Från ointressant till charmerande

Detta är mitt första besök i Fuling på över fem år, och det är första gången jag har blivit inbjuden till ett möte med en hög ämbetsman. På distriktsmyndighetens kontor i Fuling sitter jag och väntar på vicedirektör Liu Kang-zhong, som har skickat en grupp bestående av åtta ämbetsmän i förväg. Ämbetsmännen sitter längs ena sidan av ett konferensbord och jag sitter på den andra. Jag försöker mig förgäves på lite småprat. Det blir alldeles tyst i rummet och jag kommer till insikten att det till och med i en snabbt växande kinesisk stad finns stunder då tiden sniglar sig fram.

21 mars 2013

Detta är mitt första besök i Fuling på över fem år, och det är första gången jag har blivit inbjuden till ett möte med en hög ämbetsman. På distriktsmyndighetens kontor i Fuling sitter jag och väntar på vicedirektör Liu Kang-zhong, som har skickat en grupp bestående av åtta ämbetsmän i förväg. Ämbetsmännen sitter längs ena sidan av ett konferensbord och jag sitter på den andra. Jag försöker mig förgäves på lite småprat. Det blir alldeles tyst i rummet och jag kommer till insikten att det till och med i en snabbt växande kinesisk stad finns stunder då tiden sniglar sig fram.

Till slut harklar en av ämbetsmännen sig: "Har ni sålt en miljon exemplar av boken än?"

Det var ingen fråga jag hade förväntat mig att få, men den är lätt att besvara: Nej.

"Kommer den att filmatiseras?"

Jag säger att det har pratats lite grand om det, men det är allt.

"Det skulle vara mycket svårt att filmatisera boken", säger han. "Fuling är fullkomligt annorlunda nu än när ni bodde här. Man skulle inte kunna hitta bra platser att filma på, platser som ser ut som de gjorde då."

Alla reser sig när vicedirektör Liu Kang-zhong kommer in. Han är i 50–55-årsåldern, men han ser yngre ut: en man med fina drag och hårgelé i det svarta håret. Han bjuder alla på cigaretter av märket Emperor och börjar gå igenom statistik av ett slag som man bara hör i Kina. Under de senaste fem åren har Fulings bruttofaktorinkomst ökat med 20 procent om året och stadens ledning planerar för ytterligare 300000 invånare år 2015. Ett nytt industriområde har lockat till sig över 30 företag med utländska kapitalintressen, däribland flera som tillverkar battericeller till bilar och datorer. Alla lokala taxibilar och bussar körs i dag på naturgas för att minska föroreningarna. I väster har myndigheterna börjat bygga en ny satellitstad.

"Våra ögon har öppnats", säger Liu Kang-zhong. "När jag gick i skolan på 1970-talet kunde vi inte kommunicera med omvärlden. Nu har Kina varit ett öppet land ganska länge och vi har en rätt god bild av vad utlänningar tycker. Jag har läst delar av er bok. Tack för den xuanchuan ni har gett oss.” Ordet xuanchuan kan översättas på olika sätt. I vissa fall betyder det "PR" och i andra fall "propaganda". Vicedirektör Liu Kang-zhong ler brett och säger: "Fuling är ett bra exempel på en kinesisk storstad som amerikaner bör känna till."

Fåfäng som man är eftersträvar man som författare att skriva odödliga texter, men Fuling påminner mig om det faktum att orden är som kvicksilver. I varje ny tid, för varje nytt perspektiv förändras deras betydelse. Det är som Baiheliang, vars inskriptioner har fått en annan innebörd nu när de finns att läsa på ett undervattensmuseum. I dag vet alla som läser River Town att Kina har blivit en ekonomisk stormakt och att San Xia-dammen är färdigbyggd, vilket är något som förändrar historien. Jag kommer aldrig att få veta vad invånarna i Fuling anno 1998 hade tyckt om boken, för också de har förändrats i grunden. Kineserna i de stora städerna har fått ett annat självförtroende. Omvärlden framstår inte längre som lika avlägsen och hotfull. Utvecklingen har gått så snabbt att till och med 1990-talet omges av samma nostalgi som frammanas av ett svartvitt fotografi. Emily mejlade mig nyligen följande: "Nu när det har gått så lång tid har allting i boken blivit charmerande, till och med de smutsiga, halvvissna blommorna."

Läs också

Kanske är du intresserad av...