Sydkoreas urbanisering som exempel

Andra världskriget och därefter Koreakriget, som slutade 1953, förde över en miljon flyktingar till den utbombade staden. Det fanns inte mycket kvar av Seoul, men för första gången var staden full av en spännande kombination av människor som var starkt motiverade att förbätt­ra sina liv.

9 december 2011

Andra världskriget och därefter Koreakriget, som slutade 1953, förde över en miljon flyktingar till den utbombade staden. Det fanns inte mycket kvar av Seoul, men för första gången var staden full av en spännande kombination av människor som var starkt motiverade att förbättra sina liv.

”Min generations explosiva energi” härrör från den perioden, säger Hong-Bin Kang, som tidigare var vice borgmästare och numera driver Seouls historiska museum. Det gör även Sydkoreas befolkningsexplosion, som liksom på andra platser utlöstes av snabba förbättringar på områden som folkhälsa och matförsörjning.

Det är dock ett besvärande faktum att det var en diktator som bidrog till att kanalisera all denna energi. När Park Chung Hee år 1961 tog makten genom en militärkupp såg hans regering till att det kom in utländskt kapital i koreanska företag som tillverkade varor som utlänningar ville ha – först billiga kläder och peruker, sedan stål, elektronik och bilar. Avgörande för den process som frambringade industrijättar som Samsung och Hyundai var de många kvinnor och män som kom till Seoul för att arbeta på stadens nya fabriker och utbilda sig på dess universitet.

”Urbanisering och ekonomisk utveckling hör ihop”, säger ekonomen Kyung-Hwan Kim vid Soganguniversitetet. Den växande staden möjliggjorde det ekonomiska uppsvinget, som i sin tur betalade för den infrastruktur som krävdes för att staden skulle kunna absorbera landets växande befolkning.

Mycket gick förlorat när bulldozrarna drog fram och höghusen sköt i vädret med raketfart. Från Seouls gamla del, norr om Hanfloden, kunde man på 1970- och 1980-talet se en helt ny stad resa sig ur de gröna risfälten längs flodens södra strand i området Kangnam. Stadens växande medel- och överklass lämnade de slingrande gränderna och de traditionella husen – förtjusande hanoker av trä med vackert krökta tegeltak och små gårdar– till förmån för sterila höghus och ett nätverk av spikraka, bilvänliga boulevarder.

”Seoul förlorade sina färger”, säger Choo Chin Woo, som är journalist på nyhetsmagasinet SisaIN. Än värre var att alla de fattiga i många fall helt sonika vräktes när deras fallfärdiga hus revs för att ge plats åt höghus som de sedan inte hade råd att bo i.

Med tiden har emellertid en växande andel av befolkningen fått råd att köpa in sig på den lukrativa bostadsmarknaden. I dag äger hälften av Seouls invånare en lägenhet. Koreanerna vill gärna ha en inomhustemperatur på 25 grader, berättar stadsplaneraren Yeong-Hee Jang, och det har de råd med i sina välutrustade lägenheter. En av anledningarna till att byggnaderna i Kangnam står i långa rader, tillägger hon, är att alla vill ha en lägenhet med söderläge, både för värmens skull och på grund av fengshui.

I dag är Seoul en av världens mest tätbefolkade städer. Staden har miljontals bilar, men även en väl fungerande tunnelbana. För en västerlänning framstår gatorna, även de i stadens nyare delar, som allt annat än färglösa. Det är livlig kommers och gatorna är fulla av fotgängare som var och en lämnar efter sig ett koldioxidavtryck som bara är hälften så stort som en New York-bos.

Livet har blivit betydligt bättre för sydkoreanerna i takt med att landet gått från en stadsbefolkning på 28 procent år 1961 till 83 procent i dag. Den genomsnittliga livslängden har ökat från 51 till 79 år, ett år längre än en genomsnittlig amerikans livslängd. Koreanska pojkar blir i dag 15 centimeter längre än tidigare.

Det är inte lätt att efterlikna Sydkoreas utveckling, men den är ett bra exempel på att urbanisering verkligen kan lyckas, även med hög hastighet och i ett fattigt land.

Läs också

Kanske är du intresserad av...