Rasisten

FångenKnappt en månad efter bombdådet i Worcester ringde den då 19-årige Daniel Stephanus (kallad Stefaans) Coetzee till polisen från sitt göm­ställe på en gård och tog på sig sin del av ansvaret. Stefaans Coetzee tilltalade den vakthavande polisen med respekt och kallade honom ”oom” eller ”farbror”. Han sade att han hört att det fanns barn bland de döda, och därför ville han ange sig själv. Den unge mannen verkade reserverad, som de flesta från landsbygden.

26 maj 2010

Fången

Knappt en månad efter bombdådet i Worcester ringde den då 19-årige Daniel Stephanus (kallad Stefaans) Coetzee till polisen från sitt gömställe på en gård och tog på sig sin del av ansvaret. Stefaans Coetzee tilltalade den vakthavande polisen med respekt och kallade honom ”oom” eller ”farbror”. Han sade att han hört att det fanns barn bland de döda, och därför ville han ange sig själv. Den unge mannen verkade reserverad, som de flesta från landsbygden.

När Stefaans Coetzee greps, och under några år därefter, var han medlem av i stort sett alla sydafrikanska högerextrema grupper som förespråkade vitt herravälde, däribland några grupper som är så hemliga och mystiska att till och med medlemmarna har svårt att förklara vad de är: Wit Wolve, Israel Visie, Boere Aanvals Troepe. Från fängelset fortsatte han att kommunicera med medlemmar av Ku Klux Klan i USA och nynazistiska grupper i Tyskland, som han uppmanade att fortsätta arbetet. Han steg även i graderna i de nationella gruppernas pseudomilitära organisationer. Förespråkarna för vit överhöghet hade stor respekt för Stefaans Coetzee. I fängelset Helderstroom i Västra Kapprovinsen stod han emellertid allra längst ned i hackordningen.

”Jag var 19 år och vit. Alla ville våldta mig”, berättar han om de första åren, som han tillbringade i överfulla celler med mellan 60 och 120 fångar. ”Jag kunde inte ens få en brits.” Så han sov på golvet.

När jag i november 2009 möter Stefaans Coetzee i Pretorias centralfängelse, där han suttit i mer än tio år, har han precis fyllt 32. Hans hud har blivit blekgrå efter de många åren utan kontakt med solljuset. Trots att han fortfarande ser förvånansvärt ung ut, har han fina rynkor runt ögonen, som man normalt ser bara hos betydligt äldre män. Håret är mörkt, mycket kortklippt och dunigt. Det läderbälte som håller upp hans orange fångoverall är inspänt till innersta hålet. Jag blir inte förvånad av att höra att han, innan han hamnade i fängelse, kunde springa snabbt och långt i den stekande hettan nästan utan mat och dryck. ”Jag älskade att springa”, säger han, som om orden kunde ge hans ben friheten tillbaka. ”Jösses vad jag kunde springa.”

Stefaans Coetzee sitter mittemot mig i ett stort, anonymt, gult rum, som används vid besök. Den ena väggen har fem–sex fönster, men det svaga ljuset från dem klarar inte att dämpa det grönaktiga skenet från lysrören. Det är tidigt på förmiddagen, och regnet vräker ned utanför. Det är kallt, och vi fryser båda två.

Stefaans Coetzee föddes 1977. Hans mamma brydde sig inte om honom, och pappan drack. Han minns inget från den tid då hans föräldrar levde ihop. Först bodde han hos sin far i Oranjefristaten (nu Fristatsprovinsen). När han var åtta eller nio år gammal dog emellertid pappan. Efter en tid på barnhem placerades Stefaans Coetzee hos sin mamma i Upington i Norra Kapprovinsen. Under de följande sex–sju åren bollades han runt mellan olika boenden och åtgärder. När han var 15–16 år tog en man vid namn Johannes van der Westhuizen emellertid honom under sina vingars beskydd. Johannes van der Westhuizen var en ledande figur i den ultrahögerorienterade kulten Israel Visie, som förespråkade vit överhöghet. Han var inbiten vegetarian, tog inga droger och drack ingen alkohol, och han läste frekvent i en alternativ bibel, som skrivits om för att ge stöd åt idén att alla som inte hade en vit hud var djur. Johannes van der Westhuizen blev som en far för Stefaans Coetzee.

Om man vandrar cirka 50 mil åt nordost från Kapstaden, tills natthimlen blir så svart att man kan se ända tillbaka till tidernas gryning, är chansen stor att man befinner sig på Karooplatån. I början av 1800-talet var de mäktiga slätterna vid foten av Nuweveldberg ett tillhåll för laglösa, boskapstjuvar och vapensmugglare. Även i dag är det så få som är hårdhudade eller tokiga nog att försöka leva på den steniga jorden att platsen betraktas som perfekt för dem som vill studera stjärnhimlen – och personer som vill gömma sig för världen. Platsens mystik appellerade till Johannes van der Westhuizen; en man som vägrade inse realiteterna i Sydafrika efter apartheid. Det var på hans arrenderade gård som bombdådet planerades.

”När jag sattes i fängelse bad jag om en bibel”, säger Stefaans Coetzee, och förklarar hur han började bryta ned det hat som hade gett honom en sovplats på golvet i en överfull fängelsecell. ”Men den bibel som de gav mig var annorlunda än den jag läste i, när jag var med Johannes van der Westhuizen. Jag insåg att den bibel jag hade läst i hos honom var förvrängd. Det var första steget.” Därefter överfördes Stefaans Coetzee till centralfängelset i Pretoria, där han tog kurser i vredeshantering och vikten av att konfronteras med offren. Det fick honom att skriva till fängelseledningen och fråga om lov att be de personer och familjer som han skadat om ursäkt. (Ledningen avrådde från det.) Även om Stefaans Coetzee ångrade vad han hade gjort, var han emellertid fortfarande rasist.

Fem år efter gripandet, i början av 2002, hamnade han i ett arbetslag tillsammans med en äldre fånge, Eugene de Kock. Han är i dag i 60-årsåldern och avsonar två livstidsstraff plus 212 år för brott mot mänskligheten begångna under hans tid som överste och chef för den ökända hemliga säkerhetspolisen. (Hans personal kallade honom ”ondskan själv”). De båda männen tvättade golv tillsammans i timmar. ”Eugene sade alltid ’Stefaans, du måste sluta att tro att du är förmer än andra bara på grund av din hudfärg’”, berättar Stefaans Coetzee. ”Han sade: ’Tro mig. Jag har fått lära mig det på det svåra sättet.’ Jag svarade att han skulle hålla klaffen, men det gjorde han aldrig. Han sade till mig att om jag inte slutade att vara rasist, så skulle jag vara inspärrad i två fängelser – ett för min kropp och ett för mitt hjärta.”

Samtalet

Om alla sydafrikanska barn som vuxit upp under svåra omständigheter ägnade sig åt våldskriminalitet skulle det inte finnas mycket kvar av samhället. Som det är nu begås det 50 mord per dygn, och 140 våldtäkter anmäls, även om det verkliga antalet tros vara högre. ”Ja, våld är djupt rotat i vår kultur”, säger läkaren Marjorie Jobson, som leder Khulumani Support Group i Sydafrika. ”Tänk på att de barn som växte upp under apartheid, med alla de erfarenheter som de har från den tiden, är vuxna i dag.”

Marjorie Jobson ger mig lift från Johannesburg. En sommardag i slutet av 2009 kör vi genom utkanten av Pretoria. Härifrån liknar Sydafrikas huvudstad ett stort hav av blommor. Runt 50000 jakarandaträd ger staden en överdådig prägel, och längs gatorna har man planterat skärmliljor. Överallt syns reklam för fotbolls-VM, och parallellt med vägen anläggs en järnväg för höghastighetståg.

”År 1994 var alla utmattade. Jag tror att folk bara ville att apartheid skulle försvinna och att regeringen skulle göra allt bra igen. Men så blev det inte”, säger Marjorie Jobson. ”Det är upp till varje sydafrikan att delta aktivt i återupprättelsen. Den enskildes makt, du vet. Den makt som den enskilda människan har att hålla fast vid vårt våldsamma förflutna eller att bidra till ett rättvist, fredligt samhälle. Så småningom leds vårt samtal in på Stefaans Coetzee. Någon gång under 2004 blev Marjorie Jobson uppringd av Eugene de Kock. Han har under årens lopp gjort en hel del för att hjälpa Khulumani Support Group att hitta personer som försvann under apartheideran. I och med att han var ansvarig för vad som hände med dem, kunde han lämna mer eller mindre detaljerade upplysningar om hur de försvann. Eugene de Kock sade till Marjorie Jobson att han de senaste åren lärt känna en man vid namn Stefaans Coetzee, och att denne ville träffa sina offer för att be om förlåtelse. Marjorie Jobson hade inget emot att hjälpa till, men problemet var att Stefaans Coetzee inte hade en aning om vilka hans offer var. Han kunde inte uppge några namn eller ge någon annan information, som skulle kunna identifiera dem. Han visste bara att tre av de dödade var barn.

Läs också

Kanske är du intresserad av...