Angkors fantastiska bevattningssystem

En av Angkors heligaste platser ligger högt uppe bland bergen i Phnom Kulen, där floder­na Puok och Siem Reap har sina källor. På botten av en långsamt flytande flod ser man rad efter rad av cirka 15 centimeter breda runda förhöjningar som huggits ut ur flodbäddens mörka sandsten. Det är nedslitna linga, cylindriska stenskulpturer som symboliserar essensen av den hinduiska guden Shiva. Raderna av linga leder vidare till en annan skulptur på flodbädden: en meterbred kub med tjocka väggar och smal öppning. Det är en yoni, en symbol för hinduernas livskälla.

22 december 2009

En av Angkors heligaste platser ligger högt uppe bland bergen i Phnom Kulen, där floderna Puok och Siem Reap har sina källor. På botten av en långsamt flytande flod ser man rad efter rad av cirka 15 centimeter breda runda förhöjningar som huggits ut ur flodbäddens mörka sandsten. Det är nedslitna linga, cylindriska stenskulpturer som symboliserar essensen av den hinduiska guden Shiva. Raderna av linga leder vidare till en annan skulptur på flodbädden: en meterbred kub med tjocka väggar och smal öppning. Det är en yoni, en symbol för hinduernas livskälla.

Det var hit Angkors överstepräster kom för att tacka gudarna för att de försåg riket med sitt hjärteblod. Efter en kort vandring uppåt längs floden kommer man till en naturlig sandstensbro som gett namn åt denna heliga plats, Kbal Spean, khmer för ”brohuvud”. Vattnet forsar genom en klyfta och stänker upp på motstående klippvägg, där Vishnu sitter med korsade ben och mediterar på ett stormigt hav. Ur hans navel växer en lotusbärande Brahma. Här uppe bland bergen får de gamla gudarna oändliga dryckesoffer i form av det rinnande vattnet.

Angkor blomstrade för att dess härskare förmådde utnyttja vattenmassorna som rann ner från Phnom Kulen under monsunen. Ända sedan Jayavarman II lade grunden till riket i början av 800-talet hade det varit beroende av stora risskördar för sin tillväxt. I hela Sydasien var det kanske bara de gamla städerna Anuradhapura och Polonnaruwa på Sri Lanka och deras berömda reservoarer som kunde mäta sig med Angkors förmåga att garantera en stabil vattentillgång.

Denna tillförlitlighet förutsatte unika ingenjörsmässiga bedrifter, bland annat den 8 kilometer långa och 2,2 kilometer breda reservoar som kallas Västra barayen. När man för tusen år sedan anlade denna tredje och mest avancerade av Angkors stora reservoarer krävdes kanske så många som 200000 khmerarbetare för att gräva de tolv miljoner kubikmeter jord som behövdes för de 90 meter breda och tre våningar höga vallarna. Än i dag fylls den rektangulära barayen av vatten från floden Siem Reap.

Den förste som insåg omfattningen av Angkors vattenregleringssystem var arkeologen Bernard-Philippe Groslier vid det franska institutet för Asienstudier (EFEO). I en avhandling från 1979, som blev en milstolpe, beskrev han Angkor som en ”hydraulisk stad” vars stora barayer hade två funktioner: Dels symboliserade de urhavet i den hinduiska skapelsemyten, dels försåg de risfälten med vatten. Groslier fick dock aldrig möjlighet att följa upp sin studie. Inbördeskriget i Kambodja, röda khmerernas brutala välde och Vietnams fördrivning av regimen 1979 innebar att Angkor var stängt för omvärlden i två decennier. När de vietnamesiska styrkorna dragit sig tillbaka intog plundrare Angkor, där de stal statyer och högg loss reliefer.

När arkitekten och arkeologen Christophe Pottier år 1992 återigen öppnade EFEO:s forskningsstation i Angkor var prioritet nummer ett att hjälpa Kambodja att restaurera de förfallna och plundrade templen. Den vilda naturen utanför murarna drog dock i Christophe Pottier. I månader i sträck genomkorsade han Angkorområdets södra hälft och kartlade dittills dolda upphöjningar – spår efter hus och helgedomar – intill konstgjorda dammar, så kallade vattentankar. (Fortsatt laglöshet gjorde det omöjligt att kartlägga områdets norra delar.) År 2000 fick Ronald Fletcher och hans kollega Damian Evans se NASA:s radarbilder av Angkor. Det var en uppenbarelse: I samarbete med EFEO och APSARA, den kambodjanska myndighet som förvaltar Angkor, fann forskarlaget från University of Sydney spår av ett stort antal samhällen, kanaler och vattentankar, i synnerhet i mer oländiga delar av Angkor. Donald Cooneys ultralätta flygplan har underlättat för Fletcher och Pottier, som numera är medansvarig för Greater Angkor Project, att studera dessa på närmare håll. Det mest avgörande var att man fann inlopp till och utlopp från barayerna. Därmed kunde man sätta punkt för en diskussion som utlösts av Bernard-Philippe Grosliers avhandling om huruvida de stora reservoarerna användes för religiösa ritualer eller för konstbevattning. Det entydiga svaret är: båda delar.

Forskarna förbluffades över den höga ambitionsnivå som Angkors ingenjörer visade prov på. ”Vi insåg att hela Angkorområdets landskap är konstgjort”, säger Ronald Fletcher. Under århundraden anlade arbetare tiotals mil av kanaler och diken som utnyttjade terrängens små nivåskillnader för att avleda vatten från floderna Puok, Roluos och Siem Reap till barayerna. Under sommarmonsunen ledde överloppskanaler undan överskjutande vatten. När regnen tog slut i oktober eller november återfördes magasinerat vatten till fälten via kanaler. Barayerna kan också ha bidragit till att bevara jordens fuktighet genom att låta vattnet långsamt sippra ner i marken. På de omgivande fälten innebar avdunstningen från ytan att grundvatten drogs upp till grödorna. ”Det var ett ytterst sinnrikt system”, säger Roland Fletcher.

Vattenregleringssystemet kan ha varit den avgörande skillnaden mellan medelmåttighet och storhet. I kungariket odlade man till övervägande del sitt ris på invallade fält som annars hade varit beroende av monsunen eller av Tonle Saps flodslätts årstidsbetingade ebb och flod. Konstbevattningen gav större skördar. Under ett dåligt monsunår kan systemet även ha försett invånarna med nödransoner av vatten, berättar Ronald Fletcher. Förmågan att avleda och magasinera vatten bör också ha gett ett visst skydd mot översvämningar. Andra kungariken i Sydostasien brottades med problem med alltför mycket eller alltför lite vatten, så Angkors vattensystem måste ha gett ”en oerhört värdefull strategisk fördel”, säger han.

Följaktligen blev Ronald Fletcher väldigt förbryllad när hans forskargrupp fann en ovanlig struktur, ett stort byggnadsverk i bevattningsanläggningen, och insåg att det hade rivits, antagligen av Angkors egna ingenjörer.

Läs också

Kanske är du intresserad av...