En värld av städer

Därför är storstäder den bästa lösningen på jordens växtvärk.

9 december 2011 av Robert Kunzig

När Jack the Ripper härjade i London och staden gick igenom en svår tid bodde det även en saktmodig stenograf vid namn Ebenezer Howard i den brittiska huvudstaden. Han är värd att nämna eftersom han än i dag påverkar vårt sätt att se på städer.

Ebenezer Howard var skallig, ståtade med en buskig mustasch som täckte munnen, bar stålbågade glasögon och hade en något förvirrad, filosofisk uppsyn. Han fann ingen större tillfredsställelse i sitt arbete med att skriva ner andra människors tal, så han experimenterade med spiritism, talade det nyligen uppfunna språket esperanto och uppfann på egen hand en skrivmaskin för stenografi.

Dessutom drömde han om en bit egen mark. Det hans familj behövde, skrev han till sin fru 1885, var ett hus med ”en riktigt fin trädgård där man kanske får plats med en tennisbana på gräsmattan”. Efter att på bara sex år ha satt fyra barn till världen i en trång hyresbostad kom Ebenezer Howard på hur man skulle kunna göra London mindre överbefolkat.

På 1880-talet växte London explosionsartat. Staden var full av människor som hade en betydligt mer utsatt situation än Ebenezer Howard. Slumkvarteren där Jack the Ripper strövade omkring på jakt efter offer var närmast obeskrivliga. ”I vartenda rum i dessa ruttna, stinkande hyreshus bor en familj, ofta två”, skrev prästen Andrew Mearns, som arbetade för att förbättra stadens fattiga invånares levnadsvillkor.

”En hälsovårdsinspektör har rapporterat om en källare med en far, en mor, tre barn och fyra grisar! … På en annan plats fann man en fattig änka, hennes tre barn och ett barn som hade varit dött i 13 dagar.” Invånarna i det viktorianska London kallade den sortens slum för djuravelskolonier. Stadsplaneringen på 1900-talet var en direkt följd av 1800-talets fasansfulla städer.

Märkligt nog började alltihop med Ebenezer Howard. I en tunn bok som han själv gav ut 1898 presenterade han sin vision av hur mänskligheten borde leva. Hans vision var så övertygande att den amerikanske arkitekturkritikern Lewis Mumford ett halvt sekel senare förklarade att den ”lade grunden till en ny epok inom stadsutvecklingen”.

Flodvågen av människor som flyttade från landsbygden till städerna måste stoppas, ansåg Ebenezer Howard. Detta kunde man åstadkomma genom att locka folk bort från de sjukdomsalstrande storstäderna till nya, självständiga ”trädgårdsstäder”. Invånarna i dessa små enklaver skulle leva i en ”fröjdefull förening” av stad och landsbygd.

De skulle få bo i trevliga hus med trädgårdar i stadens centrum, gå till jobbet på fabrikerna i stadens ytterområden och få sin mat från gårdar i ett grönt bälte som omgav staden – och som samtidigt hindrade staden från att breda ut sig till landsbygden. När en stad hade expanderat till det gröna bältet – 32000 invånare var lagom, tyckte Ebenezer Howard – var det dags att uppföra en ny. I sitt välkomsttal år 1907 till 500 esperantoentusiaster i Letchworth, den första trädgårdsstaden, gjorde Ebenezer Howard den djärva förutsägelsen (på esperanto) att såväl det nya språket som hans nya utopier snart skulle spridas runtom i världen.

Han hade rätt om människors ökade behov av plats, men fel om storstädernas framtid: det är urbaniseringsvågen som har spridit sig över världen. I de industrialiserade länderna och i Latinamerika har den snart nått sitt maximum – över 70 procent av invånarna där bor i tätorter.

I stora delar av Asien och Afrika strömmar människor fortfarande till städerna. De flesta stadsbor lever i städer med under en halv miljon invånare, men städerna har blivit både större och fler. På 1800-talet var London världens enda stad med över fem miljoner invånare. I dag finns det 54 stycken och de flesta ligger i Asien.

I dag är synen på urbaniseringen positiv. De senaste 10–20 åren har experternas sätt att se på städer förändrats avsevärt. Trots att precis lika vedervärdiga slumkvarter som dem i 1800-talets London är vanliga i dag kan man inte längre likna storstaden vid en cancersvulst, som man tidigare har gjort.

Nu när jordens befolkning är på väg mot nio eller tio miljarder framstår tätbefolkade storstäder snarare som en lösning, den bästa möjligheten att lyfta människor ur fattigdom utan att samtidigt förstöra planeten.

Prenumerera

Sju miljarder människor i världen. Följ med i utvecklingen. Prenumerera på National Geographic

Läs också

Kanske är du intresserad av...