De kristna arabernas flykt

Fångade mitt i den bittra striden mellan judar och muslimer tvingas allt fler kristna araber ut ur det heliga landet.

30 mars 2010 av Don Belt

Påsken i Jerusalem är inget för känsliga. Den gamla staden, som även en lugn dag sjuder av kaos, verkar löpa helt amok under dagarna före högtiden. Tiotusentals kristna från hela världen väller in i staden likt en invasionsarmé och trängs längs de smala gatorna och gränderna på Via Dolorosa, smärtans väg.

De kommer för att det var här kristendomen började. Här och runt Jerusalem ligger de steniga kullar där Jesus levde, predikade och dog. Det var här hans anhängare senare bad, blödde och kämpade om arvet efter hans lära. Tillsammans med judiska konvertiter i Palestinas och Syriens grottor var araberna några av de första som förföljdes på grund av den nya tron, och de första som kallades kristna. Området, som framför allt förr kallades Levanten, är det geografiska område som omfattar dagens Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och de palestinska områdena. Det var här som flera hundra kyrkor och kloster byggdes efter att den romerske kejsaren Konstantin den store år 313 legaliserade kristendomen och utropade sin levantinska provins till heligt land. Även efter att arabiska muslimer år 638 erövrade området, förblev det övervägande kristet.

Ironiskt nog var det under korstågen (1095–1291) som de kristna araberna inledde den långa tillbakagången mot minoritetsstatus. Korsfararna dödade dem ihop med muslimerna, och de fastnade i korselden mellan islam och det kristna väst. I dag är de som växer upp som kristna i området representanter för en glömd värld, och de bär den tidiga kristna kyrkans inbitna och jagade själ med sig. Deras församlingar, som är sammansatta av olika ortodoxa, katolska och protestantiska sekter, har de senaste 100 åren krympt från en fjärdedel av befolkningen till cirka åtta procent. Den nuvarande generationen utvandrar av ekonomiska skäl, för att komma bort från de våldsamma oroligheterna i området, eller för att de i väst har släktingar, som hjälper dem att emigrera. Det betyder tråkigt nog att området mister några av de bäst utbildade och politiskt mest moderata invånarna: just de personer som dessa samhällen allra minst har råd att vara utan. Så bland de kristna araberna i Jerusalem råder det under påsken en upprymdhet, som om de har fått välbehövlig förstärkning efter en lång och ensam kamp.

I en liten lägenhet i utkanten av staden håller ett ungt, kristet, palestinskt par, som jag väljer att kalla Lisa och Mark, på att göra familjen redo för strid. Lisa, som fortfarande är iförd jeans och T-shirt, försöker med stort besvär ta på deras ett och ett halvt år gamla dotter, Nadia, en vit påskklänning. Under tiden försöker Mark förgäves hindra deras treårige son, Nate, från att förstöra ett par helt nya byxor med tillhörande väst, som de med möda fått på honom. Mark är en stor, hetlevrad man, och han får en irriterad rynka i pannan. Klockan är åtta denna kyliga marsmorgon, och han svettas redan kraftigt.

Det är en mycket speciell påsk, för Mark har för första gången fått lov att fira den ihop med familjen i Jerusalem. Han kommer från Betlehem på Västbanken, så hans identitetshandlingar är utfärdade av de palestinska myndigheterna, och Israel måste ge honom tillåtelse att komma på besök. Lisas familj bor i Jerusalems gamla stadsdel, och hon har israeliska identitetshandlingar. Trots att Mark och Lisa har varit gifta i fem år och har en lägenhet i förorterna, kan de enligt israelisk lag inte bo under samma tak. Därför bor Mark hos sina föräldrar i Betlehem. Det är knappt en mil bort, men det skulle lika gärna ha kunnat vara tio, för Betlehem ligger på andra sidan av en israelisk kontrollstation och den sju meter höga betongvall som kallas Muren.

Det är deprimerande att ”80 procent av de kristna killar som jag växte upp med har rest utomlands för att hitta arbete”, säger Mark. Han förstår dock varför. Han är utbildad socialarbetare och har i snart två år sökt alla typer av arbete. ”Man omges av den här enorma muren, och det finns inga arbeten att få tag i. Det är som ett vetenskapligt försök. Om man håller råttor inspärrade i ett slutet rum och gör rummet mindre och mindre för varje dag, samtidigt som man placerar ut nya hinder och hela tiden ändrar reglerna, så blir råttorna efter ett tag tokiga och börjar äta varandra. Det är så det är.”

Stress är normen för alla som bor i Israel eller i de palestinska områdena. De 196500 kristna araberna av palestinsk och israelisk härkomst, som sedan 1894 har gått från tretton procent av befolkningen till under två procent, befinner sig dock i ett extra syrefattigt rum mellan traumatiserade israeliska judar och motsvarande palestinska muslimer, vars alltmer militanta beteende hänger ihop med regionala islamistiska rörelser, som ibland ger sig på de kristna araberna. Under de senaste tio åren ”har det gått snabbt utför för de kristna arabernas situation”, säger Razek Siriani, som arbetar för det mellanöstliga kyrkorådet MECC i den syriska staden Aleppo.

”Till antalet är vi kraftigt underlägsna, och vi omges av arga röster.” De kristna i väst har gjort det hela värre, hävdar han och återger många kristna arabers uppfattning.”Det beror på vad kristna i väst med USA i täten har gjort i öst”, säger han med hänvisning till krigen i Irak och Afghanistan, USA:s stöd till Israel och Bush-regeringens hot om ”systemskifte”. ”För många muslimer, inte minst de fanatiska, är det korstågen på nytt, kristendomens krig mot islam. Och eftersom vi är kristna ser de även oss som fienden.”

Mark och Lisa har som så många andra kristna araber en pågående diskussion om huruvida de ska lämna sitt hemland en gång för alla. Mark har en bror i Irland och en i San Diego i Kalifornien, och han har själv bott några år i USA. Han har uppehålls- och arbetstillstånd där och arbetade i Kalifornien, när han 2004 gifte sig med Lisa i Jerusalem. Hon försökte bo i San Diego under en tid, men saknade sin familj, så paret flyttade tillbaka, när de hade fått Nate.

Som araber var det en ögonöppnare för dem att bo i USA efter elfte september. ”Amerikanerna har aldrig hört om kristna araber. De tror att alla araber är muslimer, det vill säga terrorister, och att kristendomen uppfunnits i Italien eller något åt det hållet”, säger Mark.

Läs också

Kanske är du intresserad av...