Judas går upp i lågor

När mörkret har sänkt sig över Guagüeyvo på skärtorsdagskvällen börjar folk samlas utanför kyrkan, som ligger en knapp kilometer från Lorenas föräldrars hus, på bortre sidan av ett majsfält som ligger i träda. Det hörs fortfarande trumslag; med en­staka avbrott kommer trummandet att fortsätta natten igenom och i ytterligare 51 timmar. Jag har fått semana santa-ritualerna förklarade för mig av antropologer, tarahumaraindianer i and­ra samhällen och släktingar i Fidencias kök; det var inte mycket någon av förklaringarna hade gemensamt.

10 november 2009

När mörkret har sänkt sig över Guagüeyvo på skärtorsdagskvällen börjar folk samlas utanför kyrkan, som ligger en knapp kilometer från Lorenas föräldrars hus, på bortre sidan av ett majsfält som ligger i träda. Det hörs fortfarande trumslag; med enstaka avbrott kommer trummandet att fortsätta natten igenom och i ytterligare 51 timmar. Jag har fått semana santa-ritualerna förklarade för mig av antropologer, tarahumaraindianer i andra samhällen och släktingar i Fidencias kök; det var inte mycket någon av förklaringarna hade gemensamt. Ta till exempel trummandet som inleds runtom i Sierra Madre tre veckor före semana santa. En kvinna på en rarámuriskola som stod och rörde i en stuvning som skulle bli lunch åt barnen sa att trumslagen är till för att Gud inte skall dåsa till. Det är nämligen vid den här tiden på året som djävulen är närmast.

När jag lägger fram teorin för Fidencia svarar hon något i stil med: ”Vad intressant.” Sedan rycker hon på axlarna som om hon tänkte att tja, det får väl chabochin tro om hon vill. ”När vi trummar är det för att det är dags att trumma”, säger hon. Fariséerna som målar sig på kroppen, de utklädda soldaterna som är beväpnade med utsmyckade träsvärd, hyddorna med Jesusbarnet och Jungfru Maria som folk bär runt på axlarna och Judasfiguren i halm vars chockerande form leder tankarna till en masskonsumtion av Viagra, hela denna blandning av kristna och hedniska ritualer är inslag i semana santa som syns runtom i Sierra Madre.

I Guagüeyvo väntar jag tills det inte finns några män i närheten innan jag diskret förhör mig om Judas anatomi. Alla kvinnorna i rummet skriker av skratt. Ingen av dem är dock helt säker på förklaringen. En nunna som är på besök säger att det nog är tänkt att Judas ska se komisk ut. ”Kom ihåg att han är en förrädare”, säger nunnan. ”Och han ska snart dödas.”

Månen är full när Lorena och jag börjar gå över majsfältet. Jag vill visa respekt, så jag har tagit på mig en kjol och knutit en snusnäsduk om håret. Lorena, som har på sig samma manchesterbyxor som hon haft hela dagen, tittar förebrående på mig. ”Du har klätt upp dig”, säger hon och suckar. ”Jaha, okej.”

Hon vänder om och går tillbaka in i huset. När hon kommer ut har hon både kjol och snusnäsduk, men snusnäsduken har hon vikt till ett pannband i stället för att knyta den om halsen. Vi går bort till platsen framför kyrkan där hennes kusiner står och bankar på trummor och dansar på rad i månskenet. Hon sparkar till en sten med sina gymnastikskor. ”Men några sandaler sätter jag inte på mig”, säger hon. ”Då får man bara stenar under fötterna.”

Det är så lätt att se allt det här på ett visst sätt: kvinnan av blandad härkomst som kämpar med sin identitet och det där. Lorenas far är redan på plats. Han står med slutna ögon och spelar på en tarahumaraflöjt medan män med målade ansikten bildar en ring som långsamt rör sig runt honom. Han är en smal, mörkhyad man som när jag träffade honom sträckte fram handen och utan att säga ett ord stod en stund och såg på mig. ”Var var du när tvillingtornen föll?” frågade han plötsligt. Efter att ha hört mitt svar (hemma, i Kalifornien) nickade han och frågade om man hittat Usama bin Ladin än. Sedan började han spela på sin flöjt igen. Han och hans tvillingbror leder ceremonierna under semana santa. De hör hemma i Guagüeyvo. Det gör inte Lorena, inte nu längre. Det hon önskar för sig själv och för sina tre små söner är nämligen sådant som den isolerade kanjonen och den bristfälliga skolan inte kan erbjuda. När hon började arbeta som sjuksköterska flyttade hon hem till byn i fem år efter att ha stationerats på den lilla mottagning som staten byggt intill skolan. Hon erbjöds att jobba kvar, men valde att tacka nej.

”Jag är en infödd kvinna”, säger Lorena till mig när vi sitter uppe sent på kvällen och pratar. Vi brottas med begreppet identitet, vad det innebär att tillhöra en viss kultur och hur lätt det är att röra till det: När börjar ansträngningarna att bevara en kultur låsa fast den enskilda individen i en romantisk föreställning om hur en viss kultur ska vara? Lorena är inte så förtjust i utvecklingsplanerna för Kopparkanjonen. Städjobb är inte vad folk här behöver, tycker hon. Hon säger att hon nästan blir illamående när hon ser rarámurier som säljer konsthantverk och står och ser högtidliga och färgsprakande ut medan turisterna fotograferar dem. Och när hon känner så är det av helt osentimentala skäl: De får för dåligt betalt. De borde begära mer för sitt arbete och deras barn borde få gå i skolan. Och de borde inte lära sina söner att dricka.

Ett ensamt stearinljus lyser i det bakre rummet, som Lorena och jag delar med två av hennes pojkar. Klockan är över midnatt. Trummorna hörs fortfarande. ”Jag känner ett sådant lugn när jag är här”, viskar Lorena.

Sedan säger hon plötsligt: ”Jag har tänkt ha ett kalas när min son fyller sex. Jag ska be mina systrar komma. Jag vill gärna att de kommer bort härifrån, om så bara för några dagar. Jag vill att de ska få se hur det är i stan.” Det är sina två ogifta systrar hon talar om. De är yngre än hon och har bara gått korta perioder i skolan. De bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. Den äldsta av dem har redan tre barn, men barnens far har en annan familj i Guagüeyvo. ”De skulle också kunna bli tvåspråkiga sjuksköterskor och arbeta på en läkarmottagning”, viskar Lorena. ”Det finns inget för dem här.”

På lördagsmorgonen brinner Judas. Stora kar med majsbrygd släpas ut i det fria och i gryningen börjar folk dricka. Varm pozole, en majsstuvning med get- och kaninkött, slevas upp ur tunnor utanför ett hus en bit upp i kanjonen från Lorenas föräldrars hus.”Jag hade gärna gått med dig längs stigarna till husen som man inte ser härifrån”, säger en av Lorenas kusiner artigt och ger mig en tallrik pozole och en halv kalebass med majsbrygd. ”Men i dag tänker jag dricka mig redlös.”

Sedan styr alla stegen mot kyrkan. Judasfiguren, som har en svart basebollkeps på huvudet, släpas ut på en öppen plats. Några berusade män kastar sig över den. De vrålar, sparkar och sliter den i stycken. Till slut tänder någon eld på Judas med en tändsticka. När det inte återstår något annat än aska och förkolnade halmstrån av förrädaren tar de berusade männen några ostadiga steg åt sidan och ställer sig och hämtar andan.

”Och nu då?” utbrister en av dem.

Lorena ler och härmar dem: ”Och nu då?”

Läs också

Kanske är du intresserad av...