Angkors fall

Det är middagstid en junidag och vi befinner oss cirka 16 kilometer norr om Angkor Vat. Inte ens där vi står i det leriga, fyra meter långa diket har vi något skydd mot solen. Roland Fletcher verkar vara i färd med att inleda ett längre föredrag om de rödgrå stenblocken som forskarna har grävt fram, men i stället suckar han och säger: ”Det här är helt fantastiskt!”

22 december 2009

Det är middagstid en junidag och vi befinner oss cirka 16 kilometer norr om Angkor Vat. Inte ens där vi står i det leriga, fyra meter långa diket har vi något skydd mot solen. Roland Fletcher verkar vara i färd med att inleda ett längre föredrag om de rödgrå stenblocken som forskarna har grävt fram, men i stället suckar han och säger: ”Det här är helt fantastiskt!”

Stenblocken, som passar perfekt med varandra, är huggna ur laterit, en formbar och järnrik jordmån som stelnar när den utsätts för luft. När Ronald Fletcher och Christophe Pottier för ett par år sedan fann byggnadsverkets första del trodde de att det var resterna av en dammlucka.

”Det visade sig vara en riktig koloss”, säger han. Blocken är rester av ett dammavlopp tvärs över en sluttande damm som kan ha varit lång som en fotbollsplan. På slutet av 800-talet, under Angkors blomstringstid, grävde ingenjörer en lång kanal som förändrade Siem Reaps lopp och ledde vattnet söderut till den nyligen anlagda Östra barayen, en reservoar som var nästan lika stor som den senare Västra barayen. Från dammen som anlades i floden leddes vattnet till kanalen. En del av den stora konstruktionen kan också ha fungerat som avlopp under kraftiga skyfall, då vattnet rann över den låga konstruktionen och ner i den tidigare flodbädden.

Ruinerna efter dammavloppet är ett viktigt vittnesbörd om den ständiga kamp mot naturen som utspelade sig när generationer av khmeringenjörer försökte hantera ett alltmer komplicerat och bångstyrigt vattenregleringssystem. ”De ägnade troligen en stor del av sina liv åt att reparera det”, säger Ronald Fletcher. En del dammblock ligger huller om buller och hela partier av murverket saknas. ”Den logiska förklaringen är att dammen brast”, säger Ronald Fletcher. Kanske åt sig floden in i dammen så att den blev allt svagare. Kanske spolades den bort av en ovanligt stor flodvåg, en sådan som vi upplever en gång vart hundrade eller vart femhundrade år. Därpå rev khmererna det mesta av murverket och använde stenarna till andra konstruktioner.

Ett annat tecken på att systemet var på väg att svikta hittar vi i en damm vid templet Västra Mebon, som ligger på en ö i Västra barayen. Pollenkorn i leran visar att det fram till i början av 1200-talet växte lotusar och andra vattenväxter i barayen. Sedan dyker det upp pollen från arter som ormbunkar, som föredrar mossmark eller torr jord. Mitt under Angkors storhetstid verkar det som om en av reservoarerna under en period helt torkade ut. ”Något gick snett betydligt tidigare än vi trott”, säger Greater Angkor Projects pollenexpert Daniel Penny.

Alla försämringar av vattenregleringssystemet måste ha gjort Angkor sårbart för ett naturfenomen som ingen av dåtidens ingenjörer hade kunnat förutse. Med början på 1300-talet upplevde Europa ett antal sekel av oförutsägbart väder som kännetecknades av stränga vintrar och kalla somrar. Tills nyligen hade vi ytterst lite information om hur det förhöll sig i andra delar av världen under denna period, som kallas lilla istiden. Nu verkar det som om även Sydostasien upplevde klimatförändringarna.

Runt Angkor varar sommarmonsunen i regel från maj till oktober och ger cirka 90 procent av områdets årsnederbörd. Monsunens tillförlitlighet är avgörande för allt liv i området, även för människorna. För att kartlägga äldre monsunmönster begav sig Brendan Buckley från Lamont-Doherty Earth Observatory i New York in i Sydostasiens skogar på jakt efter träd med årsringar. Han och hans kollegor var medvetna om att det inte var någon lätt uppgift: de flesta av regionens trädarter saknar tydliga årsringar, eller så bildas de inte år för år. Flera expeditioner gav utdelning i form av ett antal långlivade trädarter, bland andra teak och den sällsynta cypressarten Fokienia hodginsii. En del av cypresserna som registrerades är 900 år gamla och har överlevt både Angkors glansdagar och fall.

Cypresserna berättade en förbluffande historia. Ett antal tunna ringar visade att träden hade utsatts för en rad kraftiga torkperioder mellan åren 1362 och 1392 och återigen mellan åren 1415 och 1440. Under dessa perioder var monsunen antingen svag eller försenad, under några år kan den ha uteblivit helt och hållet. Vissa år drog extra kraftiga monsuner fram över området. Dessa extrema väderförhållanden kan ha blivit nådastöten för det redan vacklande riket. Att döma av den uttorkade Västra barayen hade Angkors bevattningssystem börjat fallera flera årtionden tidigare. ”Vi vet inte varför systemet inte fungerade ordentligt. Det är en gåta”, säger Daniel Penny. ”Men det innebär att Angkor saknade marginaler. Staden var mer sårbar för torka än någonsin tidigare i sin historia.” Långvariga och stränga torkperioder varvade med skyfallsliknande regn ”förstörde troligen vattenregleringssystemet”, säger Ronald Fletcher.

Trots allt, säger Daniel Penny, ”var det inte så att området blev till en öken”. Människorna på Tonle Saps flodslätt söder om huvudtemplen klarade sig troligen undan de värsta effekterna. Tonle Sap får sitt vatten från Mekongfloden, som i sin tur har sina källor i de tibetanska glaciärområdena. Dessa bör inte ha påverkats nämnvärt av de förändrade monsunmönstren. Oavsett hur skickliga khmeringenjörerna var kunde de dock inte motverka torkan i norr genom att avleda vatten från den lägre belägna Tonle Sap. Tyngdkraften var deras enda pump.

Om människorna i norra Angkor svälte medan man i andra delar av staden samlade ris på hög utgjorde det en grogrund för social oro. ”När befolkningen överstiger jordens produktionskapacitet uppstår allvarliga problem”, säger antropologen Michael Coe vid Yale University. ”Det leder ofrånkomligen till en kulturell kollaps.” En undernärd armé upptagen av inre stridigheter gjorde staden sårbar för angrepp. Det var också mycket riktigt mot slutet av den andra ihållande torkperioden som Ayutthayariket invaderade Angkor och avsatte khmerkungen.

Om man till de nya politiska och religiösa strömningar som redan förekom i kungariket lägger de kaotiska klimatförhållandena var Angkors öde beseglat, menar Ronald Fletcher. ”Världen utanför Angkor förändrades. Samhällsutvecklingen gick framåt. Det hade varit förvånande om Angkor bestått.”

Khmerriket var inte den första civilisationen som föll offer för klimatförändringar. Flera århundraden tidigare, medan Angkor var på väg uppåt, underminerades mayafolkens stadsstater i Mexiko och Centralamerika på andra sidan jordklotet av motsvarande klimatförändringar. I dag tror många forskare att mayafolken dukade under för överbefolkning och miljöpåverkan efter tre allvarliga torkperioder under 800-talet. ”Det var i grund och botten samma sak som hände Angkor”, säger Michael Coe.

Kanske måste vår tids samhällen förbereda sig inför liknande utmaningar i klimatförändringens spår. Enligt Brendan Buckley var det sannolikt det meteorologisk-oceanografiska fenomenet El Niños kraftiga och ihållande uppvärmning av ytvattnet i det tropiska Stilla havets centrala och östra delar som orsakade de svåra torkperioderna i Angkor. Forskarna diskuterar nu om mänskligt orsakade klimatförändringar kommer att ge upphov till en ännu kraftigare El Niño. De vietnamesiska trädens årsringar visar emellertid att till och med Stilla havets naturliga variationer kan orsaka katastrofer.

Angkors fall är en lektion i den mänskliga uppfinningsrikedomens begränsningar. Khmererna hade omvandlat sin värld, en monumental investering som kungarikets regenter ogärna ville ge upp. ”Angkors hydrauliska system var ett enastående maskineri, en vidunderlig mekanism med vilken världen kunde regleras”, säger Ronald Fletcher. I 600 år lyckades ingenjörerna hålla civilisationens flaggskepp flytande innan de slutligen besegrades av starkare krafter.

Läs också

Kanske är du intresserad av...