Inkas dröm om storhet

Ett okänt folk steg plötsligt till maktens tinnar i Anderna, och därifrån kuvade de kungadömen, gjorde om landskapet och enade ett mäktigt rike.

14 april 2011 av Heather Pringle

På den isolerade ön Taquile mitt i den enorma Titicacasjön i Peru står flera hundra människor tysta på stadens öppna torg, medan en lokal katolsk präst reciterar en bön. Invånarna på Taquile härstammar delvis från de inka som koloniserade området för över 500 år sedan, och de upprätthåller fortfarande de gamla sederna. De väver tyger i starka färger, talar det traditionella inkaspråket och sköter sina åkrar, som de har gjort i århundraden. På festdagar samlas de på torget för att dansa till musik från flöjter och trummor.

Idag firar invånarna festen för Santiago – även känd som Sankt Jakob. På inkas tid skulle detta ha varit festivalen för åskguden Illapa. När bönen är slut, lyfter fyra svartklädda män en enkel bärstol av trä med en målad staty av Santiago. De bildar en liten procession bakom prästen, så att alla på torget kan se helgonet, på samma sätt som inka en gång i tiden bar runt sina hyllade kungars mumier på axlarna.

Många århundraden efter inkahärskarnas död signalerar deras namn fortfarande makt och storhet: Viracocha Inka (det betyder Skapargudshärskaren), Huascar Inka (Den gyllene kedjans härskare) och Pachacuti Inka Yupanqui (Den som återskapar världen). Faktum är att de återskapade världen. På 1200-talet reste en kunglig inkadynasti sig ur anonymiteten i Cuzcodalen i Peru. De charmade, mutade, hotade eller besegrade rivalerna och skapade det största precolumbianska riket i Nya världen.

Under lång tid har vi haft mycket få fingervisningar om hur inkakungarna levde, bortsett från några smickrande historier, som adliga inka berättade, kort efter att de spanska conquistadorerna anlände. Inka hade ingen hieroglyfskrift som maya, och om inkakonstnärer gjorde porträtt av sina regenter, så har de gått förlorade. Kungapalatsen i inkas huvudstad Cuzco föll snabbt i de europeiska erövrarnas händer, och på ruinerna av dem reste sig en ny spansk kolonialstad, som begravde eller helt utplånade inkahistorien. I nyare tid utbröt oroligheter i området runt Anderna i Peru i början av 1980-talet, och i över tio år vågade få arkeologer sig in i inkas gamla högborg.

Nu håller arkeologerna på att ta igen vad de missat. Genom att finkamma bergssluttningarna runt Cuzco hittar de tusentals hittills okända inkaplatser, som kastar nytt ljus över inkadynastins ursprung. Kolonialtidens dokument ger information om inkahärskarnas förlorade egendomar och de komplexa kopplingarna mellan livet i toppen och botten av de kungliga hushållen. I inkarikets gränsland fogar de samman dramatiska vittnesbörd om de krig som inkakungarna utkämpade, och den psykologiska krigföring de tillämpade för att ena mängder av etniska grupper till ett samlat rike. Den amerikanske arkeologen Dennis Ogburn anser att deras unika förmåga att segra på slagfältet och att bygga upp en civilisation sten för sten sände ett klart budskap:

”Vi är världens mäktigaste folk, så fundera inte ens på att bråka med oss.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...