Ankor Vat

Gåtan Angkor

Khmerrikets heliga stad var ­oerhört avancerad. Varför slutade den plötsligt att existera?

22 december 2009 av Richard Stone

Från planet som vi flyger i tonar det månghundraåriga templet fram bara för att försvinna igen, som en hägring. Först syns bara en umbrafärgad fläck genom norra Kambodjas trädkronor. Under oss ligger ruinerna av den förlorade staden Angkor, som numera mest befolkas av risbönder. Små byar med hus som står på långa, smala pålar för att klara av sommarmonsunens översvämningar ligger utspridda över landskapet mellan Sydostasiens stora sjö Tonle Sap, drygt tre mil söderut, och Phnom Kulen, bergen som tornar upp sig från flodslätten ungefär lika långt norrut. Medan Donald Cooney styr planet ovanför trädtopparna framträder det storslagna templet igen.

Banteay Samre, ett tempel helgat åt den hinduiska guden Vishnu som uppfördes på 1100-talet och restaurerades på 1940-talet, visar vilken prakt som Khmerrikets storhetstid kännetecknades av. Templet omges av två koncentriska kvadratiska murar. Kanske har de en gång i tiden i sin tur omgivits av en vallgrav som symboliserade haven kring berget Meru, de hinduiska gudarnas mytiska boning. Banteay Samre är bara en av tusentals helgedomar som khmererna uppförde i staden Angkor under en byggboom vars omfång och ambitionsnivå är jämförbar med bygget av Egyptens pyramider. När vi passerat sträcker jag på halsen för att få en sista skymt av det, men det döljs av skogen.

Angkor var skådeplatsen för ett av historiens allra största borttrollningstrick. Khmerriket existerade från 800- till 1400-talet och under rikets höjdpunkt härskade khmererna över en stor del av Sydostasien från Burma i väster till Vietnam i öster. Huvudstaden Angkor hade så många som 750000 invånare och var med sin cirka tusen kvadratkilometer stora yta den förindustriella världens största stadskomplex, större än våra dagars Berlin. När portugisiska missionärer i slutet av 1500-talet såg de lotusformiga tornen på Angkor Vat, det mest fulländade av stadens tempel och världens största religiösa monument, höll rikets en gång så storslagna huvudstad på att förfalla.

Forskarna har lagt fram flera olika teorier om orsakerna till detta: giriga erövrare, en religiös omsvängning och en övergång till maritim handel som blev dödsstöten för en stad i inlandet. Det mesta är gissningar: cirka 1300 inskriptioner på templens dörrposter och på stelar finns bevarade, men Angkors folk har inte lämnat efter sig ett enda ord som förklarar rikets fall.

Nya utgrävningar, inte av templen, utan av den infrastruktur som är en förutsättning för en så stor stad, ger en ny förklaring. Angkor tycks ha gått under till följd av just den uppfinningsrikedom genom vilken ett antal mindre län blev till ett stort rike. Man lärde sig nämligen att tämja Sydostasiens årstidsbetingade översvämningar. Riket gick dock sakta men säkert under när dess makt över den viktigaste resursen av alla, vattnet, gled ingenjörerna ur händerna.

En fascinerande ögonvittnesskildring tecknar en levande bild av staden när den stod på sin höjdpunkt. I slutet av 1200-talet tillbringade den kinesiske diplomaten Zhou Daguan nästan ett år i huvudstaden. Han levde enkelt som gäst hos en medelklassfamilj som åt ris med skedar av kokosnötsskal och drack vin gjort av honung, blad eller ris. Han beskrev en hemsk sedvänja som khmererna slutat med strax före hans ankomst. Den innebar att man tappade galla från levande människor och drack den som ett stärkande medel för att ingjuta mod. Vid religiösa fester hade man fyrverkerier och hetsade vildsvin mot varandra. De mest imponerande skådespelen var när kungen visade sig för sitt folk. De kungliga processionerna bjöd på elefanter och hästar smyckade med guld och hundratals palatskvinnor prydda med blommor.

Vardagslivet i Angkor skildras också av skulpturer som motstått århundraden av förfall och senare tiders krig. På tempelfasadernas reliefer återges vardagliga scener, till exempel två män böjda över ett brädspel och en kvinna som föder barn under ett tält. På relieferna hyllas även den andliga världen, bebodd av väsen som apsaraserna, de förföriska himmelska dansöserna och budbärarna mellan människor och gudar.

Relieferna avslöjar också en orm i paradiset: Avbildningar av jordisk harmoni och sublima insikter varvas med krigsscener. På en relief står spjutförsedda krigare från grannriket Champa på en båt på väg över Tonle Sap. Anledningen till att scenen har förevigats i sten är naturligtvis att khmererna gick segrande ur striden.

Just det slaget vann Angkor, men staden var splittrad av rivalitet, vilket gjorde den sårbar för angrepp från Champariket i öster och det respektingivande kungariket Ayutthaya i väster. Khmerkungarna tog sig flera fruar, vilket gjorde successionen oklar och ledde till intriger mellan prinsar som ville åt makten. ”Khmerstaten var ofta instabil”, säger arkeologen Roland Fletcher vid University of Sydney, en av ledarna för forskningsprojektet Greater Angkor Project.

Vissa forskare tror att Angkor dog som det levde: med svärdet i hand. I Ayutthayarikets annaler står att läsa att dess krigare ”tog” Angkor år 1431. Den välmående khmerstaden var utan tvivel en imponerande trofé: i inskriptionerna skryter man med att tempeltornen var täckta av guld, vilket också bekräftas av Zhou Daguans skildringar. För att få berättelserna om Angkors välstånd att harmoniera med de förfallna ruiner som resenärerna från väst möttes av slöt sig franska historiker för hundra år sedan till att Angkor plundrades av Ayutthayariket.

Det tror dock inte Roland Fletcher, som är närmast besatt av ”att ta reda på vad som får samhällen att växa och gå under”. Den bild av Angkor som förmedlats av en del av de tidiga lärde är färgad av Europas historia med alla sina belägringar och erövringar, menar arkeologen. ”Ayutthayarikets regent påstår sig ha tagit Angkor, och han kan mycket väl ha fört med sig några formella regalier tillbaka till Ayutthaya”, fortsätter han. Efter det att Angkor intogs installerade emellertid Ayutthayas regent sin egen son på tronen. ”Han lär knappast ha lagt staden i ruiner innan han överlämnade den till sin son.”

Troligen var det inte särskilt många av Angkors invånare som bekymrade sig om intrigerna vid hovet. Däremot spelade tron en stor roll i vardagen. Kungarna påstod sig vara hinduismens legendariska världskejsare och lät uppföra tempel till sin egen ära. När theravadabuddhismen under 1200- och 1300-talet började ställa hinduismen i skuggan kan dock den nya religionens trossatser om social jämlikhet ha utgjort ett hot mot Angkors elit. ”Den var lika samhällsomstörtande som kristendomen var för romerska riket”, menar Roland Fletcher. ”Den var troligen väldigt svårstoppad.”

En religiös omvälvning av detta slag bör ha försvagat kungens auktoritet. I den gudomliga kungens stad fanns inga pengar. De ekonomiska drivkrafterna utgjordes i stället av tribut och beskattning. Kungarikets faktiska valuta var ris, basvaran för tvångsarbetarna som byggde templen och alla de tusentals personer som sedan drev dem. Enligt en inskription på Ta Prohm sköttes bara det templet av 12640 personer. Enligt inskriptionen producerade över 66000 bönder varje år omkring 2500 ton ris för att livnära prästerna, dansarna och tempelarbetarna. Lägger man till det bara tre stora tempel – Preah Khan och de något större komplexen Angkor Vat och Bayon – växer den uppskattade arbetsstyrkan av bönder till 300000. Det är nästan hälften av hela Angkorregionens beräknade invånarantal. En ny egalitär religion som theravadabuddhismen kan ha lett till uppror.

Eller så vände hovet helt enkelt Angkor ryggen. Tillträdande khmerregenter hade för vana att resa nya tempel och låta de gamla förfalla. Kanske var det denna tradition av att börja om på ny kula som dömde staden till undergång när den transmarina handeln mellan Sydostasien och Kina kom i gång. Eller så var det ren ekonomisk opportunism som fick khmererna att i början av 1500-talet flytta sitt maktcentrum närmare Mekongfloden, inte långt från Kambodjas nuvarande huvudstad Phnom Penh, vilket gjorde det lättare att nå Sydkinesiska havet.

Ekonomiska och religiösa omvälvningar kan ha påskyndat Angkors fall, men det verkliga skälet till regenternas fall var en helt annan. Att Angkor blev medeltidens maktcentrum berodde på ett avancerat system av kanaler och reservoarer som gjorde det möjligt att kompensera för de små vattenmängderna under årets torra del och fördela överskottsvattnet under regnperioderna. Krafter bortom Angkors kontroll kastade dock grus i detta känsliga maskineri.

Läs också

Kanske är du intresserad av...