Försök att förhindra "kreativitetskris"

Singapores regering är inte ovetande om fallgroparna i det hårt reglerade samhället. Ett bekymmer är ”kreativitetskrisen”, oron för att den vikt man lägger vid utantillinlärning i Singapores skolor inte bidrar till att skapa radikalt nya idéer. Försöken att befrämja originalitet misslyckas dock helt. Ett exempel är när Scape, en grupp som försöker skapa kontakt med de unga öppnade en ”graffitimur.” Ungdomar fick besked om att de skulle skicka in graffitiskisser för bedömning, och de utvalda skulle sedan målas på en viss mur vid en bestämd tidpunkt.

29 juli 2010

Singapores regering är inte ovetande om fallgroparna i det hårt reglerade samhället. Ett bekymmer är ”kreativitetskrisen”, oron för att den vikt man lägger vid utantillinlärning i Singapores skolor inte bidrar till att skapa radikalt nya idéer. Försöken att befrämja originalitet misslyckas dock helt. Ett exempel är när Scape, en grupp som försöker skapa kontakt med de unga öppnade en ”graffitimur.” Ungdomar fick besked om att de skulle skicka in graffitiskisser för bedömning, och de utvalda skulle sedan målas på en viss mur vid en bestämd tidpunkt.

Motsvarande har regeringen genomfört en kampanj mot bruket av ”singlish”, en multikulturell blandning av malajsiska, hokkien-kinesiska, tamil och engelsk gatudialekt, som är Singapores stora lingvistiska bedrift. När man sitter på ett Starbucks-café och hör tonåringar säga till exempel ”You blur like sotong, lah!” (ungefär: ”Du är dummare än en bläckfisk, killen!”), verkar singlish vara ett perfekt angrepp mot just den konformitet som regeringen säger sig vilja komma åt. Å andra sidan är en av de stora paradoxerna med singlish det ironiska förhärligandet av den billiga, pråliga ”Ah Beng”-kulturen bland invandrade kinesiska bråkstakar och deras solglasögonprydda malajsiska motsvarigheter. Det går dock inte för sig i en värld där LKY förespråkar så kallad ”selektiv parbildning” – idén att lika barn leker bäst, att akademiker bara bör gifta sig med andra akademiker för att därmed höja nationens standard.

Det kanske mest oroväckande problemet just nu är ett resultat av den extremt framgångsrika kampanjen för att begränsa antalet födslar, som genomfördes på 1970-talet under parollen ”Två är nog.” I dag får singaporianer helt enkelt inga barn, så landet är beroende av immigranter för att befolkningen ska växa. Regeringen erbjuder babybonus och lång föräldraledighet, men det är inget som hjälper, om inte singaporianerna börjar ha mer sex med varandra. Enligt en undersökning som genomfördes av kondomtillverkaren Durex har singaporianerna mindre sex än nästan alla andra i världen. ”Vår befolkning blir allt mindre”, konstaterar LKY. ”Vårt födelsetal är 1,29. Det är en oroväckande omständighet.” Det skulle kunna vara det ödesdigra felet i Singaporemodellen: att den slutar med att singaporianerna utplånas.

Det finns dock en fördel med denna sociala konstruktion. Man kunde ana den under nationaldagsshowens ”We Are the World”-nummer. På scenen fanns representanter från Singapores största etniska grupper, kineser, malajer och indier, alla iförda färgsprakande dräkter. Efter oroligheter på 1960-talet införde regeringen ett strängt kvoteringssystem i statliga bostadsområden för att se till att etniska grupper inte skapade ghettokvarter. Åtgärden har möjligen mer att göra med kontroll av befolkningen än med en önskan om verklig harmoni mellan olika grupper, men hur sockersött det än var, var det under repetitionerna svårt att inte bli berörd av den uppriktiga uppvisningen av broderskap. Oavsett hur konstruerat det var, är det något som är utpräglat singaporianskt. Det är en realitet. Oavsett befolkningens klagomål – och som LKY säger: ”Singaporianerna är mästare på att beklaga sig” – är landet deras hem, och de älskar det trots allt. Det är svårt att inte ryckas med och tycka om det för deras skull.

Det intressanta är emellertid att saker och ting håller på att förändras. I ett berömt citat säger Lee Kuan Yew: ”Om jag känner att något är fel, när ni lägger mig i graven, reser jag mig igen.” Det kan emellertid vara att gå för långt i tron på ledarens förmåga. ”Vi vet alla att LKY ska dö en dag”, säger Calvin Fones, som är psykiater med klinik på Gleneagles Hospital på Orchard Road. Calvin Fones jämför sitt hemland med en människa som växer upp. ”När landet var ungt behövdes det förnuftig övervakning. En fast hand. Nu befinner vi oss i vår tidiga ungdom, vilket kan vara en period med frågor och problem. Att gå in i den utan patriarken blir en prövning.”

Den stora motorn för kulturell förändring är givetvis internet, ett cybersmolk i den auktoritära glädjebägaren. LKY medger att det är ett hot. ”Vi förbjöd Playboy på 1960-talet, och den är fortfarande förbjuden, det är sant, men med internet har man tillgång till mycket mer än man någonsin hade med Playboy.” Det kan verka motsägelsefullt att tillåta pornografi på nätet, medan man förbjuder tidskrifter. Det skulle dock vara meningslöst att försöka censurera internet, som man har försökt i Kina, säger LKY. Det är ett utpräglat pragmatiskt svar.

För bloggare som satirikern Mr. Brown och den kultiverat stridslystne Yawning Bread är det sålunda fritt fram att sprida synpunkter som man med största sannolikhet inte skulle hitta på den regeringstillknutna tidningen Straits Times sidor. Resultatet är att allt fler unga börjar ifrågasätta avvägningen mellan frihet och säkerhet – och även kräver en friare politik och mindre omfattande social kontroll.

Läs också

Kanske är du intresserad av...