Trauman hämmar hjärnans utveckling

Denna period i det sedan länge spända ­förhållandet mellan elefant och människa är särskild intressant, eftersom många av anekdoterna om elefanternas ovanligt höga intelligens på senare tid har fått stöd av vetenskapen. Studier har visat att en del strukturer i elefanthjärnan är slående lika människans.

21 september 2011

Denna period i det sedan länge spända förhållandet mellan elefant och människa är särskild intressant, eftersom många av anekdoterna om elefanternas ovanligt höga intelligens på senare tid har fått stöd av vetenskapen. Studier har visat att en del strukturer i elefanthjärnan är slående lika människans.

Undersökningar med magnetisk resonanstomografi tyder på att elefanthjärnan har stor hippocampus, den del av däggdjurshjärnan som styr minnesfunktionen. Hippocampus är en viktig del av limbiska systemet, som reglerar känslor. Elefantens hjärna har också visat sig rymma många specialiserade nervceller som hos människan anses vara förknippade med självkännedom, empati och social medvetenhet. Elefanter har till och med bestått spegeltestet, vilket innebär att de förstår att det är sig själva de ser i en spegel. Detta har man tidigare trott var unikt för människor, vissa människoapor och delfiner.

Den gemensamma neurobiologin har fått vissa forskare att undersöka om det är så att unga elefanter som fått ärr på själen uppvisar tecken på posttraumatiskt stress-syndrom, ungefär som föräldralösa barn som har upplevt krig eller massakrer. Psykologen Gay Bradshaw, som är chef för Kerulos Center i Oregon i USA, har använt sig av de senaste rönen inom neurovetenskap och psykologi och gjort förbluffande fältobservationer av elefanters beteenden. Hon tror att en del hotade elefantbestånd lider av kronisk stress och är traumatiserade på grund av människans inkräktning och jakt.

Innan ett internationellt förbud mot handel med elfenben infördes 1989 led många elefantbestånd svårt av tjuvskytte. Jakten förändrade ofta deras sociala struktur, eftersom jägarna gärna siktade in sig på de äldsta elefanterna. Fältbiologer konstaterade att antalet äldre matriarker och andra omhändertagande individer hade sjunkit markant i utsatta grupper. En studie i Uganda visade att många honor mellan 15 och 25 år helt saknade nära familjemedlemmar.

Sedan förbudet infördes har vissa bestånd stabiliserats, men de allra flesta elefanter är fortfarande hotade. De senaste fem åren har tjuvjakten ökat igen i Kongobäckenet och i stora delar av Central- och Östafrika, vilket gjort att många elefantfamiljer där har förlorat majoriteten av de vuxna honorna. Sociala omvälvningar av detta slag gör att ungarna uppfostras av oerfarna honor. Dessutom växer det upp alltfler föräldralösa elefantungar som i många fall har sett sina mödrar dödas i samband med utgallringar av bestånden eller tjuvskytte och som inte får den hjälp som de behöver.

”Förlusten av äldre elefanter och de extrema psykiska och fysiska trauman som det innebär att ha varit med om en massaker av familjemedlemmar påverkar en elefantunges utveckling negativt”, säger Gay Bradshaw.

Bradshaw har en teori om att vissa av de fall av onormalt elefantbeteende som fältbiologer har rapporterat om orsakats av en kombination av tidiga trauman och kollapsen av gruppernas sociala struktur. Mellan 1992 och 1997 dödade till exempel unga elefanthanar i det sydafrikanska viltreservatet Pilanesberg över 40 noshörningar – ett ovanligt aggressivt beteende – och försökte i vissa fall para sig med dem.

Elefanterna var halvvuxna hanar från nationalparken Kruger som varit med om att familjemedlemmar skjutits vid utgallringar av elefantbeståndet. På den tiden var det vanligt att man band föräldralösa ungar vid sina döda släktingar tills de kunde föras till nya områden. När de unga elefanterna flyttades till Pilanesberg växte de upp helt utan stöd från vuxna hanar. ”Unga hanar följer ofta med äldre, sexuellt aktiva hanar, uppenbarligen för att iaktta deras beteende”, berättar Joyce Poole. ”De här ungarna hade inga förebilder.”

Allan Schore, som är expert på trauman hos människor och verksam vid universitetet UCLA i USA, anser att elefanternas beteende stämmer in på diagnosen posttraumatiskt stress-syndrom hos människor.

”Forskning har visat att många däggdjur har neurobiologiska anknytningsmekanismer, bland annat människor och elefanter”, säger han. ”Den emotionella relationen mellan modern och hennes avkomma påverkar bildningen av nervförbindelser i den unga elefantens hjärna. Vid tidiga traumatiska upplevelser försvagas förbindelserna som håller på att uppstå i hjärnan, i synnerhet i delar som bearbetar känslomässig information och reglerar stress. Det gör att elefanterna blir mindre tåliga och får bestående nedsättningar i sin förmåga att hantera aggressioner, kommunicera och känna empati.”

Ett experiment har bekräftat att tidiga trauman och brist på förebilder kan utlösa aggressivt beteende: Joyce Poole föreslog för parkvakterna i Sydafrika att man skulle sätta in sex äldre hanar i flocken i Pilanesberg, som utgjordes av cirka 85 elefanter, detta för att reparera gruppens skadade struktur. Resultatet blev att de halvvuxna hanarna direkt upphörde med sitt onormala beteende. Dessutom avstannade en hormonell utveckling som börjat alltför tidigt hos dem.

Läs också

Kanske är du intresserad av...