Kvinnorna förvandlar Brasilien

Starka kvinnor, som själva vill bestämma över sitt öde, och enormt populära såpoperor har sänkt Brasiliens nativitet och satt fart på landets ekonomi.

15 september 2011

José Alberto, Murilo, Geraldo, Angela, Paulo, Edwiges, Vicente, Rita, Lucia, Marcelino, Teresinha. Det blir elva, va? Oräknat den dödfödda, de tre aborterna och babyn som levde i mindre än ett dygn.

Med hes röst avslutar 87-åriga Dona Maria Ribeiro de Carvalho uppräkningen av sina 16 graviditeter och ser på José Alberto, sin äldste son. Han har kommit på söndagsvisit och sitter i hennes soffa och röker en cigarett. ”Med så många barn borde jag ha över hundra barnbarn vid det här laget”, säger Dona Maria med mild, men ändå lätt förebrående röst.

José Alberto har ägnat morgonen åt att fiska och har fortfarande joggingbyxor på sig. Hans mors vardagsrum i São Vicente de Minas, en stad som ligger mitt i Brasilien, är precis stort nog för tre fåtöljer, en tv, otaliga familjefotografier, några inramade teckningar av Jesus och Jungfru Maria och den svarta vinylsoffan som han har slagit sig ner i. José Alberto Carvalho är professor och snart pensionerad föreståndare för universitetets ekonomiska fakultet. Han är också en av de senaste 50 årens mest respekterade brasilianska demografer. Han vet att hans mor har 26 barnbarn.

Under större delen av sitt arbetsliv har han ägnat sig åt det anmärkningsvärda demografiska fenomen i Brasilien som återspeglas i hans egen familj. På två generationer har antalet barn per kvinna i familjen sjunkit till 2,36, på god väg mot landsgenomsnittet 1,9. (I Sverige är motsvarande siffra cirka 1,9.) Det innebär att det brasilianska fruktsamhetstalet ligger under den nivå där antalet invånare bevaras. Med sina 191 miljoner invånare är Brasilien Latinamerikas största land. Här är den romerskkatolska kyrkan dominerande, aborter är (med några få undantag) förbjudna och myndigheterna har aldrig öppet förespråkat födelsekontroll. Ändå har familjernas storlek minskat betydligt under de senaste 50 åren.

Kvinnorna är eniga

Det är inte bara välbeställda, högutbildade kvinnor som föder få barn. På Cedeplar, ett centrum för demografi som José Alberto Carvalho var med och startade, har man konstaterat att minskningen omfattar samtliga socialgrupper och regioner i Brasilien. Nästan alla säger att en modern brasiliansk familj bör ha två barn. Tre är praktiskt taget uteslutet, hellre ett i så fall.

En kväll i ett arbetarkvarter i utkanten av staden Belo Horizonte ser en ogift 18-årig kvinna kärleksfullt på sin lille son. Hon älskar honom innerligt, säger hon, men hon tänker inte skaffa fler barn. Uttrycket som hon använder har jag hört andra brasilianska kvinnor använda: ”A fábrica está fechada.” Fabriken är stängd.

Den stora minskningen av fruktsamhetstalet är inte något uteslutande brasilianskt fenomen. Trots oron för befolkningstillväxten i världen bor nästan hälften av alla människor i länder där fruktsamhetstalet faktiskt ligger under den nivå där befolkningens storlek bevaras, det vill säga strax över två barn per familj.

Uppseendeväckande tendens

För de demografer som försöker hitta skälen till och konsekvenserna av denna uppseendeväckande tendens är det som hänt i Brasilien sedan 1960-talet någonting av det intressantaste på hela planeten.

”Det som tog 120 år i England klarade vi på 40”, säger José Alberto Carvalho. ”Någonting hände.” Han refererar till sin barndomsstad São Vicente de Minas, där inga kvinnor under 45 års ålder har skaffat många barn. Han kunde lika gärna ha talat om Brasilien i stort. För även om det finns många skäl till det dramatiska och snabba fallet av fruktsamhetstalet så är det centrala i vart och ett av fallen de starka och obändiga brasilianska kvinnorna. Utan myndigheternas stöd och mot sina biskopars uppmaningar beslöt de för några årtionden sedan att ”stänga fabrikerna” på alla möjliga sätt.

I Brasilien är det inte ovanligt att kvinnor låter sterilisera sig innan de fyllt 35. ”Jag var 18 när mitt första barn föddes. Jag var nöjd redan då – det andra var en olycka. Nu är jag färdig”, säger en 28-årig kvinna. Hon jobbar i en butik i Recife i nordöstra Brasilien. Hon var 26 år när hon lät sterilisera sig. När jag frågar varför hon valde en oåterkallelig preventivmetod i så ung ålder påminner hon mig om son nummer två, olyckan. P-pillren fick henne att gå upp i vikt och gjorde henne illamående, säger hon – och om jag skulle ha glömt det: Hon är färdig.

Varför just två barn? Varför inte fyra eller åtta, som din mormor skaffade? Svaret är alltid det samma: ”Omöjligt! Alldeles för dyrt! Alldeles för jobbigt!” Orden följs av en förfärad min, uppspärrade ögon och ett grin som jag vid det här laget har fått se många gånger. ”Vi lever på 2000-talet, senhora. Är du galen?”

Receptet på sjunkande nativitet

Befolkningsforskarna diskuterar livligt vilka orsakerna till den kraftiga minskningen av fruktsamhetstalet i Brasilien skulle kunna vara. Ingen av dem har något definitivt svar, men vill man ha ett recept på hur man får ner ett u-lands fruktsamhetstal utan inblandning av myndigheterna följer här en sexstegsplan med utgångspunkt i det moderna Brasilien:

1. Genomför en drastisk, snabb och sen industrialisering, så att landet på bara 25 år går igenom den utveckling från jordbruk till industri som ekonomer tidigare alltid beskrivit som en hundraårig process. Brasiliens militära ledning grep makten i en kupp 1964 och upprätthöll en ofta brutal auktoritär regim under två decennier. De införde en ekonomi där arbetstillfällena uppstod i de stora städerna, där människor bor tätt inpå varandra, där det är farligt att vara ute på gatorna i storstädernas favelas (slumområden), där små barn betraktas mer som en utgift än som framtida arbetskraft och där de jobb som kvinnor tvingas ta för att säkra familjens ekonomi kräver att de är hemifrån tio timmar i sträck.

2. Begränsa statens kontroll över läkemedelsanvändningen och gör mediciner tillgängliga receptfritt. När p-pillren lanserades i början av 1960-talet kunde kvinnor ur alla socialgrupper få tag på dem receptfritt, bara de hade pengar. Se dessutom till att de flesta kvinnor inte har mycket till övers för katolska kyrkans restriktiva hållning till födelsekontroll (se punkt 4).

3. Minska barnadödligheten tills människor inte känner att de är tvungna att skaffa extra barn för att de måste räkna med att några dör tidigt. Underbygg sedan denna tendens med ett nationellt pensionssystem som gör att arbetarklassföräldrar inte behöver tänka att en stor familj är deras enda försäkring inför ålderdomen.

4. Den offentliga vården är också viktig. Organisera den så att läkarna inser att de kan räkna med högre betalning för sitt arbete och mer förutsägbara arbetstider genom planerade kejsarsnitt i stället för naturliga förlossningar. Sprid sedan budskapet, från kvinna till kvinna, att en offentligt anställd läkare som påbörjat ett kejsarsnitt brukar kunna övertalas att samtidigt genomföra en diskret sterilisering. På så sätt säkrar man en blomstrande, flera årtionden lång grå marknad med offentligt stöd för denna permanenta preventivmetod. Först 1997 godkände det brasilianska hälsosystemet formellt frivillig sterilisering av kvinnor.

Första gången jag hör uttrycket ”a fábrica está fechada” kommer det från en 69-årig pensionerad lärare som 1972 lät sterilisera sig efter att ha fött sitt tredje barn. Kvinnan har tre systrar. Alla tre är steriliserade. Ja, de är katoliker allihop. Nej, kyrkan gillar det inte. Nej, ingen av dem fäste sig särskilt mycket vid det. De är troende kvinnor, men när det gäller vissa saker är manliga präster kanske inte helt lämpade att bedöma vad som är Guds sanna vilja. ”Alla gjorde det”, säger hon sakligt.

5. Se till att de fattigaste delarna av landet får tillgång till el och tv samtidigt – på så sätt bryts de traditionella familjelivsmönstren ner totalt. Översvämma sedan etern med en tydlig, färgglad idealbild av den moderna brasilianska familjen: förmögen, ljushyad och liten. Exakt så ser familjerna ut i brasilianarnas högt älskade novelas, eller telenovelas, portugisiskspråkiga såpoperor som sänds kväll efter kväll runtom i Latinamerika och som fortsätter i flera månader likt en ändlös rad av romantisk-erotiska pocketböcker. Den tydliga kopplingen mellan såpoperorna och de allt mindre brasilianska familjerna har varit föremål för en del studier.

Medan jag vistas i Brasilien visas tv-serien Passione. Den handlar om familjen Gouveia, vars medlemmar allihop ser väldigt bra ut. De vältrar sig i eftertraktade statussymboler som motorcyklar, vackra ljuskronor, racercyklar, flygbiljetter och franska designerskor. Änkan efter familjens patriark, en beslutsam och beundransvärd kvinna, har tre barn. Eller rättare sagt fyra, men det ena är en hemlighet. Han föddes nämligen utom äktenskapet och skickades som liten till Italien för att … ja, det behöver vi kanske inte reda ut i detalj. Poängen är att familjen Gouveia är relativt liten och att det inte heller finns några andra storfamiljer i den synnerligen invecklade historien. Demografen Elza Berquó, som studerat effekten av såpoperorna, säger:

”En gång frågade vid dem: ’Försöker tv-bolaget Globo medvetet introducera familjeplanering?’ Vet du vad de svarade? ’Nej, det är bara så mycket lättare att skriva novelas om små familjer.’”

Slutligen, punkt 6: Se till att alla kvinnor är brasilianare. Det är ett kontroversiellt ämne, det här med Brasilien och kvinnor. Det brasilianska samhället har traditionellt varit en plats präglad av machokulturen, ett fenomen som förknippats med misshandel i hemmet och andra övergrepp mot kvinnor. Med movimento das mulheres, 1970- och 80-talets kvinnorörelse, hände dock någonting, och i dag kan ingen kalla Brasilien bakåtsträvande när det gäller jämställdhet mellan könen.

När president Dilma Rousseff förra året ställde upp som kandidat till ämbetet handlade de hetsiga diskussionerna om hennes politiska idéer och allierade, inte om huruvida landet var redo för sin första kvinnliga president. I staden Campinas träffar jag Aníbal Faúndes, som är professor i fertilitet. Han beskriver den primära drivkraften bakom utvecklingen så här: ”Fruktsamhetstalet sjönk för att kvinnorna bestämde sig för att de inte ville ha fler barn.”

Abortpillret var lättillgängligt

Cytotecfenomenet visar att han har rätt. Cytotec är namnet på ett läkemedel, misoprostol, som i slutet av 1980-talet blev internationellt känt som ett abortpiller. Innan övriga världen fick nys om pillret hade brasilianska kvinnor redan börjat ta det. Det gjordes aldrig någon reklamkampanj för misoprostol. Det här var före internet, väl att minnas, och enligt brasiliansk lag är aborter dessutom förbjudna annat än efter en våldtäkt eller om kvinnans liv är i fara. Det är det dock ingen som bryr sig om.

”Kvinnorna berättade för varandra vilken dos man skulle ta”, säger den brasilianska demografen Sarah Costa. Hon är chef för organisationen Women’s Refugee Commission i New York och har skrivit om den brasilianska Cytotecanvändningen i den medicinska tidskriften The Lancet. ”Gatuförsäljare sålde det på tågstationer. På den tiden erbjöd få offentliga kliniker och sjukhus familjeplanering, men vill man absolut inte ha fler barn hittar man den information man behöver.”

Det dröjde inte länge förrän det blev svårare att få tag på Cytotec. Restriktioner för preparatet infördes 1991 och i dag finns det bara att få på sjukhus. Flera som jag träffat hävdar visserligen att det fortfarande går att köpa, men numera bekostar staten sterilisering och andra typer av födelsekontroll. Illegala aborter är fortfarande vanliga. Ibland utförs de under någorlunda tillförlitliga former, i andra fall under förfärliga omständigheter. Det är kanske inte helt enkelt eller säkert för en brasiliansk kvinna att hålla antalet barn nere, men det råder ingen brist på alternativ. Mycket tyder också på att det är något som förväntas av dagens Brasilianska kvinnor.

Samhället är inrättat för små familjer

”Titta bara på lägenheterna”, säger Andiara Petterle, en 31-årig marketingchef från Rio de Janeiro. ”De är inte gjorda för fler än fyra personer. Och i stormarknadernas frysdiskar säljs allting i förpackningar avsedda för fyra.”

Andiara Petterles företag har specialiserat sig på marknadsundersökningar av brasilianska kvinnor, vars köpvanor och livsprioriteringar förändrats radikalt sedan hon själv föddes. Skilsmässor tilläts först 1977, påpekar hon. ”Förändringarna har skett oerhört snabbt”, säger hon. ”I dag värderar många unga kvinnor sin utbildning högst. Sedan kommer jobbet och först därefter barn och ett stabilt förhållande.”

Barnen är alltså inte helt ute ur bilden, säger Andiara Petterle, utan har bara hamnat längre ner på listan. Även från Andiara Petterle får jag höra mantrat: En modern brasiliansk familj har inte råd att ha fler än två barn. Stora delar av det offentliga skolsystemet är en katastrof, så folk snålar och sparar till den bästa privata utbildning de kan. Likadant är det med den offentliga vården, så man sparar och väljer privata alternativ. Kläder, böcker, mobiltelefoner – allt kostar.

En förmiddag tar jag en kopp kaffe med några unga, högutbildade kvinnor från São Paulo. Vid kaféet ligger en kiosk där man säljer åtta olika glassiga tidskrifter om barn och föräldraskap. Vi tittar på bilderna av barn i trikåer, pilotglasögon och fuskpäls. ”Se på dem”, säger den 33-åriga journalisten Milene Chaves med ett på samma gång beundrande och förtvivlat tonfall. ”Och så ska man tydligen ha ett tjusigt inrett barnrum också. Det hoppar jag nog över, tror jag.”

Milene Chaves har ett fast förhållande sedan länge, men hon och hennes pojkvän har inga barn. ”När jag väl får barn vill jag hålla det enklare”, säger hon. Väninnorna nickar. Tidskriften ligger kvar på bordet. Visst är de där sakerna vackra, säger kvinnorna, men det är för mycket. Kvinnorna är mellan 20 och 40 år och ingen av dem har fler än två barn. När jag frågar om de någonsin blir nostalgiska när de tänker på det betydligt mindre materialistiska livet för ett par generationer sedan – med många barn och utan lyxiga barnrum – börjar de tjuta av skratt. Jag lyckas precis urskilja ordet presa, ”inspärrad”, men resten av deras ord drunknar i skratten.

Prenumerera

Sju miljarder människor i världen. Följ med i utvecklingen. Prenumerera på National Geographic

Läs också

Kanske är du intresserad av...