I öknen längs södra Perus kust har stora figurer ritade på marken förundrat flygresenärer, sedan de iakttogs första gången på 1920-talet. Figurerna visar bland annat en spindel, en apa och ett udda, flygande djur. Nu tror sig forskarna veta varför figurerna skapades – de första för över 2000 år sedan.

Galleri: Andarna i sanden

De mystiska nascalinjerna avslöjar sina hemligheter.

29 mars 2010

De mystiska nascalinjerna avslöjar sina hemligheter. Foto: Robert Clark

Den 30 meter höga figuren med uggleögon, som stirrar ut från bergssidan, kan ha gjorts av paracasfolket, som levde i området innan nascakulturen kom. Strömmar av monsunregn har senare sköljt bort de rostfärgade stenarna från den omgivande terrängen och skurit ut kanaler i sanden undertill.

Denna jättefågel med lång, spetsig näbb och 67 meters vingbredd kan påminna om små kolibrier, som flög över konstbevattnade åkrar.

Dessa stenar, som hittats på en helig plats vid Cahuachi, användes för att mala pigment för att måla den stora pyramiden med.

Efter att det religiösa centrumet föll, började nascakulturen bygga brunnar för att komma åt vattenådror, som var fulla av regnvatten.

Ett avhugget huvud från Cahuachi upphängt i ett rep av växtfibrer är troligen ett fruktbarhetsoffer. Offret var kanske en lokal man, som offrades under en torka.

Ett typiskt kranium från Carrizales har fått sin form ändrad med flit, kanske som tecken på hög social status.

Många begravda kroppar, bland annat en hittad vid Ullujaya, är naturligt mumifierade av områdets torra klimat.

En purpurröd ara, som enligt uppgift grävts upp ur en nascagrav vid Carrizales, har bibehålit sin färg, eftersom den torkat i den heta, torra jorden. Nascafolket importerade aror från Amazonas regnskog, så denna fågel var sannolikt ett husdjur och kan ha begravits med sin ägare.

Nascakulturens heliga symboler går igen i dess bruksföremål. Kanten av en rituell sjal från Cahuachi pryds av långhåriga huvuden, som efterliknar de verkliga offerhuvudena.

Spindlarna på en kruka går igen i geoglyfen på sidan 64 och kan ha varit en symbol för bördig jord. Djur som dessa kom fram före ett regnväder som förebåd om det oväder som var så viktigt för nascafolkets överlevnad.

Denna keramikapa, som håller i något som liknar en skål med jordnötter, hittades vid Cahuachi. Den representerar kanske ett slags husdjur, som var populära bland nascaeliten. Handel längs Stillahavskusten förde förmodligen kapucinapor och spindelapor till områdena runt Nazca från de tropiska regnskogarna i dagens Ecuador.

Ett huarangoträd skjuter upp ur ett människoansikte på denna kruka från La Tiza. Den låg i en grav intill en kropp utan huvud och kan ha ersatt ett huvud, som skurits av under ett offer.

Ett torkat huarangoträd vid Cerro Blanco står som en påminnelse om de lundar, som tidigare gav svalkande skugga. Vissa forskare anser att nascakulturen gjorde ­landet ­torrare genom att röja det för lantbruk.

Träkors markerar moderna gravar grävda vid La Tiza, där arkeologen Christina Conlee samlar krukskärvor, som gravplundrare har spridit ut i området.

Arkeologen Ernesto Díaz undersöker de förhistoriska husen vid La Tiza på jakt efter artefakter som ben, pärlor och redskap. Platsen, som en gång var en bördig dal vid Ajafloden, var befolkad under hela nascaperioden och i flera hundra år därefter.

En gravplats vid Tunga plundrades av personer som var ute efter guld, värdefulla textilier och krukor. Kraniet på bilden blev svårt skadat vid plundringen. Illegala utgrävningar sker i synnerhet i Peru och förstör bevis, som kan hjälpa till att lösa de mysterier som omger nascakulturen.

En av världens högsta sanddyner, Cerro Blanco reser sig från öknen till cirka 2100 meter över havsytan. Nascafolket trodde att den var en källa till vatten, en uppfattning som lever kvar i dag. Boende i trakten säger att det finns en sjö mitt i dynen, och somliga vallfärdar till toppen för att lämna keramikoffer, precis som nascafolket gjorde mer än 1300 år sedan.

Arkeologen Alberto Urbano visar en vindlande stig, som bildar en gåtfull figur, som var avsedd att gå på, vilket förmodligen var fallet med alla nascalinjerna.

I fjärran följer Alberto Urbano en trapets, som genomkorsar de vanligtvis obrutna slingorna.

Nascalinjerna har tolkats som inkavägar, planer för konstbevattning, bilder som skulle betraktas från primitiva luftballonger och landningsbanor för rymdvarelser.

En anställd vattnar den stig, som turister använder för att komma till en ”puquio” – ett nätverk av brunnar förbundna av stentunnlar, som nascafolket byggde för att tappa ett grundvattenmagasin som än i dag används av lokalbefolkningen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...