Konsthistoriska guldgruvor

Med jämna mellanrum drabbades Dunhuang även av mer jordiskt tumult. Även om staden erövrades av konkurrerande dynastier, lokala aristokratier och främmande makter – Tibet härskade här från 781 till 847 – fortsatte det kreativa arbetet i Mogao utan avbrott. Vad kan det ha berott på? Kanske har det legat mer i det än enbart respekt för skönheten eller buddhismen. I stället för att radera ut alla spår av sina företrädare finansierade varje ny härskare nya grottor – den ena mer strå­lande än den föregående – och utsmyckade dem med fromma bilder av sig själva.

24 juni 2010

Med jämna mellanrum drabbades Dunhuang även av mer jordiskt tumult. Även om staden erövrades av konkurrerande dynastier, lokala aristokratier och främmande makter – Tibet härskade här från 781 till 847 – fortsatte det kreativa arbetet i Mogao utan avbrott. Vad kan det ha berott på? Kanske har det legat mer i det än enbart respekt för skönheten eller buddhismen. I stället för att radera ut alla spår av sina företrädare finansierade varje ny härskare nya grottor – den ena mer strålande än den föregående – och utsmyckade dem med fromma bilder av sig själva. Raden av förmögna mecenater som avbildats nedtill på de flesta väggmålningar växte under seklens lopp i storlek, tills de överträffade målningens religiösa figurer. Den mest extravaganta mecenaten av alla var förmodligen kejsarinnan Wu Zetian, som ville avbilda det gudomliga och på så sätt stå under dess beskydd, och därför år 695 beställde komplexets största staty – en hela 35 meter hög sittande Buddha.

Kring år 1000 började trafiken på Sidenvägen avta. Det höggs fortfarande ut grottor, bland annat en med sexuellt laddade, tantriska målningar, som utfördes år 1267 under det mongoliska storrike som Djingis khan grundade. I takt med att nya segelrutter öppnades och snabbare fartyg byggdes gled karavanerna på land in i glömskan. Dessutom miste Kina kontrollen över stora delar av Sidenvägen, och islam hade inlett sin långa vandring över bergen från Centralasien. I början av 1000-talet hade flera av de så kallade västra regionerna (delar av dagens Xinjiang i Kinas västligaste del) gått över till islam, och buddhistmunkarna placerade vid den tiden tiotusentals texter och målningar i en liten kammare bredvid en större grotta i Mogao. Gömde de dokumenten av rädsla för en muslimsk invasion? Ingen vet med säkerhet. Det enda som är säkert är att kammaren – som nu kallas grotta 17 eller Biblioteksgrottan – förseglades, putsades och doldes bakom väggmålningar. Det hemliga lagret stod sedan orört i 900 år.

Det sneda ärr som en sanddriva har slipat för länge sedan syns fortfarande på väggmålningarna utanför grotta 17. I början av 1900-talet, då taoistprästen Wang Yuanlu gjorde sig till helgedomarnas självutnämnde väktare, låg många av de övergivna grottorna begravda i sand. I juni 1900, när arbetare röjde bort en driva, fann Wang Yuanlu en dold dörr, som ledde till en liten grotta proppfull med tusentals skriftrullar. Han gav några av dem till lokala ämbetsmän i hopp om en gåva eller donation. Det enda han fick var en order om att försegla grottan och dess innehåll.

Det krävdes ett nytt möte med västvärlden för att få fram grottornas hemligheter i ljuset – och för att få Kinas patriotiska larmklockor att ringa. Den ungerske forskaren Aurel Stein, som arbetade för den brittiska administrationen i Indien och för British Museum, hittade år 1907 till Dunhuang genom att använda Xuanzangs beskrivningar från 600-talet för att ta sig genom Takla Makan. Wang Yuanlu vägrade att låta främlingen se rullarna från Biblioteksgrottan – tills han fick veta att Aurel Stein också var en hängiven beundrare av Xuanzang. Många av manuskripten visade sig vara Xuanzangs översättningar av de buddhistiska sutror som han hade med sig från Indien.

Efter flera dagars fjäskande för taoistprästen – medan han på nätterna avlägsnade skriftrullar från grottan – reste Aurel Stein från Dunhuang med 24 lådor med manuskript och ytterligare fem fulla av målningar och religiösa föremål. Det var ett av de rikaste bytena i arkeologins historia – och han fick det för en gåva på ynka 130 brittiska pund. För insatsen blev Aurel Stein adlad i England, men för alltid avskydd i Kina.

Aurel Steins samling blottade en multikulturell värld som var mer levande än någon hade föreställt sig. I texterna förekommer ett tiotal språk, bland annat sanskrit, turkiska, tibetanska och judisk-persiska, förutom kinesiska. Det återanvända papper som många av sutrorna kopierats över på gav förbluffande inblickar i vardagen längs Sidenvägen: ett kontrakt på slavhandel, en rapport om ett bortfört barn, till och med en artig ursäkt för att ha uppträtt berusad. Ett av de dyrbaraste föremålen var Diamantsutran, en fem meter lång skriftrulle, som tryckts med träblock år 868, nästan 600 år före Gutenbergs tryckta bibel.

Andra följde snart i Aurel Steins fotspår – fransmän, ryssar, japaner och kineser. År 1924 anlände den amerikanske konsthistorikern Langdon Warner, en äventyrare, som mycket väl kan ha stått som inspiration till filmhjälten Indiana Jones. Warner var betagen av grottornas skönhet – ”Man kippade efter andan” skrev han senare – men bidrog inte desto mindre till deras förstörelse. Han högg ut ett tiotal fragment ur väggmålningarna och avlägsnade en utsökt skulptur av en knäböjande bodhisattva från Tangdynastin i grotta 328. Konstverken finns fortfarande – väl omhändertagna – på konstmuseet vid Harvard University. De förstörda väggmålningarna och den tomma plats där skulpturen en gång knäböjde är dock inte mindre hjärtskärande för det.

De kinesiska myndigheterna har krävt att få tillbaka föremålen från Mogao. Även Dunhuangakademins återhållsamma bok om grottorna har ett kapitel med titeln ”De föraktliga skattjägarna”. De utländska museiintendenterna hävdar å sin sida att deras museer räddat skatter som annars kunde ha gått förlorade för evigt – förstörda av 1900-talets krig och revolutioner i Kina.

Oavsett vilken syn man har på den saken, har spridningen av Mogaos konstföremål till museer på tre kontinenter haft en bieffekt: den har skapat ett helt nytt forskningsfält, så kallad dunhuangologi, och i dag arbetar forskare världen över på att bevara Sidenvägens skatter.

Läs också

Kanske är du intresserad av...