Efter apartheid – Mandelas barn

En rasist som ska lära sig att släppa hatet. Ett offer som ska lära sig att förlåta. En präst som ska lära sig förstå sitt nya land. Möt några öden, som skapar en aktuell bild av Sydafrika efter apartheid.

22 juni 2010 av Alexandra Fuller

Prästen

I den nederländska reformerta kyrkan i Sydafrika finns det inga genvägar om man vill bli präst. Det kräver sju års hård utbildning. Sju år av Deon Snymans ungdom. Därför var det desto mer frustrerande, när han mot slutet av sina studier vid Pretorias universitet år 1990 insåg att han hade all den teologiska kunskap som han kunde tänkas behöva för att fungera i det gamla Sydafrika, men i stort sett inga färdigheter att luta sig mot i det land som precis släppt ut Nelson Mandela efter 27 år i fängelse.

Deon Snyman är född och uppvuxen i en "traditionell afrikaanfamilj i en typisk afrikaanstad norr om Johannesburg”. På den tiden kände han inga svarta människor, hade inga svarta vänner och hade aldrig fört ett ordentligt samtal med en svart person. ”Kyrkan var uppdelad i vita, färgade, indiska och svarta församlingar”, säger han. För att inte riskera att en morgon behöva vakna upp som en fullkomlig främling i sitt eget land, beslutade Deon Snyman sig för att bli präst i en svart församling.

Den dag i februari 1992, när Deon Snyman installerades som präst i Nongoma i hjärtat av hemlandet KwaZulu, reste hans far sig upp och sade till församlingen, som bestod av enbart zulu: ”Det är ingen tvekan om att Sydafrika kommer att förändras. Men jag är afrikaan. Jag vet inte om jag har förmågan att förändras. Och jag är en gammal man. Jag vet inte om jag har de färdigheter som krävs för att förändras. Så i dag ger jag er min son. Om ni kan lära honom de regler som gäller i det nya Sydafrika, kan han föra dem vidare till oss. Om ni kan ge honom de färdigheter som krävs för att bo i detta nya land, kan han visa oss dem.”

Under de cirka tio år som Deon Snyman var präst bland zulufolket, stod det klart vad det var för lärdom han skulle ta med tillbaka till sitt eget folk. ”De som stödde apartheidsystemet var tvungna att be om ursäkt på ett sätt som kändes uppriktigt. Och de skulle kompensera på ett sätt som återställde något av den värdighet och några av de möjligheter som försvann under apartheid.” Deon Snyman började formulera tanken på en kompensation styrd av samhällets behov: etablering av exempelvis skolor, vårdmottagningar och yrkesutbildningar. ”Något som alla skulle kunna peka på och säga: ?här är vår symbol för uppriktig ånger, här är en symbol för vår beslutsamhet att skapa ett nytt sätt att samarbeta på.? Det var något jag kände starkt för.”

Det skulle dock dröja flera år, innan Deon Snyman blev uppmärksam på en liten afrikaanstad i ett jordbruksområde i Västra Kapprovinsen. Där fanns ett samhälle där konsekvenserna av apartheid var påtagliga även efter 1994, när det vita styret upphörde, och Nelson Mandela blev den pånyttfödda nationens förste president.

Staden

Worcester är en sömnig stad fylld med snickarglädje och kyrkspiror, som ligger en och en halv timmes bilfärd nordost om Kapstaden. På vintern är bergen runt staden snöklädda. På sommaren står luften stilla i dalen, och det är så varmt att asfalten smälter. Gatorna är breda och välskötta. De måleriska husen har höga gavlar. Gräsmattorna utgör prydliga kvadrater. Rosorna sträcker på sig, och från verandorna hänger vinrankor. Det är en sådan stad som får dig att önska att du hade tagit på dig en längre kjol och en mindre urringad blus.

Vid 1990-talets mitt var de linjer som apartheid hade dragit genom platsens geografi och själ fortfarande tydliga, men inte mer än någon annanstans i landet. Visserligen bodde de svarta fortfarande till största delen i Zwelethemba township, Worcesters undernärda tvillingsyster på andra sidan floden Hex, medan de vita bodde längs de skuggiga gatorna i Worcester eller på gårdar vid bergens fot. Å andra sidan hade Worcester valt sin förste färgade borgmästare och sin förste svarte vice borgmästare. Och i juni 1996 höll den så kallade Sannings- och försoningskommissionen (TRC) – en domstolsliknande instans, som tillsattes efter avskaffandet av apartheid – ett förhör i staden. Offer och ansvariga för tortyr och övergrepp under apartheid trädde fram och vittnade. Det kändes som om det våldsamma förflutna var över.

Därför kom det som en chock, när två bomber på julaftons eftermiddag 1996 exploderade i ett butikskvarter inte långt från polisstationen och den nederländska reformerta kyrkan. Fyra personer, varav tre var barn, miste livet, och nästan 70 skadades. Samtliga offer var svarta och färgade. Den första bomben vållade allvarliga skador på Olga Macingwanes ben. Den andra bomben slog henne medvetslös. ”Det tog tretton år, innan jag såg den person som gjorde detta mot mig”, berättar Olga Macingwane en het söndagsmorgon i november 2009. Utanför hennes hus i Zwelethemba hålls en friluftsgudstjänst, och hon är tvungen att höja rösten för att höras. Hon reser sig stelt – det gör uppenbarligen ont när hon går – och stänger dörren till trädgården och omvärlden. ”Jag såg honom för min inre syn”, fortsätter hon. ”En stor man på 50 år med långt skägg och ett hårt ansikte. Det är han som gjorde detta. Honom jag ser i mina mardrömmar.”

En vändpunkt

När Sydafrika valdes som värd för fotbolls-VM 2010, sträckte folk på ryggen. Nu skulle deras land bli ihågkommet för annat än apartheid. Sydafrikas ansikte utåt med dess moderna infrastruktur, flotta flygplatser och kosmopolitiska restauranger stöder föreställningen om att landets tragiska förflutna är just ett förflutet. Stora delar (men inte alla) av Johannesburgs ökända township Soweto är i dag moderna förorter med välskötta gräsmattor och dyra utländska bilar på uppfarterna. Sydafrikas svarta medelklass växer ständigt, och sedan 1994 har staten byggt nästan tre miljoner bostäder. I Johannesburg kan turisterna besöka det imponerande apartheidmuseet, som ligger mittemot ett kasino och en nöjespark.

Skrapar man lite på fernissan dyker ordet som börjar med ”a” dock upp i alla fall. I maj 2008 omkom mer än 60 personer, och tiotusentals fördrevs under främlingsfientliga oroligheter, som riktades mot i synnerhet folk från Moçambique och Zimbabwe. Apartheid fyllde människor med en djup misstro gentemot ”de andra” och en känsla av att ha rätt till alla resurser, och den mentaliteten gör sig gällande än i dag.

Det är omöjligt att överdriva apartheids omfattning och brutalitet. Mellan 1948 och 1994, när systemet avskaffades, införde Nationalistpartiet extrem rasåtskillnad i alla tänkbara delar av tillvaron. ”Apartheid berikade några få så effektivt på total bekostnad av majoriteten – för att inte tala om dem som fängslades, tvingades i exil, försvann eller dödades – att enbart avskaffandet av systemet på intet sätt var tillräckligt för att åtgärda skadan”, säger Tshepo Madlingozi. Den 31-årige juridikläraren vid Pretorias universitet organiserar även rättshjälpen för Khulumani Support Group, som består av 58000 offer för politiskt våld, primärt från apartheideran. ”Man kan välja att säga att alla är jämlika nu, så låt oss gå vidare. Det vore bra för dem som vann på systemet, men det ger inte upprättelse åt de drabbade, och det kan inte upphäva generationer av inarbetad rasism, hat och vanmakt.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...