Turismen hotar grottorna

Fan Jinshi hade ingen tanke på att bli ­grottornas väktare. När hon 1963 kom till Dunhuangakademin från Shanghai som 23-åring, trodde hon inte ens att hon skulle klara ett år på denna utpost, definitivt inte ett helt liv. Visserligen var Mogaogrottorna imponerande, men hon ogillade maten, bristen på rinnande vatten och det faktum att allting – husen, sängarna, stolarna – verkade vara gjort av lerjord.

24 juni 2010

Fan Jinshi hade ingen tanke på att bli grottornas väktare. När hon 1963 kom till Dunhuangakademin från Shanghai som 23-åring, trodde hon inte ens att hon skulle klara ett år på denna utpost, definitivt inte ett helt liv. Visserligen var Mogaogrottorna imponerande, men hon ogillade maten, bristen på rinnande vatten och det faktum att allting – husen, sängarna, stolarna – verkade vara gjort av lerjord.

Så kom Kulturrevolutionen 1966, då ordförande Maos regim förstörde buddhisttempel, kulturföremål och symboler för allt främmande i hela Kina. Mogaogrottorna var ett naturligt mål. Fan Jinshis grupp slapp inte undan oron. Det var 48 anställda, som delades upp i ett tiotal revolutionära fraktioner och sedan tillbringade tiden med att fördöma och förhöra varandra. Trots den bittra interna striden var fraktionerna dock eniga om en sak: Mogaogrottorna skulle ingen få röra. ”Vi spikade igen alla ingångarna till grottorna”, säger Fan Jinshi.

Ett halvt sekel senare står arkeologen i spetsen för ett helt annat slags kulturrevolution. Medan eftermiddagssolen strömmar in på den lilla kvinnans kontor på Dunhuangakademin, slår hon ut med armen mot den gråbruna klippsidan utanför fönstret. ”Grottorna har i princip alla tänkbara skavanker”, säger hon och räknar upp de skador som beror på sand, vatten, sot från eldar, salt, insekter, solljus – och turister. Fan Jinshi leder 500 anställda, men hon insåg redan på 1980-talet att akademin skulle behöva hjälp från utländska konservatorer. Det låter kanske enkelt, men att samarbeta med utlänningar på sådana högborgar för kinesiskt kulturarv är en synnerligen känslig fråga – och plundringen av Mogaogrottorna för hundra år sedan fungerar som en effektiv varning.

Utanför Fan Jinshis fönster har himlen i flera dagar varit molnfri och duvblå, men plötsligt mörknar den. En sandstorm är under uppsegling. Fan Jinshi tar knappt någon notis om den, mer än som en påminnelse om det första projekt som hon genomförde tillsammans med en av de partners som samarbetat längst med akademin, nämligen det amerikanska Getty Conservation Institute (GCI). För att förebygga den invasion av sand som begravt några av grottorna och skadat målningarna, ställde GCI upp stängsel i en vinkel på dynerna ovanpå klippan. Det sänkte vindhastigheten till hälften och minskade sandflykten med 60 procent. I dag har akademin skickat ut bulldozers och arbetare för att plantera breda bälten med ökengräs för att uppnå samma effekt.

Den mest arbetskrävande insatsen sker dock inne i grottorna. GCI har satt upp apparater som mäter luftfuktigheten och temperaturen i grottorna och nu även mäter genomströmningen av turister. GCI:s största projekt pågick i grotta 85, en grotta från Tangdynastin, där institutet i samarbete med konservatorer från Dunhuangakademin under åtta år utvecklade en särskild cementvälling för att fästa bitar av väggmålningar som lossnat från stenytan.

På en så gammal plats uppstår det massor av etiska dilemman. Konstinstitutet Courtauld vid University of London använder grotta 260, som är från 500-talet, som studieobjekt. I grottan har kinesiska studerande nyligen använt små dammsugare för att rengöra ytan på tre små avbildningar av Buddha. Nu strålar plötsligt Buddhas röda kläder, medan de tidigare var nästan osynliga. ”Det är underbart att se färgerna”, säger konservatorn Stephen Rickerby, som koordinerar projektet. ”Men vi är ambivalenta. Dammet innehåller salter som kan förstöra färgen, men när dammet avlägsnas utsätts färgen för ljus, vilket kommer att få den att blekna.”

Det är det dilemma Fan Jinshi står inför: hur kan man bevara grottorna, samtidigt som man visar upp dem för en allt större publik? År 2006 nådde antalet turister som besökte Mogao över en halv miljon. Intäkterna har hållit Dunhuangakademin igång, men fukten från turisternas andedräkt kan mer än någon annan enskild faktor förstöra väggmålningarna. Turismen är i dag begränsad till 40 grottor, som är öppna enligt ett löpande schema, tio åt gången.

Digital teknik kan vara en lösning. I kölvattnet på ett fotodigitaliseringsprojekt, Mellon International Dunhuang Archive, som pågått i 23 grottor i samarbete med en amerikansk välgörenhetsorganisation, har akademin inlett ett eget flerårigt program, som ska digitalisera alla de 492 utsmyckade grottorna. Hittills har personalen blivit klar med 20. Det sker parallellt med en internationell insats för att digitalisera de skriftrullar från grotta 17 som är utspridda runt om i världen.

Fan Jinshis dröm är att föra samman de digitala arkiven från öst och väst för att återskapa den tredimensionella upplevelsen av grottorna – inte på själva platsen utan i ett nytt, fint besökscenter, som planeras 24 kilometer därifrån. Centret är än så länge på ritbordet, men Fan Jinshi tror att återföreningen av alla Mogaos skatter på en enda plats, även om det bara är virtuellt, kan garantera att deras prakt aldrig begravs i sanden igen. ”Det skulle vara ett sätt att bevara dem för evigt”, säger arkeologen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...