Från jurist till schaman

Senare träffar jag Oleg Dorsjijev på hans ­spartanska kontor i Tengerischamanernas högkvarter i utkanten av Burjatiens huvudstad Ulan-Ude. Utanför träbyggnaden står en jättelik, julgransformad skulptur smyckad med blå banderoller, älghorn och ett björnkranium.”När man börjar falla i trans känner man en energiurladdning av något slag närma sig”, säger han och höjer rösten. ”Den syns inte, utan är som en mänsklig gestalt i dimman. Men när den kommer närmare ser man vem det är: en ande, någon som har levt för länge sedan.”

3 januari 2013

Senare träffar jag Oleg Dorsjijev på hans spartanska kontor i Tengerischamanernas högkvarter i utkanten av Burjatiens huvudstad Ulan-Ude. Utanför träbyggnaden står en jättelik, julgransformad skulptur smyckad med blå banderoller, älghorn och ett björnkranium.

”När man börjar falla i trans känner man en energiurladdning av något slag närma sig”, säger han och höjer rösten. ”Den syns inte, utan är som en mänsklig gestalt i dimman. Men när den kommer närmare ser man vem det är: en ande, någon som har levt för länge sedan.”

”Han träder in i en och man förlorar medvetandet”, fortsätter Oleg Dorsjijev. ”Medvetandet försvinner till en vacker plats och anden tar över ens kropp. När man är färdig lämnar anden ens kropp igen och man återfår medvetandet. Då är man trött. Det tar lång tid att återhämta sig.”

Innan Oleg Dorsjijev blev schaman var han jurist och arbetade på justitiedepartementet. Det är lätt att föreställa sig, med tanke på hans förnuftiga, sansade personlighet. ”Jag klädde mig i vit skjorta och slips och tjänade bra”, säger han. För tolv år sedan, när han var 34 år, drabbades han av ”schamansjuka”, en längre period av allvarliga psykiska, yrkesmässiga, personliga eller fysiska problem som anses vara ett tecken från andarna. Besvären kvarstår tills man ger efter och plockar upp den schamanistiska handsken.

”Jag hade huvudvärk och ont i ryggen, och eftersom jag är en tämligen rationell person sökte jag läkarhjälp”, säger Oleg Dorsjijev. Läkaren hittade emellertid inget fel på honom. ”Jag fick dåligt samvete, som om jag simulerade.” Det höll i sig i fyra år, tills en bekant som var schaman föll i trans i syfte att rena honom. Under ritualen avslöjade andarna att Oleg Dorsjijev var en av de utvalda. Han har nu varit schaman i åtta år, och smärtorna är borta.

Oleg Dorsjijev var med och bildade Tengeri år 2003, eftersom han ville ingå i en större gemenskap. Föreningen har emellertid nyligen utsatts för hård kritik. Det är allmän praxis att en schaman aldrig ber sina klienter om pengar, men flera framstående burjatiska schamaner har beskyllt Tengeris medlemmar för att ta orimligt mycket betalt för sina tjänster. De har även anklagats för att vara publicitetshungriga och för att iscensätta cirkusliknande spektakel riktade till en lättpåverkad publik. Här bör det dock nämnas att den schamanistiska världen är starkt präglad av splittringar och att en del av kritiken eventuellt kan förklaras med avundsjuka.

”Vi får ingen lön, utan livnär oss på det som folk är villiga att ge oss”, säger Oleg Dorsjijev.

Mitt intryck av honom är att han tar synnerligen allvarligt på sina plikter och jag har aldrig sett honom be någon om pengar för det han gör. Han bor tillsammans med sin fru Tatjana, deras två söner och en dotter i en tämligen anspråkslös tvåa i en bostadsfastighet som Tatjana förvaltar. ”Vi klarar oss. Vi har så att det räcker till bröd”, säger han och skrattar.

Det är många som finner tanken på en schamanistisk förening ganska märklig – ja, till och med kättersk. Schamanism har av tradition varit ett lantligt fenomen och schamaner har för det mesta verkat självständigt i byar och nomadstammar. Tengeris medlemmar svarar att om de inte hade gått samman i en formell förening, så hade de överväldigats av de bredare religiösa grupper som har fått fotfäste efter kommunismens fall. ”Religion är marknadsföring”, konstaterar Oleg Dorsjijev.

Läs också

Kanske är du intresserad av...