Mötet

Offret

26 maj 2010

Offret

Cirka 16 timmar – två dagar – tar det att köra från Worcester till Pretoria. Marjorie Jobson har arrangerat det så att Olga Macingwane och andra boende i Zwelethemba hyr en bil och kör till Pretoria för att bevittna författningsdomstolens möte den 10 november 2009. De fyra har gått med på att dagen innan möta Stefaans Coetzee, men bara på villkor att de inte gör det för att förlåta honom. ”Jag åker inte dit för att förlåta honom”, säger Olga Macingwane bestämt. ”Jag åker dit för att stå öga mot öga med den man som spökar i mitt huvud. Jag vill höra vad han har att säga till sitt försvar. Men nej, jag åker inte dit för att förlåta honom.”

Olga Macingwanes liv blev svårt efter bombattentatet, men det var inte enbart av alla de uppenbara skälen. Olika grupperingar inom ANC utnyttjade begravningarna som förevändning för ett politiskt skådespel. De körde runt personer som hade överlevt attentatet, men nu led av olika funktionsnedsättningar, på gatorna i rullstol, medan de sjöng populära sånger från kampen mot apartheid. Sedan avled Olga Macingwanes make 2003, och utan honom hade hon inte längre råd att ta hand om deras tre barn. De skickades i stället bort för att bo hos släktingar. Ett foto av Olga Macingwanes man visar precis den typ av man som man skulle ha föreställt sig att hon var gift med. Han står i en tredelad kostym framför en blankpolerad, gul Datsun från 1970-talet och utstrålar en aura av konservativ återhållsamhet. Den gula bilen står fortfarande parkerad utanför Olga Macingwanes hus, men nu under ett tjockt, grått täcke.

Den 9 november är en varm dag. Olga Macingwane och de tre andra från Zwelethemba – bland andra Harris Sibeko, som var gift med stadens vice borgmästare, när attentatet ägde rum – anländer till socialrådgivarens kontor i centralfängelset i Pretoria. I hörnet står Stefaans Coetzee i sin orange overall med ordet ”fånge” tryckt på. ”Jag fick en chock”, säger Olga Macingwane senare. ”Vad jag såg var en pojke. Inte den man som jag under alla år hade haft inne i huvudet utan en pojke. Vad gjorde han här? Vad var det som hade hänt? Det var de tankar som meddetsamma fyllde mitt huvud.”

Olga Macingwane ber att få börja mötet med en bön. I den efterföljande tystnaden går hon ned på knä – med stort besvär, för två dagar i en hyrbil har inte gjort smärtorna i hennes ben mindre – och börjar be på xhosa med sin egen anpassade version av Fader vår. ”Fader vår, du som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Förlåt mig mina skulder, som också jag vill förlåta dem som är skyldiga mig. Ske din vilja här i dag i denna lokal.” Sedan sätter hon sig ned på en stol. Medan Olga Macingwanes reskamrater torkar svetten ur pannan och fläktar sig flitigt, bibehåller hon fattningen.

Mötet hålls på en blandning av xhosa, afrikaans och engelska. Olga Macingwane är nästan helt tyst. ”Han ska förklara sig, innan jag säger något”, deklarerar hon redan från början.

Stefaans Coetzee talar inte om sin barndom. Han talar om planeringen som föregick bombattentatet, om hur han valdes ut på grund av sina utomordentliga militära kunskaper, om åren han tillbringat i fängelse. Han uppmanar offren att ställa frågor, och de är inte nödbedda. Hur började han hata svarta människor? Hur lärde han sig att sluta hata igen? Hur fördriver han tiden nu? Ångrar han det han har gjort? Och om han verkligen är så ångerfull, vad kan ha erbjuda dem? Stefaans Coetzee medger att han inte har något fysiskt att ge världen bortsett från det läderbälte som håller hans overall uppe. Men om han, om Gud vill, kommer ut ur fängelset, kan han börja arbeta för att kompensera för det han har gjort, säger han.

”I Sydafrika finns det i dag barn som inte har några föräldrar. Och de känner sig kanske frestade att bli medlemmar av våldsamma gäng, att följa ilskan i stället för kärleken. Men jag kan visa dem att det första liv man måste förändra är sitt eget.”

När Stefaans Coetzee får frågan vilka drömmar han har för sin framtid, säger han att han gärna skulle vilja gifta sig. Han säger även att han kommer att bli tvungen att berätta för sin blivande fru och för de barn han eventuellt får att han är en mördare.

Nu bryter Harris Sibeko in. ”Vänta nu lite här min vän. Du måste vänta tills barnet är gammalt nog att förstå vad du säger till det. Annars kommer det att hata dig.” Harris Sibeko vänder sig om mot de andra och frågar: ”Tycker ni verkligen att vi kan kalla denne unge man för en mördare? Vad tycker ni skulle vara ett bättre namn på honom?” Harris Sibeko besvarar själv sin fråga: ”Jag tycker att du bör kallas för en militär agent. Ja, det vore mycket bättre.”

De andra håller med Harris Sibeko, som därefter frågar Stefaans Coetzee om någon kommer och besöker honom i fängelset. Stefaans Coetzee svarar att en tidigare fånge ibland kommer och hälsar på. Harris Sibeko är chockad. ”Är det ingen från din familj som besöker dig?” ”Nej”, svarar Stefaans Coetzee.

Frågorna fortsätter i två timmar. Till slut reser Olga Macingwane sig upp. Känslorna håller på att ta överhand, och det är mycket ovanligt. ”Stefaans”, säger hon. ”När jag ser dig, ser jag min systers son i dig, och då kan jag inte hata dig.” Hon håller ut armarna. ”Kom här, gosse”, säger hon på xhosa. Stefaans Coetzee reser sig och låter sig omfamnas av hennes armar. ”Jag förlåter dig”, säger Olga Macingwane ömt. ”Jag har hört vad du har sagt, och jag förlåter dig.”

Lagen

Den dagen blir Daniel Stephanus Coetzee den enda av de 120 politiska fångar som föreslagits för benådning som har mött offren för sina gärningar. Nästa dag, den 10 november 2009, sammanträder Sydafrikas högsta rättsinstans, författningsdomstolen. Blandt domarna finns det fyra nya, som president Zuma har utsett. Första punkten på dagordningen är presentationen av argument för och emot att presidenten ska ha lov att benåda några av de politiska fångarna, utan att deras offer har tillfrågats. Presidentens advokat talar för ämbetets oinskränkta rätt till benådning, och det gör en av fångarnas advokater också. En av människorättsorganisationernas advokater anser däremot att ingen som fängslats för politisk kriminalitet bör bli benådad utan att offren för den kriminella handlingen har konsulterats. (Senare, den 23 februari 2010 avkunnar författningsdomstolen sin dom, som ger offren rätt att höras).

Närvarande i domstolen är i runda tal 35 offer för politiska brott begångna av ett okänt antal gärningsmän. Flera av offren är iförda T-shirts med texten: ”Ingen försoning utan sanning, ersättning och upprättelse.” Olga Macingwane har också på sig en sådan T-shirt.

”Jag förlåter honom, men det är inte detsamma som att säga att han ska benådas”, säger hon efteråt. ”I dag är Sydafrika ett land i vilket lagens ord räknas. Det är ett land där varje enskild människas röst respekteras. Det är upp till lagstiftningen i mitt land att avgöra om Stefaans Coetzee ska benådas eller ej.”

Åtskillnad och misstro fick under allt för lång tid stöd av Sydafrikas lagar. I dag är jämlikhet och värdighet för den enskilda personen författningssäkrade rättigheter, men författningen räcker bara precis så långt som människor är villiga att följa den. Den 23 januari 2010 samlas representanter från Worcester och Zwelethemba township i Worcesters nederländska reformerta kyrka, så som prästen Deon Snyman så länge har föreställt sig. På andra sidan gatan, i en stor, skuggig park, står ett litet minnesmärke för de fyra som omkom i bombdådet 1996.

Mötet inleds med en bön. Sedan berättar Olga Macingwane och Harris Sibeko om sin resa till Pretoria, om mötet med Stefaans Coetzee och om hur de har förlåtit honom. Man diskuterar tänkbara kompensationer. Ett ungdomshus och ett centrum för att skapa nya arbetsplatser är två av de förslag som står på dagordningen. Församlingen beslutar att man ska bjuda in Stefaans Coetzee till en gudstjänst i Worcester, om fängelseledningen tillåter det. Man bestämmer ett datum för ett nytt möte, och Olga Macingwane utses till den kommitté, som framöver ska övervaka rehabiliteringsprocessen.

”När jag förlät Stefaans innebar beteckningen ’offer’ plötsligt inte mycket”, säger Olga Macingwane. Fysiskt kommer smärtan givetvis alltid att finnas där. Men mentalt har jag äntligen fått en viss frid. Jag är inte offret Olga. Nu är jag Olga. Fru Olga Macingwane.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...