Försoningsprocessen

Presidenterna

26 maj 2010

Presidenterna

Sydafrikas dåvarande president, Thabo Mbeki, avskedade 2005 sin vicepresident, Jacob Zuma. Denne hade kopplats till en korruptionsskandal, som bland annat omfattade ett avtal om vapenaffärer för motsvarande nästan 40 miljarder kronor. (Åtalet lades ned i april 2009). Thabo Mbeki måste ha trott att det var förnuftigt att göra sig av med den besvärlige, populistiske politikern, men det visade sig vara politiskt självmord och splittrade regeringspartiet African National Congress (ANC) djupt. Innan året var slut, brände Jacob Zumas anhängare T-shirts med bilder av Mbeki på.

Trots att Jacob Zuma och Thabo Mbeki båda har ett förflutet som ANC-aktivister, kunde de knappast vara mer olika. Thabo Mbeki tillhör xhosafolket och kommer från Östra Kapprovinsen. Han är högutbildad och reserverad. Jacob Zuma är zulu och kommer från Kwa-Zulu-Natal. Han har ingen formell utbildning, men satt tio år i fängelse på Robben Island för motstånd mot apartheid. Han är karismatisk och en handlingens man med tre fruar och ett åtal för våldtäkt i bagaget. (Han frikändes 2006).

År 2007 gav Thabo Mbeki dispens för att ansöka om nåd för politiskt motiverade brott, som begåtts under perioden 1994–1999. Mbekis officiella förklaring var att han ville avsluta Sannings- och försoningskommissionens (TRC) arbete. Somliga såg dock initiativet som ett försök att vinna välbehövligt stöd för den impopuläre presidenten. Året därpå föreslog en grupp av representanter från alla de 15 officiella politiska partierna 120 fångar för benådning.

”Det var en utsträckt hand”, säger Tshepo Madlingozi vid Pretorias universitet. Processen förbisåg dock något som hade varit den moraliska, känslomässiga och politiska grundvalen i TRC. Offren skulle inte tillfrågas, innan fångarna blev benådade. För människorättsgrupper handlade benådningarna inte om försoning utan om politik. Om att stänga dörren och gå vidare. Åtta organisationer, däribland Khulumani Support Group, stämde staten, och frågan hamnade i författningsdomstolen den 10 november 2009. Vid den tidpunkten hade Thabo Mbeki avgått, och Jacob Zuma var president.

Mäklaren

På listan över de politiska fångar som föreslogs för benådning, reagerade Marjorie Jobson på ett namn: Stefaans Coetzee. Den man som Eugene de Kock hade ringt om. Khulumani Support Group hade sedan dess tagit kontakt med offren, bland andra Olga Macingwane.

I Marjorie Jobsons anspråkslösa hem i staden Grahamstown i Östra Kapprovinsen finns det böcker överallt. Staplade i möblerna i vardagsrummet, på golvet och på matbordet. ”Å ena sidan var Khulumani Support Group en del av en rättsprocess, som skulle se till att man tog hänsyn till offrens rättigheter i samband med benådningsprocessen”, berättar Marjorie Jobson, medan hon lyfter bort böcker från köksbordet, så att vi får plats att äta lunch.

”Å andra sidan fick jag allt fler samtal från Stefaans Coetzees socialrådgivare och hans präst, som enträget bad mig att försöka sammanföra honom med hans offer. Föga överraskande var offren för bombdådet i Worcester skeptiska. De var undrande. Varför vill han träffa oss nu? Vad får vi ut av det? Känner han sig skyldig nu? Har han verkligen ändrat inställning?” Marjorie Jobson ställer en tallrik nudelsoppa med kyckling på bordet framför mig, men hon är så upptagen av vårt samtal att hon själv glömmer bort att äta. ”Jag var intresserad av att rättvisa skulle skipas”, fortsätter hon. ”Men jag var mest intresserad av försoningsprocessen. Det var ett svårt dilemma.” Det hela slutade med att Marjorie Jobson bad en betrodd kollega om hjälp. Kollegan var juridikläraren Tshepo Madlingozi.

Den dag då jag träffar honom på hans kontor på universitetets juridiska fakultet, är Tshepo Madlingozi ledigt klädd i svarta jeans, skjorta och sneakers. Vi samtalar över den obligatoriska koppen te. ”Rooibos eller vanligt?” frågar han och låter mig därmed välja mellan det sydafrikanska örtteet och vanligt, svart te. Han blåser på den skållheta drycken och tittar på mig över kanten på koppen. ”Vi beslutade att jag skulle besöka Stefaans Coetzee och se om han verkligen menade vad han sade. Jag var oerhört nervös och väldigt skeptisk. Jag visste inte alls hur jag skulle reagera.”

Mötet mellan de båda männen ägde rum i april 2009 på socialrådgivarens kontor i centralfängelset i Pretoria. ”Jag hade föreställt mig att han skulle se väldigt rasistisk ut. Inte alls som den man som klev in på kontoret. En man i min egen ålder. Han såg på sätt och vis bra ut, och mycket reserverad. Han var också överraskad. Han hade förväntat sig att möta en gammal, radikalt militant ANC-aktivist.”

Tshepo Madlingozi skakade hand med Stefaans Coetzee och presenterade sig. Stefaans Coetzee återgäldade handskakningen och tackade Tshepo Madlingozi för att han kommit. De pratade i några timmar. ”Mest om oss själva”, säger Tshepo Madlingozi. ”Vad saknar han i fängelset? Hur blev jag advokat? Hur har han hamnat i fängelse? Vad hoppas vi på framtiden för oss själva? Och för vårt land?”

Tshepo Madlingozi är ett par månader yngre än Stefaans Coetzee. Han är född i Mangaung township – ett område avsett för den svarta befolkningen utanför Bloemfontein i det som tidigare hette Oranjefristaten. Geografiskt sett inte särskilt långt från den plats där Stefaans Coetzee föddes, men kulturellt är det skilda världar. ”Det var en ganska tröstlös och våldsam plats”, berättar Tshepo Madlingozi. Hans pappa var säsongsarbetare i guldgruvorna.

”Säsongsarbetet var något av det värsta med apartheidsystemet”, menar Tshepo Madlingozi. ”Det förstörde hela familjer och samhällen. För apartheidregimen var det en bra affär, men det innebar att de män som inte kunde vara hemma och ta hand om sin familj berövades sin traditionella manlighet. Papporna kunde inte föra vidare traditioner, kultur och värderingar till sina barn. Familjen lämnades ensam kvar, och när pappan kom tillbaka tre månader senare, kunde han inte längre hitta sin roll i familjen. Det gjorde att många män tog till våld för att hävda sin position.”

När Tshepo Madlingozi var 14 år dog hans far av ett slaganfall. ”Min mamma och jag hade precis flyttat till en gruvstad, så att vi skulle kunna vara närmare honom, och vi höll på att bli goda vänner igen. Han älskade att läsa romaner, och vi läste mycket ihop.” Tshepo Madlingozi avslutade sin skolgång i guldgruvestaden Welkom, som gruvbolaget Anglo American anlade i slutet av 1940-talet. Gruvorna i och runt staden är väldigt djupa. Varje morgon pumpas bräckt vatten från gruvorna över i saltbassänger uppe på marken, och de lockar till sig flockar av flamingor, nilgäss och ibisar. Luften är full av salt och stinker av fågelexkrement.

Tshepo Madlingozi lutar sig fram. ”Mötet med Stefaans Coetzee har återgett mig tron på Sydafrikas framtid”, säger han. ”Grundvalen för min världsbild är den svarte mannens medvetande, och det har mitt möte med Stefaans inte ändrat på. Men det har fått mig att inse att till och med de mest inbitna rasisterna, ja, även mördare, kan förändras och bli ödmjuka. Stefaans intelligens, ödmjukhet, klara förståelse för konsekvenserna av hans handlingar och apartheidsystemet såväl som hans insikt om att försoning inte bara handlar om att visa sin goda vilja, har inspirerat mig oerhört.”

Tshepo Madlingozi vilar huvudet i händerna. ”Jag inser att några kanske kommer att kritisera mig för att förråda dem. Hur kan jag besöka den mannen? Hur han jag se saker och ting ur hans perspektiv? Men detta handlar ju inte bara om att vinna. Det kan inte handla om att vinna. Om vi enbart strävar efter att vinna kommer det alltid att finnas förlorare, och då är situationen väl inte annorlunda än den var tidigare? Detta har hela tiden handlat om det stora perspektivet, om att komma vidare tillsammans.” Sedan skrattar han och ser närmast uppfordrande på mig. ”Ja, det är komplicerat, rörigt. Det kan vara mycket personligt, och det är aldrig helt svart eller vitt. Men sådan är verkligheten. Och vi står mitt i den. Det är det vi har att arbeta vidare med.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...