Kazakifiering och presidentens drömstad

Liksom Jernar Sjarkesjov är de flesta inflyttare etniska kazaker. De etniska ryssar, tyskar, ukrai­nare och andra som utgör Kazak­stans övriga befolkning lockas inte lika mycket av huvudstaden. Kazakernas dominans speglar regeringens ovilja att anställa personer som inte talar kazakiska. Det irriterar icke-etnis­ka kazaker, som ser det som ännu ett uttryck för sin försvagade ställ­ning i det postsovjetiska Kazakstan.

28 februari 2012

Liksom Jernar Sjarkesjov är de flesta inflyttare etniska kazaker. De etniska ryssar, tyskar, ukrainare och andra som utgör Kazakstans övriga befolkning lockas inte lika mycket av huvudstaden. Kazakernas dominans speglar regeringens ovilja att anställa personer som inte talar kazakiska. Det irriterar icke-etniska kazaker, som ser det som ännu ett uttryck för sin försvagade ställning i det postsovjetiska Kazakstan.

Den stora vikt som fästs vid det kazakiska språket ingår i en större trend som vissa kallar kazakifiering. Astana är det mest iögonfallande exemplet på detta fenomen och Nursultan Nazarbajev är dess allra främsta förespråkare.

Presidenten, som själv är etnisk kazak, föddes för 71 år sedan i en herdefamilj i en by i landets sydöstra del, nära Kirgizistan. Han arbetade på ett järnverk innan han blev medlem i kommunistpartiet, där han vid tidpunkten för Sovjetunionens kollaps innehade en hög position.

När han blev president började han snart förbereda en flytt av huvudstaden från Alma-Ata till Akmola i norra Kazakstan.

Huvudstadens placering förvånar alla

Många förbluffades över hans val. Akmola grundades år 1830 som en högborg för tsaren och utvecklades med tiden till en järnvägsknut som under Sovjettiden fick namnet Tselinograd. På 1950- och 1960-talet var staden centrum för Nikita Chrusjtjovs jordbrukssatsning, som syftade till att göra regionen till Sovjetunionens kornbod.

På 1990-talet blev det emellertid svåra tider. Då var staden mest känd för sina låga vintertemperaturer på ner till minus 50 grader, de många myggorna om somrarna och de starka vindarna som piskar upp damm från de uttorkade åkrar som omger staden.

Bland skeptikerna fanns den Moskvautbildade violinisten Ajman Mussakhajajeva. Hon växte upp i Alma-Ata och träffade president Nazarbajev efter en av sina konserter där i mitten av 1990-talet. Presidenten, som blev imponerad av hennes framträdande, frågade om hon kunde tänka sig att starta en nationell musikakademi. Hon blev eld och lågor över erbjudandet och utgick från att akademin skulle ligga i Alma-Ata.

När Nursultan Nazarbajev berättade om sin plan tänkte Ajman Mussakhajajeva: Var ligger Akmola? Hon höll dock sina tvivel för sig själv och följde med presidenten till den nya huvudstaden, där hon i dag leder landets konstakademi från ett stort, ljust kontor i en knallblå rund byggnad som utlänningar brukar kalla hundskålen. När vi avslutat vårt samtal ber hon mig vänta en stund. ”Vill du se stradivariusviolinen som jag spelar på?”

Hovedstaden symboliserer præsidentens politik

Nursultan Nazarbajev har angett flera skäl till flytten av huvudstaden, bland annat Alma-Atas sårbarhet för jordskalv och den närliggande bergskedjan Tian Shan, som begränsar stadens utbredning. Även geopolitiska hänsyn spelade emellertid en viktig roll.

Många tror att Nursultan Nazarbajev upplevde att ryssarna hade alltför starka intressen i norra Kazakstan, som gränsar till Ryssland och som hyser en stor del av Kazakstans etniskt ryska befolkning.

Hur som helst var det inte många som var villiga eller kapabla att utmana den auktoritäre ledaren. Hans arbete för stabilitet och ekonomisk tillväxt gör honom fortfarande populär, men regeringen kritiseras också för korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

För att kunna uppföra sin drömstad bad Nursultan Nazarbajev utländska intressenter om hjälp, däribland emiratet Qatar vid Persiska viken, som gärna ville göra affärer med Kazakstan. Qatar finansierade bygget av en moské med plats för 7000 troende. (Islam är den dominerande religionen i Kazakstan, men officiellt är staten sekulär.)

Han lockade också världsledande expertis till staden, bland andra den framlidne japanske arkitekten Kisho Kurokawa, mannen bakom Astanas stadsplan.

Presidenten vill ha ett finger med i allt

Presidenten lät det emellertid aldrig råda några tvivel om vem som bestämde. Stadsarkitekten Sarsembek Sjunusov minns att hans kollegor slet sitt hår när Nursultan Nazarbajev för några år sedan tillkännagav att han tänkte låta uppföra en stor pyramid.

”Våra arkitekter upprepade om och om igen att världen redan har pyramider”, säger Sjunusov. ”Alla var livrädda. Man måste vara en stor arkitekt för att kunna uppföra ännu en pyramid.” Uppgiften att bygga Fredens och harmonins palats gick slutligen till den brittiske arkitekten Norman Foster, som även ligger bakom Khan Sjatir, ”Kungens tält”, en majestätisk, halvgenomskinlig byggnad som påminner lite grand om en nomadbostad, en så kallad jurta.

President Nazarbajev är fortfarande djupt engagerad i stadsplaneringen – in i minsta detalj, till och med i valet av blommorna som planterats i färgglada mönster inspirerade av kazakisk folklore.

”Han har alltid något att bidra med”, berättar Sarsembek Sjunusov. ”Han funderar på någonting och veckan efter har han bytt åsikt, eftersom han tänker på det hela tiden.” Storslagna planer har han fortfarande.

Ambitionerna blir allt större

Stadskärnan är nästan klar och Nursultan Nazarbajev har nu bett sina arkitekter att undersöka möjligheten att låta uppföra ytterligare ett jättetält, som i så fall ska bilda ramen runt en sorts inomhusstad med 15000 invånare och klimatanläggning.

Den bästa bilden av Nursultan Nazarbajevs ambitioner – och av hans ego – får man kanske när man befinner sig längst upp i Bajterek. Förutom en 360-graders panoramavy och en bar som serverar kall, turkisk öl finner man här en malakitsockel med en två kilo tung guldplatta med ett avtryck av presidentens högra hand. Gästerna placerar sin egen hand på avtrycket och önskar sig någonting, och vid speciella tillfällen startar då en inspelning av nationalsången, vars text lär vara skriven av presidenten.

Staden har också sina excentriska sidor. De av vinrankor överväxta skulpturerna av ståltrådsnät i form av svanar, hästar och giraffer ger till exempel en viss Disneylandkänsla. En ljum kväll i juni blåser barn såpbubblor på torget vid Dansande fontänen, som är upplyst i olika färger, medan det dånar rysk hiphop ur stora högtalare. Ungdomar på skateboard iklädda pösiga jeans som hänger långt nere på höfterna utför halsbrytande trick medan polisen står och ser på. På ett utomhuskafé serveras franskt vin för 115 kronor glaset.

Som en sinnebild för den snabbt växande huvudstaden står köpcentrumen. Khan Sjatir, tältet som har utformats av Norman Foster, är det som sticker ut allra mest. Dess översta våningsplan är en inomhusstrand med en simbassäng utrustad med vågmaskin och med sand som har importerats från Maldiverna.

Läs också

Kanske är du intresserad av...