Andarna i sanden

De mystiska nascalinjerna avslöjar sina hemligheter.

29 mars 2010 av Stephen S. Hall

”Orca!” ropar den peruanske arkeologen Johny Isla över motorbullret. Han pekar ned på en figur, som har formen av en späckhuggare. ”Mono!” vrålar han några ögonblick senare, när den berömda nascaapan dyker upp i synfältet. ”Colibrí!” Kolibrin.

Sedan de blev allmänt kända i slutet av 1920-talet, när kommersiell flygtrafik upprättades mellan Lima och den sydperuanska staden Arequipa, har de mystiska ökenteckningar, som kallas för nascalinjerna, förbryllat arkeologer, antropologer och alla som är fascinerade av tidiga sydamerikanska kulturer.

Lika länge har horder av forskare – professionella och amatörer – presenterat sina olika tolkningar av linjerna, som om de var världens största samling av Rorschachfigurer. De har under årens lopp framställts som inkavägar, konstbevattningskartor, bilder som skulle ses från primitiva varmluftsballonger, och – vilket är den mest underhållande tolkningen – som landningsbanor för främmande rymdfarkoster.

Efter andra världskriget genomförde en tysk lärare vid namn Maria Reiche den första egentliga undersökningen av linjerna och figurerna – de så kallade geoglyferna – strax utanför Nazca och den närbelägna staden Palpa. I ett halvt sekel fram till sin död 1998 spelade Maria Reiche en mycket avgörande roll för bevarandet av geoglyferna. Hennes egen huvudsakliga teori – att linjerna är komponenter i en astronomisk kalender – har dock i stort sett förkastats.

Den energi med vilken hon beskyddade linjerna mot personer utifrån har dagens väktare övertagit, så även vetenskapsmän har svårt att få tillgång till de berömda djurfigurerna på högslätten, Sydamerikas pampas, strax nordväst om Nazca.

Sedan 1997 har dock ett stort peruanskt-tyskt forskningssamarbete pågått vid staden Palpa längre norrut. Under ledning av Johny Isla och Markus Reindel från Deutsches Archäologisches Institut har Nazca-Palpa-projektet inlett en systematisk, tvärfacklig studie av områdets gamla folkslag. De har börjat med var och hur nascafolket levde, varför de försvann, och vad meningen var med de ovanliga teckningar som de lämnade efter sig i ökensanden.

Medan vårt plan kränger för att vända igen, sitter Johny Isla med sitt breda ansikte och höga kindben pressad mot rutan. Han är född i höglandet och anställd vid Andean institute of archeological studies. ”Trapetsform!” ropar han och pekar ut en enorm geometrisk form. ”Plattform!” tillägger han och gestikulerar med ett finger: ”Plattform!”

Plattform? Han pekar på en liten stenhög i trapetsens ena ände. Om Johny Isla och hans kollegor har rätt, kan blygsamma stenupphöjningar av den typen innehålla nyckeln till en förståelse av det verkliga syftet med nascalinjerna. Historien börjar – och slutar – med vatten.

Kustområdet i Södra peru och norra Chile är en av jordens torraste platser. I den lilla skyddade sänka där nascakulturen uppstod, rinner tio floder ned från Anderna längre österut, och de flesta av dem torkar ut i varje fall en del av året. Dessa tio sårbara remsor av grönt är omgivna av tusentals nyanser av brunt, och i likhet med Nildeltat och floderna i Mesopotamien var de en bördig samlingspunkt, där det tidigt uppstod en civilisation.

”Det var perfekt för människor att slå sig ned där, eftersom det fanns vatten”, säger geografen Bernhard Eitel, som arbetar på Nazca-Palpa-projektet. ”Men det var osäkra miljöer – väldigt osäkra miljöer.”

Enligt Bernhard Eitel och hans kollega vid universitetet i Heidelberg, Bertil Mächtle, har mikroklimatet i Nazcaområdet varierat dramatiskt de senaste 5000 åren. När det högtryckssystem mitt över Sydamerika, som kallas det bolivianska högtrycket, rör sig norrut, faller det mer regn på Andernas västra sluttningar. När högtrycket förflyttar sig söderut, torkar floderna i Nazcadalarna ut igen. Trots de osäkra förhållandena blomstrade nascakulturen i 800 år.

Omkring år 200 före Kristus bröt nascafolket sig ut från en tidigare kultur, som kallas paracas, och de slog sig ned längs floddalarna och odlade grödor som bomull, bönor, rotknölar, lucumafrukter och majs med små kolvar. Deras speciella keramik är välkänd, och de uppfann en ny teknik för att blanda lera med ett tiotal olika mineraliska pigment och strök på det tunt, så färgerna kunde bakas in i leran. En välkänd avbildning på keramik, som kallas Telloskivan, föreställer flera gående nasca, som spelar panflöjter omgivna av dansande hundar. Den har setts som en arketypisk ögonblicksbild av ett fredligt folk, vars ritualer omfattade musik, dans och heliga vandringar.

I början av nascatiden var huvudstaden en vindpinad vallfartsort vid namn Cahuachi, som styrdes av präster. Platsen grävdes ut för första gången på 1950-talet av arkeologen William Duncan Strong vid Columbia University i USA. Det är ett vidsträckt, 1,5 kvadratkilometer stort komplex med en imponerande pyramid av lersten, åtskilliga stora tempel, breda torg och upphöjningar och ett invecklat nätverk av trappor och gångar, som binder ihop dem.

Arkeologen Katharina Schreiber vid University of California i USA och den lokale läraren och historikern Josué Lancho Rojas påpekar i sin bok från 2003 om nascafolkets bevattningssystem att floden Nazca, som blir underjordisk omkring 15 kilometer längre västerut, väller fram igen strax utanför Cahuachi. ”Framkomsten av vatten på denna plats har nästan säkert betraktats som helig i förhistorisk tid”, skriver de.

”Cahuachi var ett rituellt centrum”, säger den italienske arkeologen Giuseppe Orefici, som i många år har lett utgrävningen. ”Folk kom hit från bergen och från kusten och hade offergåvor med sig.” Bland de utgrävda föremålen finns mängder av avskurna huvuden, i regel hängda i ett flätat rep via ett hål borrat i pannan, kanske för att skallen skulle kunna bäras vid höften.

På andra håll i Nazcaområdet flyttade folk österut eller västerut längs floddalarna, i takt med att nederbördsmönstren förändrades. Det peruansk-tyska arkeologiska projektet har utforskat området från Stilla havets kust till nästan 4600 meters höjd i Anderna. På nästan alla platser som de letat på har de hittat spår av nascabosättningar – ”som pärlor i dalarnas utkanter”, säger Markus Reindel. ”Och vid vartenda litet samhälle hittar vi geoglyfer.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...