Nytt vrakfynd: Skeppsbrott på diamantkusten

Ett gåtfullt guldfartyg från 1500-talet har plötsligt dykt upp i en förbjuden zon i Afrika.

4 november 2009

Det var en gång ett portugisiskt handelsfartyg lastat med en förmögenhet i guld och elfenben som stävade ut mot en berömd kryddhamn i Indien. Det låter kanske som en saga, men det är det inte. När fartyget, som var byggt på 1500-talet, försökte runda Afrikas sydspets blåstes det långt ur kurs av en våldsam storm. Flera dagar senare förliste fartyget vid en mystisk, dimmig kust täckt med över hundra miljoner karat diamanter, ironiskt med tanke på sjömännens drömmar om rikedomar. Ingen av de skeppsbrutna återvände någonsin hem igen.

Denna osannolika berättelse hade mycket väl kunnat gå förlorad för evigt, men i april 2008 dök ett oväntat fynd upp: ett vrak som låg begravt i sanden i Sperrgebiet, gruvbolaget De Beers fabulöst rika och minutiöst avspärrade diamantgruvområde nära platsen där Oranjefloden i södra Namibia mynnar ut i Atlanten. En av bolagets geologer, som arbetade i gruvområde U-60, snubblade över något som han först trodde var en sten formad som ett perfekt halvklot. Nyfiken tog han upp föremålet. Han förstod genast att det var en koppartacka. Ett ovanligt märke i form av en treudd på den förvittrade ytan visade sig vara en kontrollstämpel som tillhörde Anton Fugger, en av Europas rikaste finansmän under renässansen. Koppartackan var av det slag som användes som betalningsmedel för kryddor i Ostindien under 1500-talets första hälft.

En grupp arkeologer hittade senare hela 22 ton sådana koppartackor i sanden, jämte kanoner och svärd, elfenben och astrolabier, musköter och ringbrynjor – sammanlagt flera tusen föremål. Naturligtvis hittade man också guld i form av över 2000 vackra, tunga mynt. De flesta var spanska, med ett porträtt av Ferdinand och Isabella, men man hittade även venetianska, moriska och franska mynt, samt vackra portugisiska mynt präglade med Portugals kung Johan III:s vapensköld.

Detta är det överlägset äldsta fartygsvrak som hittats vid Afrikas kust söder om Sahara, och det dyrbaraste. Värdet i kronor och ören kan man bara spekulera om, men ingen av skatterna har engagerat arkeologerna lika mycket som själva fartyget, en portugisisk ostindiefarare från 1530-talet (tiden för de stora upptäcktsresorna). I nästan 500 år har den legat orörd i sanden med sin last av skatter och handelsvaror.

”Detta är ett unikt tillfälle”, säger Francisco Alves, nestorn bland Portugals marinarkeologer. ”Vi vet så lite om de här stora gamla fartygen. Detta är bara det andra någonsin som grävts ut av arkeologer. Alla andra har plundrats.”

Skattsökare kommer aldrig att bli något problem här, i en av världens hårdast bevakade diamantgruvor längs en kuststräcka vars namn, Sperrgebiet, betyder ”förbjudet område” på tyska. När fyndet gjorts slutade De Beers och de namibiska myndigheterna, som driver gruvan som ett samriskföretag, Namdeb, gräva kring platsen och tillkallade en grupp arkeologer. Under några nöjsamma veckor grävde man efter historiska kunskaper i stället för diamanter.

Det kommer att ta forskarna flera år att studera allt material som har samlats in från Diamantvraket, som det har kommit att kallas. ”Det är så mycket vi inte vet”, säger portugisiskfödde Filipe Vieira de Castro, som är samordnare för det marinarkeologiska programmet vid Texas A&M University i USA. Han har forskat på portugisiska handelsfartyg i över tio år. På senare tid har han utvecklat datormodeller utifrån de få arkeologiska fynd som finns. ”Det här vraket kommer att ge oss nya kunskaper om allt från skrovets utformning, riggningen och hur fartygen utvecklades till små vardagliga saker som hur man förvarade mat ombord och vad folk tog med sig på de långa resorna.”

Tack vare studier av sällsynta manuskript och ett inspirerat detektivarbete på diverse kungliga arkiv i Lissabon har man redan lyckats lägga tillräckligt många pusselbitar för att kunna återberätta historien om en sedan länge bortglömd seglats och ett försvunnet fartyg.

Historien börjar en kylig vårdag i Lissabon, närmare bestämt fredagen den 7 mars 1533, då de stora portugisiska handelsfartygen i den årliga Indienflottan stolt seglade nedför Tajo och ut på den vida Atlanten med vajande flaggor och vimplar samt akterkastell draperade i färgstarkt silke och sammet. Fartygen – Portugals stolthet, närmast att likna vid dåtidens rymdfärjor – var på väg ut på en 15 månader lång odyssé för att hämta en förmögenhet i peppar och kryddor från fjärran kontinenter. Goa, Cochin, Sofala, Mombasa, Zanzibar och Ternate, sägenomspunna platser som en gång i tiden varit lika avlägsna som stjärnorna, var nu tack vare portugisernas uppfinningsrikedom och avancerade teknik allmänt kända hamnstäder.

Fartygen som stävade nedför Tajo år 1533 var robusta och sjödugliga. Två av dem var helt nya och ägdes av kungen själv. Det ena hette Bom Jesus, Gode Jesus, och kaptenen ombord var Dom Francisco de Noronha. Ombord på fartyget fanns cirka 300 sjömän, soldater, handelsmän, präster, adelsmän och slavar.

Det krävs detektivarbete och en rejäl portion tur för att identifiera ett anonymt, nästan 500 år gammalt vrak som oväntat hittats på en avlägsen kust, särskilt om det sannolikt är ett vrak från det portugisiska imperiets tidiga år. Från det spanska imperiets dagar finns det nämligen berg av sjöfartsuppteckningar, men i november 1755 drabbades Lissabon av ett förödande jordskalv som följdes av en tsunami och bränder som nästan utplånade staden och fick byggnaden Casa da India, där de flesta av Portugals dyrbara kartor, sjökort och sjöfartsuppteckningar förvarades, att rasa ner i Tajo.

”Därmed uppstod en jättelik kunskapslucka i vår historia”, säger marinarkeologen Alexandre Monteiro vid det portugisiska kulturministeriet. ”Utan Indienarkiven är man tvungen att använda metoder som kräver betydligt mer uppfinningsrikedom för att hitta den information som man är ute efter.”

I det här fallet gav de många mynten som hittades, i synnerhet de vackra och väldigt sällsynta portugisiska, präglade med kung Johan III, en synnerligen viktig ledtråd. De myntades bara mellan åren 1525 och 1538, varefter de återkallades och smältes ner. Fyndet av ett så stort antal nya mynt av detta slag tyder på att fartyget seglade inom denna trettonårsperiod. Dessutom visar de många koppartackorna att fartyget var på väg till Indien för att köpa kryddor, inte hem till Portugal.

Trots att samtliga Casa da Indias dokument sedan länge är borta finns det fascinerande dokument på bibliotek och i arkiv som klarade sig undan 1755 års jordskalv. Ett av dessa är Relações das Armadas, flottornas berättelser. En grundlig genomgång av de mest kompletta redogörelserna i detta verk visar att 21 fartyg försvann på väg till Indien mellan åren 1525 och 1600. Bara ett av dem förliste någonstans i närheten av Namibias kust, Bom Jesus, som avseglade år 1533 och ”försvann vid rundningen av Godahoppsudden”.

En annan sak som pekar på Bom Jesus är ett brev som Alexandre Monteiro grävt fram ur de kungliga arkiven. I brevet, som är daterat den 13 februari 1533, avslöjas att kung Johan nyligen hade skickat en riddare till Sevilla i Spanien för att hämta guld till ett värde av 20000 crusador (ett gammalt portugisiskt mynt med ett kors på baksidan) från en sammanslutning av affärsmän som hade investerat i flottan som strax skulle sätta kurs mot Indien, där bland andra Bom Jesus ingick. Arkeologerna blev förvånade över de många spanska guldmynten som hittades vid vraket. Omkring 70 procent av mynten var spanska, en oväntat stor andel ombord på ett portugisiskt fartyg. ”Det här brevet skulle kunna förklara det”, säger Alexandre Monteiro. ”Spanska investerare tycks ha haft en ovanligt stor andel i 1533 års flotta.”

I ett sällsynt verk från 1500-talet, Memória das Armadas, får man faktiskt till och med en skymt av Bom Jesus. Boken, som är en minnesutgåva, en sorts presentbok från renässansen, innehåller illustrationer av alla flottor som seglade till Indien varje år efter det att Vasco da Gama visat vägen år 1497. Bland illustrationerna från år 1533 finns en vinjett av två master med hissade segel som försvinner ner i vågorna åtföljd av texten ”Bom Jesus” samt ett enkelt epitafium: perdido, ”förlorad”.

Vad var det då som hände? Det verkar som om 1533 års första flotta råkade ut för en kraftig storm och spreds vind för våg cirka fyra månader efter den storslagna avseglingen från Lissabon. Uppgifterna är fragmentariska. En redogörelse för resan, författad av kapten Dom João Pereira, flottans befälhavare, har gått förlorad. Allt som återstår är en notaries bekräftelse av att rapporten tagits emot samt en kommentar om att Bom Jesus försvunnit i ett oväder någonstans utanför Godahoppsudden. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig vad som hände: Det stormhärjade fartyget fångades av de starka vindarna och strömmen som går längs Afrikas sydvästkust och drev hjälplöst tiotals mil norrut. När Namiböknens vindpinade buskskog kom inom synhåll kolliderade det dödsdömda fartyget med ett klipputsprång omkring 140 meter från land. I den våldsamma kollisionen bröts ett stort stycke av fartygets akter av. Tonvis att koppartackor föll ner i havet och Bom Jesus sjönk.

SPOLA FRAM fem århundraden i tiden till en marinarkeologisk utgrävning som känns en aning surrealistisk. En grupp forskare, iklädda hattar och insmorda med solkräm, är i färd med att gräva ut ett fartyg som ligger cirka sex meter under havsytan. Atlanten hålls tillbaka av en hög skyddsvall som läcker lite grand vid basen. Runt hela utgrävningen sitter övervakningskameror. De utgör en påminnelse om att detta faktiskt är en diamantgruva, till på köpet en rik sådan, där det mycket väl kan ligga lösa diamanter i sanden som arkeologerna borstar bort.

”Hade det inte varit för koppartackorna som tynger ner alltihop hade det inte funnits någonting kvar här”, säger Bruno Werz, som är chef för Southern African Institute of Maritime Archaeology. Han tillkallades från Kapstaden för att bistå vid utgrävningen. ”Fem sekel av stormar och vågor hade sköljt bort alltihop.”

Bruno Werz har tillsammans med en forskargrupp granskat vraket och mätt upp, fotograferat och skannat fyndplatsen millimeter för millimeter med en avancerad tredimensionell laserskanner. De har bland annat försökt rekonstruera fartygets sista ögonblick: de förvridna resterna av skrovet och förkastellet samt ett virrvarr av hoptrasslade segel, master och riggningar som flöt omkring i dyningarna medan fartyget drev norrut med strömmen. Gruvarbetare hittade ett jättelikt tackelblock över fyra kilometer uppför kusten. Och vad hände med människorna ombord, Dom Francisco de Noronha och de andra?

”En vinterstorm längs den här kusten är inte att leka med”, säger diamantgruvans egen arkeolog, Dieter Noli, som i över tio år har bott och arbetat i denna del av Namiböknen. ”Det var nog fruktansvärt, med vindbyar på närmare 35 meter i sekunden och väldiga bränningar. Det måste ha varit närmast omöjligt att ta sig i land. Om stormen å andra sidan hade börjat mojna och fartyget rullade in mot land en sådan där lugn, dimmig dag som vi också har här – ja, då öppnas allsköns intressanta möjligheter.”

Det är faktiskt inget omöjligt scenario. Fyndet av ett antal tåben i en sko som låg fastklämd under en hög med plankor tyder visserligen på att åtminstone en person inte överlevde skeppsbrottet, men det är den enda mänskliga kvarleva som man har hittat vid vraket. Dessutom har bara ett fåtal personliga tillhörigheter återfunnits. Dessa omständigheter har fått arkeologerna att tro att många, om inte de allra flesta, lyckades ta sig i land, trots att fartyget slogs i spillror i bränningarna.

Vad hände i så fall? Detta är en av planetens allra mest ogästvänliga platser, en obebodd öken med sand och buskskog som breder ut sig över tiotals mil. Det var vinter och sjömännen var blöta och frusna, utmattade och ensamma. De kunde inte hoppas på att bli räddade, för det fanns inte en enda människa i hela världen som visste att de levde eller var fartyget hade förlist någonstans. Inte heller var det särskilt troligt att ett annat fartyg skulle råka passera platsen, för de befann sig långt från handelslederna. Deras chans att återvända till Portugal var lika med noll; besättningen hade lika gärna kunnat vara strandsatt på Mars.

Ändå måste det inte nödvändigtvis ha slutat illa för de skeppsbrutna, säger Dieter Noli. Oranjefloden ligger bara två och en halv mil söder om vraket. Kanske lade sjömännen märke till växtligheten som flodens sötvatten gav näring åt när de drev förbi flodmynningen. Mat fanns det också gott om: skaldjur, ägg från havsfåglar och mängder av sniglar i öknen. Dessutom kan portugiserna ha stött på områdets överlevnadsexperter. Vintern var den tid på året då de jägare och samlare som i dag går under beteckningen bushmän begav sig norrut längs kusten i hopp om att hitta döda sydkapare, som ibland driver i land här.

Hur portugiserna klarade ett sådant möte var helt upp till dem själva, säger Dieter Noli. ”Om de var smarta nog att försöka sig på byteshandel snarare än att roffa åt sig finns det all anledning att tro att man kom väl överens. De få små grupper av jägare och samlare som fanns längs floden behövde inte konkurrera om mat och bränsle, så de hade ingen anledning att vara aggressiva mot nykomlingar. Tvärtemot kan en stor och muskulös portugisisk man ha betraktats som en potentiell svärson.”

Oavsett hur det gick för portugiserna hade de överlevande från Bom Jesus ingen aning om med vilken ironi deras böner inför avseglingen från Lissabon besvarades. Med löften om att donera altare och ikoner i utbyte mot herrens välsignelse och framgångar i livet hade de gett sig av på en lång resa i hopp om att bli förmögna. Nu befann de sig här på en kust med fullkomligt ofattbara rikedomar, en 30 mil lång öken som var så rik på diamanter att en upptäcktsresande vid namn Ernst Reuning i början av 1900-talet slog vad med en följeslagare om hur lång tid det skulle ta för honom att fylla en tennbägare med ädelstenar som han hittat i sanden; det tog honom tio minuter.

Under årtusendenas lopp hade den stora floden fört med sig miljoner, kanske miljarder diamanter från förekomster så långt bort som 270 mil in i landet. Bara de allra hårdaste, de allra mest gnistrande stenarna av ädelstenskvalitet, vissa på hundratals karat, klarade den långa färden. Vid flodens mynning sköljdes de sedan ut i Atlanten och spolades vidare upp längs kusten av samma kalla ström som senare förde Bom Jesus till sin sista vila.

Läs också

Kanske är du intresserad av...