Ekonomi kontra miljö

Det är lätt att förstå varför ekonomer ­hyllar staden och ser den som välståndets motor. Aningen knepigare är det för miljövännerna. I takt med att inkomsterna i städerna ökar, stiger nämligen även konsumtionen, vilket leder till mer föroreningar.

9 december 2011

Det är lätt att förstå varför ekonomer hyllar staden och ser den som välståndets motor. Aningen knepigare är det för miljövännerna. I takt med att inkomsterna i städerna ökar, stiger nämligen även konsumtionen, vilket leder till mer föroreningar.

Om det man värdesätter mest är naturen framstår städer som tätpackade högar av förödelse – tills man ser på alternativet: att sprida ut förödelsen över ett större område. Ur ekologisk synvinkel vore en ”tillbaka till naturen-filosofi” katastrofal, säger den ansedde miljövännen Stewart Brand, som i många år pläderade för en hållbar livsstil i naturen. Numera är han en förespråkare för urbanisering. Städerna gör det möjligt för hälften av världens befolkning att bo på cirka fyra procent av den odlingsbara jorden, vilket ger mer plats åt öppna landskap.

Mätt per invånare utgör stadsbon en mindre belastning på miljön även på andra sätt, menar författaren David Owen i sin bok Green metropolis. Städernas kloaker, vägar och elledningar är kortare och därmed mindre resurskrävande. Stadsbornas lägenheter behöver inte lika mycket energi för uppvärmning, nedkylning och ljus som enfamiljshus. Framför allt kör folk i tätbefolkade städer mindre bil. I många städer ligger energiförbrukningen och koldioxidutsläppen per capita långt under landsgenomsnittet.

I utvecklingsländer är städerna ännu mer tätbefolkade och gör följaktligen av med betydligt mindre resurser. Det beror dock mest på att fattiga människor inte konsumerar så mycket. Runt en miljard stadsbor i utvecklingsländer lever utan rent vatten, toaletter och sophämtning. Enligt FN:s beräkningar är det sådana städer som fram till år 2050 kommer att absorbera merparten av världens befolkningstillväxt, över två miljarder människor. Hur deras regeringar förhåller sig till det kommer att påverka oss alla.

Många regeringar reagerar på samma sätt som man gjorde i Storbritannien på Londons tillväxt under 1800-talet: genom att försöka hindra den. Enligt en FN-studie har 72 procent av utvecklingsländerna vidtagit åtgärder för att hindra strömmen av människor till städerna. Det är dock fel att betrakta urbaniseringen som någonting negativt i stället för en ofrånkomlig del av utvecklingen, säger David Satterthwaite, som är rådgivare åt regeringar och organisationer som arbetar för förbättrade villkor i slumområden runtom i världen.

”Snabb tillväxt skrämmer mig inte”, säger han. ”Jag träffar afrikanska borgmästare som säger: ’Det är alldeles för många som flyttar hit!’ Jag säger till dem: ’Nej, problemet är att ni inte klarar av att hantera situationen.’”

Det finns ingen entydig modell för hur man bör förhålla sig till snabb urbanisering, men det finns städer där man har lyckats bra. En av dessa är Sydkoreas huvudstad Seoul.

Seouls befolkning växte från knappa tre miljoner år 1960 till tio miljoner år 2000. Under samma period gick Sydkorea från att vara ett av världens fattigaste länder med en bruttonationalprodukt per capita på motsvarande 660 kronor till att bli rikare än vissa länder i Europa.

Det har varit en snabb förändring, vilket märks tydligt. När man kör in till Seoul på motorvägen som går längs Hanfloden passerar man ett hav av i stort sett identiska bostadshus i betong, vart och ett med ett stort nummer för att man ska kunna skilja dem åt. För inte så länge sedan bodde emellertid många koreaner i plåtskjul. Utvändigt ser kanske husen trista ut, men invändigt är det ”varmt och praktiskt”, säger stadsplaneraren Yeong-Hee Jang.

Varje stad är en unik blandning av planerat och oplanerat, av element som medvetet har formats av de styrande och andra som med tiden har växt fram som ett resultat av invånarnas egna önskemål. Seoul var planerat från första början. Munkarna som år 1394 valde platsen åt kung Taejo, Chosendynastins grundare, följde uråldriga fengshuiprinciper. De placerade kungens palats på en framträdande plats med Hanfloden framför och ett stort berg bakom, som skyddade det mot nordanvinden.

I 500 år höll sig staden i stort sett innanför en 16 kilometer lång mur. Det var en avskild stad med många vetenskapliga institutioner och några hundratusen invånare. Sedan kom 1900-talet och förändrade precis allt.

Läs också

Kanske är du intresserad av...