfäder, eller var det fåglarna som tog det första steget till ett närmande? Av 148 stora däggdjursarter på jorden har bara 15 domesticerats. Hur kommer det sig? Varför har vi i tusentals år kunnat tämja och föda upp hästar, men trots många försök aldrig deras släktingar sebrorna?

Vad betyder domesticering egentligen?

Faktum är att forskarna haft problem med att exakt definiera begreppet domesticering. Vi vet alla att enstaka individer kan läras upp att leva i nära kontakt med människor. En tigerunge som handmatats och präglas på sina djurskötare kommer kanske att växa upp och fortsätta att behandla dem som om de var släkt. Samma tigers avkomma kommer dock från födseln att vara lika vild som sina förfäder. Domesticering är inget man tränar upp enskilda individer till utan en karaktärsegenskap, som avlas in i ett helt bestånd under generationer, då djuren lever nära människor. Många – om inte alla – av arternas vilda instinkter har försvunnit. Domesticering ligger med andra ord huvudsakligen i generna.

Trots det är gränsen mellan domesticerad och vild ofta flytande. Allt mer tyder på att domesticerade djur förmodligen själva har spelat en stor roll i sin egen tämjning, i och med att de vande sig vid människor redan innan vi började ta aktiv del i processen. ”Min arbetshypotes”, säger Greger Larson, som är expert på genetik och domesticering vid brittiska Durham University,

Läs också

Kanske är du intresserad av...