Kungarnas paradis

När inkakungen Huayna Capac kom till makten omkring 1493, var det inte mycket som verkade ligga utanför inkadynastins räckvidd. För att göra sin nya huvudstad i Ecuador tillräckligt imponerande satte Huayna Capac över 4500 upproriska undersåtar att släpa enorma sten­block hela vägen från Cuzco – en sträcka på 160 mil upp- och nedför svindlande bergsvägar.

14 april 2011

När inkakungen Huayna Capac kom till makten omkring 1493, var det inte mycket som verkade ligga utanför inkadynastins räckvidd. För att göra sin nya huvudstad i Ecuador tillräckligt imponerande satte Huayna Capac över 4500 upproriska undersåtar att släpa enorma stenblock hela vägen från Cuzco – en sträcka på 160 mil upp- och nedför svindlande bergsvägar.

I inkas hemtrakt slet och släpade en liten styrka av män och kvinnor med att bygga ett kungligt gods till Huayna Capac och hans familj. På kungens befallning ledde de om Urubamba-floden till dalens södra sida. De schaktade bort kullar, dränerade träsk och planterade majs och grödor från avlägsna delar av riket, såsom bomull, jordnötter och chilipeppar. Mitt på platsen lade de stenar och tegel till Huayna Capacs nya slott, Quispiguanca.

I det sneda ljuset från den nedåtgående eftermiddagssolen vandrar jag runt i ruinerna av Quispiguanca tillsammans med Brian Bauers arkeologkollega, Alan Covey. Quispiguanca ligger i utkanten av den moderna staden Urubamba, i ett av regionens varmaste och soligaste mikroklimat, vilket gav kungafamiljen en välbehövlig omväxling från kylan i Cuzco. Egendomens porthus vetter nu ut mot ett kraftigt doftande korianderfält, och de kvarvarande murarna omger ett kungligt komplex, som var ungefär lika stort som sju fotbollsplaner.

Quispiguanca var omgivet av parker, åkrar och trädgårdar och var en tillflyktsort från världen, där en krigarkung kunde koppla av efter ett fälttåg. Här tog Huayna Capac emot gäster i de stora hallarna och spelade hasardspel med hovfolk och andra gunstlingar, medan drottningen skötte trädgården och födde upp duvor. Inom området fanns en jaktstuga och en skog som var förbehållen jakt på rådjur och annat vilt. På åkrarna rensade hundratals arbetare bevattningskanaler, byggde och lagade terrassmurar och sådde majs och många exotiska grödor. De försåg Huayna Capac med en rik skörd och nog med majsöl för att bjuda undersåtarna på furstligt vis vid de årliga festivalerna i Cuzco.

Quispiguanca var inte den enda spektakulära lantegendomen. Inkakungarna ärvde inte mycket mer än sin titel, så varje ny kung uppförde kort tid efter att han kommit till makten ett nytt stadspalats och ett hem på landsbygden åt sig själv och sin släkt. Hittills har arkeologer och historiker lokaliserat ruinerna av omkring tolv sådana kungliga gods, som har uppförts av minst sex olika inkakungar.

Även efter att kungarna dött fortsatte de att vara en maktfaktor bakom tronen. ”Förfäderna spelade en avgörande roll för livet i Anderna“, säger Sonia Guillen, som är direktör för Perus Leymebambamuseum. När Huayna Capac omkring 1527 dog av en mystisk sjukdom i Ecuador, mumifierade hans betrodda tjänare liket och tog med det tillbaka till Cuzco. Medlemmar av kungafamiljen besökte regelbundet den framlidne kungen för att be honom om råd i viktiga frågor, och de lyssnade uppmärksamt på de svar som ett orakel vid hans sida gav.

Många år efter sin död ägde Huayna Capac fortfarande Quispiguanca och marken runt godset. Faktum är att traditionen föreskrev att skördarna från godset skulle livnära hans mumie, tjänare, hustrur och ättlingar ståndsmässigt i evig tid.

Läs också

Kanske är du intresserad av...