Religiösa symboler

Cerro Blanco är en av världens högsta dyner, och den reser sig, kal och blek, inne i en krans av uttorkade utlöpare till Anderna som en fysisk och andlig fixpunkt i de sydliga Nazca­dalarna. I sekel har Andernas folk tillbett gudar, som antagit formen av berg som Cerro Blanco. Enligt Johan Reinhard, som är fast knuten till National Geographic som upptäcktsresande, har bergen traditionellt förknippats – mytologiskt om än inte geologiskt – med vattenkällor. De nascakrukskärvor som ligger på vägen upp till toppen av Cerro Blanco kan tyda på att den kopplingen har rötter långt tillbaka i tiden.

29 mars 2010

Cerro Blanco är en av världens högsta dyner, och den reser sig, kal och blek, inne i en krans av uttorkade utlöpare till Anderna som en fysisk och andlig fixpunkt i de sydliga Nazcadalarna. I sekel har Andernas folk tillbett gudar, som antagit formen av berg som Cerro Blanco. Enligt Johan Reinhard, som är fast knuten till National Geographic som upptäcktsresande, har bergen traditionellt förknippats – mytologiskt om än inte geologiskt – med vattenkällor. De nascakrukskärvor som ligger på vägen upp till toppen av Cerro Blanco kan tyda på att den kopplingen har rötter långt tillbaka i tiden.

År 1986 rapporterade Johan Reinhard att han hade hittat ruinerna av en rituell stencirkel på toppen av Illakata, som med sina över 4200 meter är ett av de högsta av de berg som levererar vatten till nascafolkens avtappningssystem. I kombination med andra tecken på rituell aktivitet på toppen av Nazcas avrinningsområde fick denna upptäckt honom att föreslå att ett av huvudsyftena med nascalinjerna var att hylla bergsgudarna, däribland Cerro Blanco, till följd av deras koppling till vattnet.

Ny forskning har gett stöd åt denna teori. I höglandet längre norrut, där vilda vikunjor vandrar vid Palpaflodens källa, följer jag med Markus Reindel och hans grupp på en klättring till toppen av ett heligt berg, som lokalt kallas Apu Llamoca (på platsens ursprungliga språk betyder apu gud). På toppen av denna mörka, vulkaniska rygg visar Markus Reindel mig en rituell cirkel med keramikskärvor, som gruppen hittade 2008, och i närheten en halvcirkelformad struktur nästan precis likadan som den Johan Reinhard hade hittat på Illakata.

Men för Nazca-Palpa-projektets forskare skedde den banbrytande upptäckten av nascafolkets heliga hyllningsritualer till vattnet år 2000 på den trapets som är huvudfiguren på den kala högslätten vid byn Yunama. Arkeologerna hade i änden av denna typ av trapetser med jämna mellanrum lagt märke till stora, människoskapade stenhögar, som de ansåg kunde vara ceremoniella altare.

När Markus Reindel grävde i en av dem, hittade han krossad keramik, kräftskal, växtrester och andra föremål, som helt klart var rituella offer. Han stötte dessutom på bitar av stora musselskal av arten Spondylus, som man känner igen på dess krämfärgade, koralliknande utseende och taggarna på utsidan. Den dyker upp i vattnen utanför norra Perus kust, men enbart när El Niño kommer, och därför förknippades den med förekomsten av regn, och med bördighet.

”Spondylus-skalet är ett av de få föremål i Andernas arkeologi som har beskrivits ingående”, säger Markus Reindel. ”Det är en mycket viktig religiös symbol för vatten och fruktsamhet. På samma sätt som rökelse i Gamla världen transporterades den långväga ifrån, och den hittas i specifika sammanhang, såsom gravfynd och på dessa upphöjningar. Man förknippade den med vissa aktiviteter, då man bad om vatten. Och det är tydligt att här i området var vatten det primära”, tillägger Markus Reindel.

I slutänden kom det aldrig något svar på alla dessa offer och enträgna böner.

På en plats som heter La Tiza i södra delen av Nazcaområdet gjorde arkeologen Christina Conlee år 2004 en makaber upptäckt, när hon grävde ut en nascagrav, som låg med utsikt över den uttorkade floden Aja. Den första delen av ett skelettet som stack upp ur marken var inte kraniet utan halskotorna. ”Vi kunde se ryggraden sitta överst”, säger Christina Conlee. ”Personen satt ned med armar och ben korsade och utan något huvud.”

Skärmärken på de ryggkotor som stack upp tyder på att huvudet sannolikt skars av med en vass kniv av obsidian. Som för att understryka detta, stod det en huvudformad keramikkruka vid skelettets armbåge. På krukan syns en bild av ett typiskt avhugget ”troféhuvud”, och upp ur det växer en kuslig trädstam med ögon. Enligt Donald Proulx, som är expert på nascakeramik och professor emeritus vid University of Massachusetts i USA, tyder krukans stil på en datering omkring år 325–450 efter Kristus.

Allt som rör begravningen – skelettets ställning, krukhuvudet och hur begravningen utförts – tyder på en planerad, respektfull jordfästning. ”Så gör man inte med sin fiende”, säger Christina Conlee. Isotopanalyser av den unge mannens ben slår fast att han levde i den omedelbara närheten och alltså var lokal snarare än en främmande krigsfånge. Christina Conlee antar att skelettet härrör från ett rituellt offer. ”Även om man har hittat troféhuvuden från hela nascatiden finns det tecken på att de blev vanligare mitt i och i slutet av perioden och dessutom i tider med stor press på naturen, till exempel torka”, säger hon. ”Om detta var ett offer, var det till för att försöka blidka gudarna, kanske på grund av torka eller missväxt.”

Det råder ingen större tvekan om att vatten – eller snarare bristen på det – hade blivit av största vikt under nascakulturens sista tid, ungefär mellan år 500 och 600. I Palpaområdet har geofysiker upptäckt att öknens östra kant kröp upp omkring 20 kilometer i dalarna mellan år 200 och 600 och nådde en höjd av cirka 2000 meter. Motsvarande flyttade de tätbefolkade områdena vid flodoaserna omkring Palpa längre upp i dalarna, som om de försökte fly undan det torra klimatet. ”I slutet av 500-talet efter Kristus kulminerade torkan, och nascasamhället gick under”, konstaterade Bernhard Eitel och Bertil Mächtle nyligen i en vetenskaplig artikel. Omkring år 650 hade det mera militaristiska Waririket (Huaririket), som utvidgade sitt territorium från sitt säte i det centrala höglandet, ersatt nasca i ökenområdena söderut.

”Det var inte bara klimatförhållanden som fick den tidiga nascakulturen vid Cahuachi att duka under, och det samma kan vi säga generellt om slutet på nascakulturen”, säger Johny Isla. ”Kristillstånd uppstod, eftersom det fanns mer vatten i vissa dalar än i andra, och ledarna i de olika dalarna kan ha legat i konflikt.”

Arvet från nasca lever naturligtvis vidare i linjerna, och även om de flesta kommer för att beundra dem från luften, har det som jag har sett och hört övertygat mig om att man inte på allvar kan förstå geoglyferna såvida man inte har upplevt dem till fots. Under ett av våra samtal har Johny Isla beskrivit känslan av att gå på dessa heliga stigar. ”Man kan känna det”, säger han. Jag skulle gärna vilja uppleva den känslan och frågar honom om vi kan gå längs några av linjerna på Cresta de Sacramento, som är en liten bergskam norr om staden Palpa.

Vi möts i gryningen en vintermorgon i augusti, då dimman strömmar genom dalen under oss, och solen fortfarande står lågt under Andernas utlöpare i öster. Medan vi försiktigt går över en stor trapets på högslättens ökenjord, är Johny Isla lika mån om det heliga landskapet som en planskötare om en golfbana, och lägger tillbaka lösa stenar, som om de vore tuvor på en green. Efter åtskilliga minuters försiktig vandring befinner vi oss på en gammal spiralstig – ännu en vanlig form i nascageoglyferna.

Medan vi vandrar längs spiralstigen, hamnar jag naturligt öga mot öga med varenda punkt i omgivningen åt alla väderstreck: Palpadalen i söder, kustbergen i väster, det lokala ”heliga berget” (Cerro Pinchango) i norr, och i öster Andernas utlöpare med sin gudomliga makt att leda vatten till de sårbara vattendrag som vindlar genom Nazcas avrinningsområde, och vattnar de frön av civilisation som har såtts i denna i övrigt mycket torra miljö. Hade jag för mycket länge sedan klivit in på denna ringlande stig, skulle jag även ha stått ansikte mot ansikte med alla de andra bedjande som gick på samma stig. Nascafolkets bönevandring måste ha stärkt de sociala relationerna till andra människor såväl som förhållandet till gudarna.

”Titta!” utbrister Johny Isla plötsligt. Solen har gått upp över förbergen, och det låga morgonljuset kastar långa skuggor över geoglyfen. Det är som om spiralen svävar över landskapet, och dess stenrand står skarpt avtecknad i relief.

När jag fortsätter till fots runt i spiralens kurvor, går det upp för mig att en av de ”mystiska” nascalinjernas viktigaste funktioner inte alls är något mysterium. Geoglyferna har utan tvekan gett nascafolket en märkbar, ritualiserad påminnelse om att deras öde var knutet till omgivningen med dess naturskönhet. I varje linje eller krökning som de skrapat fram ur ökenjorden kan man avläsa deras vördnad inför naturen, i tider med överflöd såväl som i tider med hopplös nöd. När man placerar sina fötter på deras heliga plats, bara för ett kort och ödmjukt ögonblick, kan man känna det.

Läs också

Kanske är du intresserad av...