Fulings nya mentalitet

När man bor i centrala Kina blir det uppenbart att Peking och Shanghai skapar en överdrivet optimistisk bild av landet. Nu är emellertid förs­ta gången jag funderar på om samma sak kanske kan sägas om Fuling. Staden ligger i kommunen Chongqing, som tack vare dammen får betydligt mer statliga medel än andra regioner. När jag besöker staden är Bo Xilai, som är känd för sina nationella politiska ambitioner, Chongqings högste ämbetsman. Tillsammans med sin polis­chef Wang Lijun har Bo Xilai vidtagit mycket omtalade åtgärder för att motverka kriminalitet och reformera den korrumperade polisen.

21 mars 2013

När man bor i centrala Kina blir det uppenbart att Peking och Shanghai skapar en överdrivet optimistisk bild av landet. Nu är emellertid första gången jag funderar på om samma sak kanske kan sägas om Fuling. Staden ligger i kommunen Chongqing, som tack vare dammen får betydligt mer statliga medel än andra regioner. När jag besöker staden är Bo Xilai, som är känd för sina nationella politiska ambitioner, Chongqings högste ämbetsman. Tillsammans med sin polischef Wang Lijun har Bo Xilai vidtagit mycket omtalade åtgärder för att motverka kriminalitet och reformera den korrumperade polisen. Som ett led i projektet har man i städer som Fuling inrättat utomhuspolisstationer, där poliser ska finnas tillgängliga dygnet runt – en revolutionerande tanke i ett land som Kina. Jag besöker ett par stationer där poliserna är fullt upptagna med att lösa problem av det slag som tidigare ofta urartade till gatuslagsmål. Överallt pratar folk om Bo Xilais reformer. Det slår mig att jag aldrig tidigare varit någonstans i Kina där människor talar om myndigheterna i så positiva ordalag.

Man behöver emellertid inte ta sig särskilt långt därifrån för att höra en annan historia. Fattigdom och isolering är inte längre något som kännetecknar Fuling, men mindre städer och byar står fortfarande inför utmaningar av det slaget. De flesta av mina tidigare studenter bor på sådana platser, där de undervisar i engelska på mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet. Deras brev påminner mig om att Kina fortfarande har en lång väg framför sig. "Käre mr Hessler. Jag har tyvärr en dålig nyhet. Min stad heter Yihe och ligger i Kaixian i Chongqing. För två dagar sedan drabbades min frus byskola av ett blixtnedslag. Sju elever dödades och 44 sårades … Tidigare hade vi åskledare … men skolan har inte längre råd med dem."

"En mamma till en av mina studenter arbetade [på en fabrik] i Guangdong i tio år. Hon kom till Hefei förra månaden. Hon hade blivit bestulen på sitt bankkort och sin kod … Hon miste 45000 yuan, pengar som hon sparat ihop under tio år. Pengarna skulle hon använda till ett nytt hus och till sina barns universitetsutbildning … Hon reste hem och grät i dagar. Två dagar senare tog hon musgift och dog i sin säng. Vilken olycka. Vad 45000 yuan betyder för en landsortskvinna är svårt att förstå."

Under mitt besök i Fuling lyckas jag samla cirka 15 studenter för en återträff. De berättar om kurskamrater som, liksom många andra kineser i samma generation, har flyttat långt därifrån. Flera av dem bor i pulserande kuststäder och en av dem försörjer sig som affärsman i Indien. En annan är ämbetsman i kommunistpartiet i en stad i Tibet, där han ansvarar för xuanchuan. En kvinna var värd på ett populärt radioprogram i flera år. En man avskedades från sitt lärarjobb och hamnade på Tibetanska högplatån, där han startade ett taxibolag och blev miljonär. En före detta student sitter i fängelse för korruption. William Jefferson Foster, en kille från en fattig by som gav sig själv ett imponerande engelskt namn, har skapat sig en karriär i öster, där han undervisar barn till rika fabriksägare i engelska. Emily, som jobbar på en grundskola i Fuling, berättar om sin kusin som hoppat av gymnasiet och som bodde i samma hus som jag på högskolan. På den tiden jobbade han som trädgårdsmästare. Sedan började han i byggbranschen, blev entreprenör och hamnade till slut i fastighetsbranschen. I dag är han god för över hundra miljoner kronor.

Kinesernas nya mentalitet imponerar ännu mer på mig än de materiella framstegen. På universitetet berättar lärarna att studenterna, av vilka de flesta kommer från den nya medelklassen, utvecklats en hel del. En kväll håller jag en föreläsning och när det blir dags för frågestund reser sig en förstaårsstudent och frågar: "Tror ni att Kina någonsin kommer att överträffa USA på områden som demokrati och frihet?" När jag var lärare hade ingen student vågat ställa en sådan fråga öppet. Mitt svar är diplomatiskt men ärligt: "Det beror på dig och din generation." Välutbildade kineser verkar också mycket mer intresserade av att analysera sitt eget samhälle. Emily säger att hennes kusin kanske är rik, men att pengarna inte gjort honom lyckligare. William Jefferson Foster berättar att hans yngre släktingar i högre utsträckning stannar kvar i sina hemtrakter i stället för att flytta ut till kusten – ett tecken på att högkonjunkturen har börjat sprida sig inåt landet. William och hans fru bestämde sig nyligen för att bryta mot Kinas ettbarnspolitik och skaffa ett andra barn. Han fattade sitt beslut efter att ha varit på en begravning. Den avlidne mannen hade bara ett barn. "Jag var tvungen att hjälpa hans son att bära kistan", säger William. "Det fick mig att tänka på vad som händer när vi är borta och min dotter är ensam. Det är bättre att vara två syskon."

Hans klasskamrat Mo Money – ännu en fattig kille som tog ett engelskt namn för att höja sin status – är lärare på en elitskola i Chongqing. Han har dock en ambivalent inställning till pressen i de kinesiska storstäderna. "Livet är väldigt konkurrensinriktat", säger han. "Jag tror det är ett stadium som Kina måste gå igenom. Kineserna kritiserade andra länder när de gick igenom samma utveckling. Förr kritiserades det kapitalistiska Amerika, men nu är det likadant här."

Läs också

Kanske är du intresserad av...