Möt isdykaren Rhian Waller

Rhian Waller är en av våra utvalda våghalsar i serien av porträtt av modiga män och kvinnor som tänjer på gränserna inom sina fält.

13 mars 2013 av Pat Walters

Rhian Waller hade i tio år studerat djuphavskoraller genom fartygsventiler och via videobilder från fjärrstyrda ubåtar omkring 1000 meter under havsytan. Korallerna utgör grundvalen för ett ekosystem som i allt större omfattning skadas av fisketrålar, men eftersom dessa långsamt växande livsformer är så svåra att komma åt, vet forskarna fortfarande ganska lite om dem. För några år sedan upptäcktes emellertid några av samma korallarter på grunt vatten i Alaskas fjordar. Där är vattnet grunt nog för att det ska gå att dyka till korallerna. Enda problemet för den 34-åriga marinbiologen vid University of Maine i USA var att hon aldrig hade dykt tidigare.

Vatten som närmar sig fryspunkten är knappast optimalt att börja dyka i. Det har du rätt i, det är ganska extremt. Vattentemperaturen ligger i regel på omkring 1 °C. Efter fem minuter i vattnet är huvud och händer så bedövade att man inte känner dem. På sommaren, när glaciärerna smälter, kan man råka ut för mycket kraftiga strömmar. Sikten kan också vara ganska dålig på grund av allt sediment från glaciärerna.

Du är bokstavligt talat nedsänkt i isvatten. Är du aldrig rädd? Vi är extremt försiktiga. Men jag måste medge att det förekommit läskiga ögonblick. Under en dykning var sikten så dålig att jag inte kunde se min egen armbåge. Jag var på väg ned längs en lodrät vägg i fjorden. Jag höll tag i min dykpartners tuber, men släppte dem för att ta fram en provtagningspåse. Jag tittade bara bort en sekund, och så var han försvunnen. Plötsligt kunde jag inte se något som helst – inte väggen, inte mina händer, inte mina fötter. Jag började få lock för öronen. Jag var tvungen att titta på bubblorna för att räkna ut vilket håll som var uppåt.

Är det värt risken? Absolut. Det är svårt att beskriva känslan av att rent faktiskt simma runt mellan exemplar av en djuphavsart som man tidigare bara sett på en skärm ? att se kolonier av dessa jättelika, nästan två meter höga, röda Primnoa pacifica-koraller sticka ut från fjordväggen, att studera polypdjuren, röra vid dem och se tentaklerna dra sig tillbaka. Jag tänkte genast på vilka möjligheter som erbjuds genom att man kan komma tillbaka och studera samma plats två gånger, vilket är i stort sett omöjligt i djuphavet. Jag håller fortfarande på att plöja igenom alla data, men för många av dessa koraller tycks fortplantningscykeln ta betydligt längre tid än vi har trott, vilket gör dem – och därmed hela ekosystemet – ännu mer sårbart för påverkan från människor.

Läs också

Kanske är du intresserad av...