”Tidskapsel från Sidenvägen”

För en religion som bygger på doktrinen om alltings obeständighet, måste den eviga sandflykten i Kinas öknar i väster ha framstått som den perfekta inramningen för så praktfulla konstnärliga verk. Det mirakulösa med grottorna i Mogao är dock inte deras förgänglighet utan snarare deras osannolikt långa existens.

24 juni 2010

För en religion som bygger på doktrinen om alltings obeständighet, måste den eviga sandflykten i Kinas öknar i väster ha framstått som den perfekta inramningen för så praktfulla konstnärliga verk. Det mirakulösa med grottorna i Mogao är dock inte deras förgänglighet utan snarare deras osannolikt långa existens.

Grottorna höggs ut mellan 300- och 1300-talet, och deras tunna lager av målad strålglans har överlevt krig, plundring, glömska och naturens härjningar. I århundraden var de till hälften begravda i sand, men i dag betraktas det avsides belägna komplexet som en av världens största skattkammare för buddhistisk konst. Grottorna är dock inte bara ett religiöst monument. Målningarna, skulpturerna och skriftrullarna ger även en skymt av det multikulturella samhälle som i tusen år blomstrade här vid den en gång så mäktiga korridoren mellan öst och väst.

Kineserna kallar dem för Mogaoku, eller ”grottor utan motstycke”. Det är emellertid inte ett namn som förmår fånga deras skönhet och väldiga omfattning. Av de nästan 800 grottor som mejslats ut ur klippan är 492 dekorerade med utsökta väggmålningar, som tillsammans täcker över 46000 kvadratmeter – omkring 40 gånger större än ytan i Sixtinska kapellet. Grottorna är även dekorerade med mer än 2000 skulpturer, och några av dessa hör till periodens allra förnämsta. Till för lite över hundra år sedan, när skattjägare korsade den stora öknen, innehöll en sedan länge dold kammare även tiotusentals uråldriga texter.

Oavsett om de resande tog den långa rutten norröver eller den svårare vägen i söder möttes de i Dunhuang. Karavanerna kom lastade med exotiska varor och en doft av fjärran länder. Deras viktigaste gods var dock idéer – konstnärliga och religiösa. Det är inte konstigt att målarna i Mogao gav sina målningar mängder av främmande element, från pigment till metafysik.

”Grottorna är en tidskapsel från Sidenvägen”, säger Fan Jinshi, som är direktör för Dunhuangakademin, som har ansvaret för forskning, bevaring och turism på platsen. Fan Jinshi är en livlig, gråsprängd, 71-årig arkeolog, som har arbetat i grottorna i 47 år, ända sedan hon 1963 anlände som nyutbildad från Pekings universitet. De flesta andra sevärdheter längs Sidenvägen har slukats av öknen eller förstörts av senare imperier, säger arkeologen. Mogaogrottorna har dock bevarats någorlunda intakta, och deras kalejdoskop av väggmålningar fångar det tidiga mötet mellan öst och väst. ”Mogaos historiska betydelse kan inte överskattas”, säger Fan Jinshi. ”På grund av den geografiska placeringen vid en transitpunkt på Sidenvägen kan man se hur kinesiskt och främmande inflytande blandas på så gott som varenda väggmålning.”

I dag möts öst och väst på nytt i Dunhuang, denna gång för att hjälpas åt att rädda grottorna från vad som kan vara det största hotet i deras 1600 år långa historia. Väggmålningarna i Mogao har alltid varit sköra, och det mycket tunna lagret färg är fångat i en påfrestande kamp mellan berget och luften. De senaste åren har målningarna utsatts för ett gemensamt angrepp från naturkrafterna och strömmen av turister. I en insats för att bevara Sidenvägens mästerverk och minska turismens inverkan har Fan Jinshi tagit hjälp av expertgrupper från hela Asien, Europa och USA. Det är ett kulturellt samarbete, som är ett eko av grottornas ärofyllda historia – och som kanske kan säkra deras överlevnad.

Grottorna började som en vision av ljus. En kväll år 366 efter Kristus såg en kringvandrande munk vid namn Yuezun tusen gyllene buddhor stråla på en klippa. Synen inspirerade honom att hugga ut ett litet meditationsrum i klippan, och andra följde snart hans exempel. De första grottorna var inte större än kistor. Inom kort började munkordnar hugga ut större grottor för offentliga ceremonier, och de prydde helgedomarna med bilder av Buddha. Det är dessa tidiga grottor som gett inspiration till beteckningen ”De tusen buddhornas grottor”.

Deras målardukar bestod bara av lera från floden blandad med halm, men på dessa enkla ytor visade målarna i Dunhuang genom århundradena utvecklingen i kinesisk konst – och förvandlingen av buddhismen till en kinesisk tro.

En av de kreativa höjdpunkterna i Mogao kom på 600- och 700-talet, när Kina var ett både öppet och mäktigt rike. Trafiken på Sidenvägen var livlig, buddhismen blomstrade, och Dunhuang lydde under Kinas huvudstad. Tangdynastins målare gav prov på en säker kinesisk stil och täckte hela väggar med buddhistiska berättelser återgivna in i minsta detalj. Deras färger, rörelse och naturalism gav liv åt de fiktiva landskapen. Senare vände sig Mittens rike inåt för att till slut skärma av sig från resten av världen under Mingdynastin på 1300-talet.

”Till skillnad från indiska buddhister ville kineserna veta allt om hur livet efter döden såg ut”, säger Zhao Shengliang, som är konsthistoriker vid Dunhuangakademin. ”Syftet med all färgen och rörelsen var att visa pilgrimerna ”Det rena landets” skönhet – och att övertyga dem om att det var äkta. Grottmålarna fick det att kännas som om hela universum var i rörelse.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...